Totalt utestängd från min pojkväns sorg

Sorg är inte alltid logisk, har bla förlorat min lillebror själv. Många tyckte väl att man skulle söka sig till släkten men jag gjorde aldrig det, istället var det hans vänner och ett ex som jag kände att jag ville prata med och dela sorgen med. Dvs de som kände både honom och mig bäst.

Jag bröt inte heller ihop inför någon, de gånger det hände ville jag vara alldeles ensam med mina känslor och tankar. Det handlade inte om att ställa någon utanför utan för att det var det som kändes bäst för mig i ett sorgset och ganska förvirrat tillstånd.

Ibland vet man heller inte vad man skall säga till de som borde stått en närmast, ofta har man inga ord för det.
När jag ville prata var det jätteviktigt att jag fick prata och fundera med någon som BARA lyssnade, inte försökte att sörja och känna medlidande, ställa frågor och prata positivt om framtiden utan bara var tyst och lyssnade utan att försöka hjälpa.