Totalt utestängd från min pojkväns sorg

Oj vad ledsen jag skulle bli. Min kille pratar inte med mig heller när ngt sådant händer, trots tio år tillsammans. Jag känner mig otillräcklig och förstår inte varför. Han skulle däremot aldrig gå till någon annan heller i sin sorg, vilket skulle göra ännu mycket ondare. Jag kan inte ge dig några råd tyvärr. I ett sånt läge kan man ju inte gärna börja bråka om att man själv känner sig ledsen över att inte räcka till.

Därför att du står FÖR nära. Han måste få hantera sin sorg på sitt sätt och det enda du kan göra är att säga att du finns där när han behöver dig. Och påminn honom om att barnen behöver honom, (utan att tjata på honom). Jag vet inte hur gamla era barn är, men deras pappa beter sig annorlunda och det märker de av. Han behöver sätta sig ned och förklara för barnen, även om han sedan vill att ni står tillbaka lite. 

Det jobbiga är väl att veta att det kommer hända igen. Ska man leva länge ihop så har tyvärr livet en del tuffa dalar man måste gå igenom.

Min skulle inte heller gå till någon annan i sin sorg. Han kan däremot berätta för folk att han är ledsen, saknar den döde och allt sånt. Att berätta om sorgen och alla sina känslor och allt runtomkring är inga problem, varken med mig eller någon annan. Han är öppen på det viset. Men att visa självaste sorgen; gråt, förtvivlan, att bryta ihop eller att ramla i min famn... att ropa efter den döde och bara få vara ledsen. Det finns liksom inte. Den delen vill han knappt ens känna vid inför sig själv.

Jag försöker respektera honom i det här. Men faktiskt så känner jag ändå att jag i ett av livets viktigaste ögonblick bara blir sågad... och då undrar man vad man gjort för fel?! Om jag skrämt bort honom eller så..

Båda barnen är för små för att prata så det blir svårt. Men han finns där för dem ändå.

Fortsätt respektera honom. Att han har sitt sätt att sörja, innebär inte att du gör något fel. 
Du tänker på vad du skulle vilja att han gjorde om det var du som mist någon. Men du kan inte applicera dina känslor på en annan person. 
Försök att tänka att han har sitt sätt, så här måste han göra för att må bra. 
Tränger du dej på, för att du anser att han borde ha ett behov av din famn, din tröst på ditt sätt, då kan det bli väldigt tokigt. 
Du skall se att det kommer en dag när han kramar om dej och tackar för att du förstod så bra vad han behövde när han mådde skit

Men han kanske inte gör så? Det kanske helt enkelt inte funkar så för honom? DU vill att han ska visa självaste sorgen som "gråt, förtvivlan, bryta ihop, ramla i din famn, ropa efter den döde och bara vara ledsen". Det låter som att du beskriver Mattis i Ronja Rövardotter som något slags default för hur en man (människa) BÖR sörja. Du VILL att din man ska göra så. Frågan är bara: Vill du det för att du vet att han skulle behöva det, eller vill du det för att du tycker (tror) att det ska vara så, eller vill du det för att du ska känna dig behövd? Inget fel alls i något av de, om än själviskt om det är det sista. Det är heller inget fel att vara självisk, men stå åtminstone för det isf. Och säg det till honom.

Jag skulle aldrig (jag har förlorat min pappa i vuxen ålder) bryta ihop, ramla i någons famn etc.
När min pappa dog, så reagerade jag exakt som din sambo. Jag ville vara ifred och bröt inte ihop det minsta.
Jag blev tokig på folk, hur mycket jag än tyckte om dom, när de inte respekterade mitt sätt att sörja.
Om du respekterar honom och älskar honom så får du också acceptera att hans sätt att sörja är inte ditt sätt att sörja

Sorg är inte alltid logisk, har bla förlorat min lillebror själv. Många tyckte väl att man skulle söka sig till släkten men jag gjorde aldrig det, istället var det hans vänner och ett ex som jag kände att jag ville prata med och dela sorgen med. Dvs de som kände både honom och mig bäst.

Jag bröt inte heller ihop inför någon, de gånger det hände ville jag vara alldeles ensam med mina känslor och tankar. Det handlade inte om att ställa någon utanför utan för att det var det som kändes bäst för mig i ett sorgset och ganska förvirrat tillstånd.

Ibland vet man heller inte vad man skall säga till de som borde stått en närmast, ofta har man inga ord för det.
När jag ville prata var det jätteviktigt att jag fick prata och fundera med någon som BARA lyssnade, inte försökte att sörja och känna medlidande, ställa frågor och prata positivt om framtiden utan bara var tyst och lyssnade utan att försöka hjälpa.