Totalt utestängd från min pojkväns sorg

Oj vad ledsen jag skulle bli. Min kille pratar inte med mig heller när ngt sådant händer, trots tio år tillsammans. Jag känner mig otillräcklig och förstår inte varför. Han skulle däremot aldrig gå till någon annan heller i sin sorg, vilket skulle göra ännu mycket ondare. Jag kan inte ge dig några råd tyvärr. I ett sånt läge kan man ju inte gärna börja bråka om att man själv känner sig ledsen över att inte räcka till.

Därför att du står FÖR nära. Han måste få hantera sin sorg på sitt sätt och det enda du kan göra är att säga att du finns där när han behöver dig. Och påminn honom om att barnen behöver honom, (utan att tjata på honom). Jag vet inte hur gamla era barn är, men deras pappa beter sig annorlunda och det märker de av. Han behöver sätta sig ned och förklara för barnen, även om han sedan vill att ni står tillbaka lite. 

Men han kanske inte gör så? Det kanske helt enkelt inte funkar så för honom? DU vill att han ska visa självaste sorgen som "gråt, förtvivlan, bryta ihop, ramla i din famn, ropa efter den döde och bara vara ledsen". Det låter som att du beskriver Mattis i Ronja Rövardotter som något slags default för hur en man (människa) BÖR sörja. Du VILL att din man ska göra så. Frågan är bara: Vill du det för att du vet att han skulle behöva det, eller vill du det för att du tycker (tror) att det ska vara så, eller vill du det för att du ska känna dig behövd? Inget fel alls i något av de, om än själviskt om det är det sista. Det är heller inget fel att vara självisk, men stå åtminstone för det isf. Och säg det till honom.