Nu svarar jag här i alla fall då jag tror att våra system (Sveriges och Finlands då) fungerar rätt lika.
Jag hamnade en gång i diskussion med en bekant som jobbar på barnskyddet och hon sa att barn som blivit omhändertagna följs upp under en lång tid. Skulle det till och med ha varit så länge som till 25? Jag undrade varför, eftersom uppföljningen var ganska långt över gränsen då man blir myndig. Då sa hon att ett barn som blir omhändertaget utsätts för ett stort trauma, såpass att mentala utvecklingen blir efter med ca ett år! Och att barnskyddet därför ogärna omhändertar barn om det inte går att lösa på andra sätt.
Sen får man komma ihåg att då man hör om familjer som fått sina barn placerade så hör man föräldrarnas historia. Barnskyddet, BVC, dagvården och andra myndigheter har tystnadsplikt. Med rätta. För ett tag sen hörde vi om bekantas bekanta som fått sina barn placerade. Enligt föräldrarna pga att barnen haft fläckar på kläderna. Sen berättade mammans syster att mamman hade psykiska problem och att pappan inte vågade stå upp mot sin fru.
Jag jobbar med barn och unga. Och blir ibland så frustrerad då jag SER att ett barn far illa och anmälan på anmälan görs och möten hålls och inget händer .