tycker synd om bonus

Känns som det kan vara annat än en 'trygg punkt' som drar hos mamman. Du verkar beskriva att det mesta sker på hennes villkor hos mamman. Självklart lockar det jämfört med regler, men barn behöver ramar och regler för just trygghet. Kanske det är mamman som är den 'dåliga' föräldern (om ngn)?

Mamman kan tänka sig att ha flickan på heltid men pappan ser det som ett misslyckande i föräldrarollen. Hon är inte gammal nog att bestämma. Problemet ligger egentligen i att det är såpass olika uppfostran mellan hemmen. Båda hemmen har flera barn att anpassa till så att anpassa bara till bonusen går ej, dessutom har mamman och pappan så olika personligheter att det inte skulle fungera. Jag tror eller vet, för jag har pratat med bonus, att hon ser mamman som den trygga punkten och jag förklarar att det är helt ok och normalt.

Hon vill bo hos mamman och komma hit vh. Hennes önskan har alltid varit det. Pappan brister inte i nåt, och bonusen mår inte förfärligt så jag tror mamman inte riktigt känner att situationen måste förändras på hennes initiativ heller. Men flickan gråter efter sin mamma och uttrycker i ord till mig att "flickor brukar tycka om sin mamma mest, det är väl okej?" Men hon vill inte göra sin pappa ledsen.

Skillnader i de olika hemmen.

Hos mamman är flickan väldigt "fri". Hon är trygg med mamman och bossar mycket. Spelar ut alla känslor. Äter på mcd flera ggr/v och får godis och glass ofta. Flickan har fetma. Där gör de saker hela tiden och har bara en bebis att ta hänsyn till. På en vecka kan de vara på djurpark en dag, badland nästa, äventyrsbad tredje, tivoli fjärde dagen och så vidare.

Här har vi tv-tider, regler för utevistelser, vi har två barn gemensamt som vi ju har hela tiden och således jobbar för att lära dem vad vi tycker är viktigt. Som godis i måttlig mängd på lördagar, väldigt sällan skräpmat, vi åker inte bort på saker jämt utan tror det är nyttigt att barnen får vara kreativa själva och hitta på saker. Vi har heller inte "fri uppfostran" och tolererar inte att barnen skriker på oss och kallar oss fula ord. Det blir naturligtvis en stor omställning för flickan. Varken vi eller mamman vill väl ändra sina sätt att uppfostra. Jag klandrar inte flickan för att hon inte anpassar sig, hon är ett barn. Men hon har roligast hos mamman och känner säkert därför trygghet där. Helt ok. Hon behöver en fast punkt.

Känns som det kan vara annat än en 'trygg punkt' som drar hos mamman. Du verkar beskriva att det mesta sker på hennes villkor hos mamman. Självklart lockar det jämfört med regler, men barn behöver ramar och regler för just trygghet. Kanske det är mamman som är den 'dåliga' föräldern (om ngn)?

Jag förstår både pappan och flickan.
Min man hade sina vh. Han älskar ju självklart sina barn, MEN dom har inte den nära relationen eftersom dom inte delade vardagen.

Flickan sitter ju i en rävsax eftersom hon inte vill göra någon besviken. 
Han hade inte kunnat tänka sig att prova en period, för att sen utvärdera? Det är ju möjligt att hon vill gå tillbaks till vv sen, när hon ev stillat sitt mammabehov lite.

Sen förstår jag att mamman inte heller vill starta en tvist. Det kostar både ork, tid, pengar. För att sen inte nämna framtida samarbete, som nog blir helt kört i botten. 

Om flickan har fetma och mamman inte tar det på allvar så är ju verkligen inte lyckat att hon är där mer tid.

Det låter heller inte bra att hon känner sig mindre trygg hos pappan, men det kanske bara är ett olyckligt ordval? I annat fall så är det ju något som behövs arbetas med hos er.
Jag är också för att barn ska kunna leka själva, men samtidigt behöver de tid med sina föräldrar. Kanske kan pappa göra lite saker med bara henne ibland? De veckor som hon inte är där kan ni ju vika dagar för att era gemensamma barn får ensam-aktivitet med endera föräldern också så det blir rättvist. 
Inga dyra aktiviteter, utan med fokus på att umgås.

Alla barn mår bra av att bli sedda som individer och inte bara en i skocken, och förmodligen är det svårare om man kan jämföra med att vara nästan enda barnet halva tiden.

Är hon mindre trygg hos er? Hur visar det sig att hon är otrygg?

Pappan måste ju prata om detta med henne. Fråga varför hon hellre vill bo hos mamma...på ett väldigt enkelt sätt.

Bor själv med sambo son och bonusdotter och har vv. Vi har oxå 'mer regler' än mamman. Det har ju hänt att man får 'hemma hos mamma...' i ansiktet men då får man sitta ned och prata igenom det.. (Han är 7). Det är oxå hos mamman som han utmanar och 'kaxar' sig medan han är lugn hos mig.. Som sagt, frihet och att få allt kan locka, men är inte vad barn behöver..

...

Om jag frågar varför så säger hon i en fråga typ "det är väl okej att ett barn tycker mer om ena föräldern...?" Och så vidare i lite olika formuleringar. Nu har jag faktiskt sagt att det är helt normalt att det blir så och sagt att jag var vh hos pappa som liten och att hon måste prata med föräldrarna. Vad mer kan jag göra?

Hon behöver ju dessa regler för att kunna bli trygg vuxen. Jag vet ju det. Men kontrasterna mellan hemmen är enorm. Jag vill bara att hon ska må bra och det vill nog vi alla vuxna.