Hur gör jag när 5åring gråter efter sin döda mormor?

Jag har en sjuåring som brukar gråta efter sin farbror som avled för några år sen. De träffades väldigt sällan, pga långa avstånd, så han har inte heller så mycket minnen av honom. 

Vi har insett att för vår son är det en enkel ursäkt till varför han gråter. Han behöver då inte prata om det som verkligen är jobbigt, även om vi hela tiden uppmuntrar honom till att berätta om sånt som känns jobbigt. 
Till och med när det är väldigt tydligt, typ storasyster är dum så blir förklaringen saknaden efter farbror. 

Kan det vara nåt liknande för er son?

Jag har inga direkta råd, försök att se efter mönster. Är det oro inför att gå till förskolan nästa dag eller nåt annat som kanske tar sig dessa uttryck? 

Skulle tro att det mer handlar om andra frågor om existens, liv och död än en faktiskt längtan efter en mormor som dog när han var tre. Jag skulle utforska den biten istället. Fråga vad han tänker om döden om det är nåt han funderar på som gör honom rädd etc. Kanske låna en bok om ämnet.

Hmm. Ja till viss del så har jag också varit inne på att det egentligen är nåt annat, just bär det kommit i de situationerna och så fort hans pappa tagit över så har det gått över snabbt.

Men nu har det känns som att det faktiskt är sin mormor han saknar, han var allt för henne från den dag han kom. Hon längtade så länge efter barnbarn. Jag var hennes enda barn så han var hennes första och enda barnbarn.

Ja jag har funderat på att låna någon bok, men det tar emot så mycket eftersom jag själv blir så ledsen när jag ens måste tänka på det. Jag trodde det skulle bli lättare med tiden, men inte mycket. Jag längtar ju efter min mamma varje dag.

Han kan säkert sakna mormor och "bilden av en mormor", de allra flesta barn i hans ålder har ju mor/farföräldrar i livet (varierande grad av närvaro/frånvaro). 

Låna böcker om döden (och livet innan) så ni kan prata kring det. Sen kan ni hålla utkik efter om det finns nåt mönster i detta. 

Kanske din man och sonen kan läsa böcker om döden. Så har jag gjort med mina barn, eftersom de behöver prata om ämnet, och har frågor om farfar som dog för tre år sedan, är stora var 1,5 år och lilla inte ens född. Deras pappa orkar ofta inte prata mycket om farfadern, eller om döden, något som i alla fall den äldsta frågat om ibland, mest är det dock för dem frågor om farfar, än så länge. Förstår att det är jobbigt, och min äldsta gråter också eller i alla fall nästan är hon lir påmind om att hennes farfar är död, trots att hon var så liten när det hände, förmodligen mest för att hon vet att vi är ledsna över det, och för att hon inte har en farfar, samt att det är svårt att förstå att han fanns är hon var liten men inte nu.

Jag har inte själv barn så det här tipset kanske är helt fel. Men tänker att det kanske är bra att prata prata prata. Att det blir ett sätt att bearbeta. Då menar jag inte att prata om döden/mormors död utan att prata om mormor! På ett fint sätt. Prata minnen, berätta historier. Tror på det läkande i att prata. Du måste ju ha hur många fina och roliga och vackra berättelser som helst om mormor. Tror att han kanske får lättare att bearbeta det då, samt att mormor kanske känns mer närvarande.

Bara en tanke.

Speciellt min yngsta visar utåt att hon saknar farmor och farfar. Då brukar vi bekräfta hennes känslor med att vi också saknar dem.

Men något som ofta också kommer upp är tankarna på döden, att vi föräldrar inte är odödliga. Detta är något som skrämmer henne och som ofta kommer fram -Mamma, jag vill inte att du ska dö.
Man kan ju inte stå och ljuga, så jag brukar säga att jag hoppas att få leva länge och hålla mig frisk, eftersom jag också vill leva med henne/dem så länge som möjligt.

Jag är inne på ett liknande spår som de ovan.
Ofta när mitt barn gråter kan hen säga att det är för att hen saknar farmor (som bor i en annan del av landet och som hen har en mkt nära relation till) allt som oftast är hen då trött, osams med syskon eller ngt annat som gör hen ledsen utan att hen förstår varför och använder farmor som en förklaring. Vi pratar då om det och försöker komma fram till vad det egentligen är som är jobbigt och sätta ord på det. Det hjäper massor. 
Andra gånger längtar hen verkligen efter farmor och då brukar vi mysa en stund och prata om hur snäll farmor är och klart att man är ledsen när man saknar hen så mkt sen brukar vi göra någonting annat tillsammans, läsa bok, leka eller ngt som distraherar... det hjälper massor.

Jag fundrar också på om inte din sorg speglar sig lite i din sons...? Vad tänker du om det?