Tack för ert stöd tjejer! Det känns bättre bara att få höra att man inte är ensam och att det går över :) Känns ju tabu att inte njuta i fulla drag för enligt alla runt omkring är det ju just det man ska göra den här tiden. Ser fram emot när "transportsträckan" är över :)
En fråga
Vad gör ni av era bebisar om dagarna? Tänk att den har fått mat och är ganska nöjd. Min pojk tycker om att ligga på en filt på golvet, ibland somnar han till och med där när jag håller på med något annat. Han har till och med somnat i babygymet några gånger.
Idag ska vi ta lite kort hos en kompis som har en studio. Ska bli jättekul att föreviga våran lilla plutt! (Inte för att vi inte redan har gjort det, har tagit kanske 1000 bilder på honom redan) Hoppas bara att han är på humör :)
Man måste ju ta hur många bilder som helst för han är ju såå söt! Känner ni igen er? :)
Jag börjar känna mig deprimerad. I några dagar nu så har jag haft svårt att känna mig glad, att orka vara glad och orka ta hand om lilltjejen. Jag avgudar henne men känner mig skitledsen över att det känns som att jag inte är gjord för att vara mamma 
jag sörjer min frihet, mitt liv innan graviditeten. Det handlar inte om att festa, utan att kunna jobba hur och när jag vill, träffa vänner över en fika utan att behöva fokusera 99% på bebisen genom hela. Att passa upp på den lilla konstant. Att aldrig få sova längre än Max 2 timmar åt gången. Jag trivs inte i rollen och börjar få panik, för det här är ju resten av livet. Visst, spädbarnsperioden går ju över (om lååååång tid som det känns nu) och då blir det väl bättre. Men fan, känner mig så sjukt ego och skitledsen jag hoppas att det är sömnbristen som spökar, men funderar på nån variant av förlossningsdepression. Kanske borde gå och prata med nån?
Jisses vad min plutt växer! Han har redan 62 i kläder och har kan knappt använda vissa bodysar i den storleken. Det står ju tom att 62 är för 2-4 månader, han blir 8 veckor på fredag! Växer era lika fort? Sist vi mätte honom hade han växt 2 cm på två veckor!
Så sitter jag här kvällen innan sambon, pga familjekris, åker till Kina i 10 dagar :(
Känns sådär får jag nog säga. Bebis är två månader och jag känner att jag precis börjat vänja mig lite vid rollen som mamma men är ändå fortfarande sjukt osäker ibland och att jag nu ska vara helt själv skrämmer livet ur mig. Jag har såklart vänner och familj runt om men när dagen är slut så är jag ändå själv och har ingen annan att lita till.
Det är heller inte roligare för honom som tvingas åka fast att han inte vill lämna oss så jag försöker ändå att inte visa min oro för honom så att det blir ännu värre när han ska åka. Men jag kommer att lipa ögonen ur mig när vi säger hej då i morgon förmiddag.
Jag som aldrig har varit särskilt blödig när det gäller sånt här innan. Känner inte igen mig själv, det är ett som är säkert.
Kanske hjälper det mig i min mammaroll att han är borta och jag måste hantera allt själv och sen kanske komma starkare ur det? Om 10 dagar vet jag....men fy vad det känns jobbigt nu :(
Har börjat planera inför kommande namnkalas. Har aldrig själv varit på ett och vet inte riktigt vad man gör på ett sådant. Mat och tårta, lite roligare än på ett dopkalas. Har ni några tips? Ska man hålla något tal? Har man faddrar? Första barnet i båda våra släkter som inte ska döpas så det är väldigt nytt för oss.
"Ammar du inte flickan?"
"Nej, hon får bara ersättning."
"Stackars barn!"
Eh....va?!
Får lust att skalla folk i min omgivning när dom insinuerar att jag misshandlar mitt barn.
När f-n fick andra människor rätt att döma mig och mitt moderskap? Som om det inte är körigt nog att bli förälder redan!
Har dom inget vettigt eller stöttande att säga så kan dom hålla truten! Ååååå vad jag blir aaaarg!!!
På tal om att sova på dagen. Min pojk sover korta stunder om jag inte får honom på magen, då kan han sova 2-3 timmar i sträck under dagen. Sen har han ju inga syskon som kan störa.