Nyförlösta = diviga narcissister

Som vanligt spårar diskussioner här ut till att bli helt onyanserade, allt är svart eller vitt i mångas värld... Visst kan man behöva extra ompyssling och vila efter en förlossning men för det behöver man inte bli en handlingsförlamad prinsessa som tycker att man som nybliven mamma får bete sig hur som helst mot sin omgivning.

För att det inte var en komplikation för mig då för jag hade symtomfri HF jag mådde bra men kroppen var nära kollaps tydligen. Jag ville bara hem o fattade inte varför jag inte fick det. Så jag vet att det är en komplikation men kändes ej som det då. Först nu efteråt jag förstått att både jag o sonen kunde dött. Jag vet att jag var frustrerad för ingen berättade för mig men divig var jag inte

sooo? 

jag är ju inget annat än en divig hysterisk narcissist enligt dig

inte kan väl jag ta ansvar för hur du uppfattar det jag skriver heller

och nja, menar väl snarare att tvinga er till empatikurs, alla som är som dig, så ni inte är såna jävla bittra bajskorvar som inte har något bättre för er än att spy galla och klaga på alla, ni ändrar er

för jag anser verkligen att världen är en bättre plats utan er pruttar

(jupp, barnsliga ordval, är ju mamma och allt så)

Någon skrev att "att vara gravid är ingen sjukdom", det stämmer absolut, men man kan bli väldigt sjuk av att vara gravid. Graviditeten i sig är inte sjukdomen men den kan utlösa alla möjliga åkommor!

Någon skrev att "att vara gravid är ingen sjukdom", det stämmer absolut, men man kan bli väldigt sjuk av att vara gravid. Graviditeten i sig är inte sjukdomen men den kan utlösa alla möjliga åkommor!

Jag tror att du har en udda uppfattning om vad en narcissist faktiskt är. Det är någon som är full av beundran för sig själv och sin egen förmåga, ofta i kombination med arrogans mot andra och avsaknad av empati, typ de sidor som du visar upp av dig själv i den här tråden. A case of the pot calling the kettle black?

Vi föder så få barn i det här landet - typ två var - att jag faktiskt tycker att en kvinna som har fött barn SKA få bli behandlad som en drottning ett tag. Och att hennes man, svärmor och andra får ta hänsyn. Det är ju så kort tid det gäller ändå, av ett liv.

För övrigt är detta inget typiskt för det moderna Sverige. Förr (ja jag VET att detta inte var möjligt för de fattigaste) sa man att barnsängstiden var sex veckor. Så länge låg kvinnan till och med TILL SÄNGS (fast detta vet man inte är så bra nu, då - kan bli blodproppar) större delen av tiden. Grannkvinnorna kom med färdiglagad mat och fördelade de nödvändiga kvinnosysslorna mellan sig/såg efter pigorna. Mannen visste också att sex var förbjudet under denna tid.

Detta gav kvinnan välbehövlig vila och läktid, och hon fick också goda möjligheter att få igång amningen och bara mysa med sitt barn.

Och JA jag kan faktiskt tycka att det är väldigt fult av mannen (och hans ex) att dumpa sina barn från förr på sin kvinna i det läget. Eller kräva sex när hon inte är läkt (jo det förekommer...). Eller inte kunna säga ifrån till svärmor, så att den nyblivna mamman måste springa runt och städa och baka och koka kaffe när svärmor ska komma på besök... Jag vet kvinnor som ältar sådana episoder 30 år senare. För att det är så respektlöst.

Kan ha varit den bästa TS jag läst! Stämmer så bra

Jag kan känna att jag var lite utav en bitter fitta i början av livet som mamma. Men jag blev väldigt sjuk efteråt. För det första blev det akut ks och jag kunde knappt ta mig upp ur sängen och hade ingen lust med några besök de närmaste 3 veckorna. Men det fick jag mycket skit för. Jag var en jätte orolig ny bliven mamma och bad bara svärfar med barn hålla sig borta med tanke på smittrisken. All stress gjorde att jag fick magsår och jag fick käka tabletter under ca 3 månader. Amningen funka inte alls och jag var en jätte dålig mamma sas det. Jag har mina goda skäl till att va grinig. Men jag kräver inte att folk ska kyssa mina fötter. Bara att dom skulle lämna mig och mitt barn ifred.

Hejsan ts, jag hänger inte med. Varför är du så arg? Vem har drabbat dig personligen med sina narcissistiska divalater? Jag tycker att föda barn var bland det jobbigaste jag varit med om någonsin. Att sjåpa sig lite och vara lite känslig när man precis gått igenom det mest smärtsamma, kroppsligt traumatiska och själsligt omvälvande i sitt liv tycker jag är helt ok. De flesta nyförlösta tycker jag tvärtemot din erfarenhet snarare försöker vara onödigt duktiga och prioriterar omgivningens förväntningar i stället för sina egna och den nya familjens behov.

Självklart kan det väl finnas folk som ser varje liten förkylning och blåmärke som en personligt kränkning och  anledning till oändligt tyck-synd-om-mig, och de kommer nog bli asjobbiga när de verkligen varit med om något som var besvärligt på riktigt, som tex en förlossning faktiskt oftast är. Men det är snarare ett problem knutet till personligthet än till förlossning.