Osäker på om jag är grabbens biologiska pappa...

Bara en tanke som slår mej...vad har du för blodgrupp och vad har grabben för blodgrupp? Har du kollat upp det redan?

Jag har dessvärre ingen koll på varken eller. :/

Enbart blodgrupp säger inte så mycket,men det ger ett hum. Jag trodde tills jag var över 20 att jag hade A+,men när jag blev blodgivare visade det sig att jag hade AB-. Mamma är A+ så då sa de att min pappa var tvungen ha varit B-,annars hade jag inte kunnat få den blodgruppen.

Du kan köpa egna dna-test på nätet, googla, tror man typ skickar in hårstrån, tandborste el liknande.
Sen kan du ringa soc anonymt och fråga, de kan svara på allt.

Angående punkt d. så läste jag det här: www.socfamratt.se/fragorasvar/faderskap/348-kan-jag-goera-ett-faderskapstest-utan-min-sambos-vetskap

Saxxat från svaret: "Eftersom du en gång har bekräftat faderskapet genom att underteckna faderskapsbekräftelsen har du också gjort ett aktivt val och ställningstagande. Därför kan du i allmänhet inte räkna med, om du ansöker om sådant bistånd, att familjerätten genomför och bekostar en provtagning i efterhand. "

Fast frågan gäller när man är sambos, vilket vi inte längre är. hmm

Har du tänkt på hur hans liv drabbas av något sådant här? Fråga dig om det verkligen är värt det. Vad betyder det biologiska? Är det inte du som varit där när han ramlat? Som han gått till för att få stöd etc?

Det kan ju också uppkomma situationer där det är bra att veta om sina biologiska föräldrars hälsomässiga historia (anlag för olika cancerformer m.m.).

Det du skriver är en stor anledning till att jag inte dragit igång nånting, jag tänker självklart på grabben först och främst, det är därför jag funderar på att göra ett privat dna-test.

Men likheterna med den "misstänkte" är för slående, jag vet att om man håller på och tänker på det hela tiden så blir det så, fast denna gång så slog det mig ur det blå när jag såg honom i profil. Ju äldre grabben blir desto mer lik.

Min bror var med om något liknande för ett antal år sedan. Under en vårdnadstvist (båda ville ha enskild vårdnad) kläckte exfrun ur sig att han inte var biologisk pappa till barnet (som då var i tio-års åldern)). Ett DNA test genomfördes och det visade sig stämma. Han förlorade då alla rättigheter till flickan, hon fick inte bo hos honom alls, och han fick inte ha någon som helst kontakt med henne. Detsamma gällde hela hans sida av släkten, kusiner moster (jag) farmor och farfar osv. Det har varit fruktansvärt och en enorm sorg för oss alla, och det höll på att krossa min bror. Han hade absolut noll rättigheter till det barn han älskade och uppfostrat som sitt i så många år. Han drev frågan så långt det gick rättsligt och ville åtminstone få umgängesrätt, men när han inte var bioförälder var det blankt nej. Han var ju gift med mamman när hon blev gravid och behövde därför inte skriva på något faderskap, vet inte om det gjort någon skillnad. Den biologiska pappan hade inte vetat om att han fått ett barn, och var inte heller intresserad av att ta del av hennes uppväxt. Jag tänker på din pojke, och att det nog är en väldigt dålig ålder att som 13 åring få reda på att pappa inte är min pappa. Det kan ge oreparerbara skador i hans självbild och grundtrygghet. Hela hans värld kommer vändas uppochner, och tilliten till världen skakas om för alltid. Varför inte bara njuta av din fina pojke och av allt ni har gemensamt och strunta i vad hans DNA säger? Jag förstår att frågan gnager inom dig, men du kanske hellre bär den bördan själv än att din pojke får göra det? Du skriver ju att du älskar honom och att du vill vara hans pappa oavsett. Ett stort lycka till!

Eftersom du inte tog tag i detta betydligt tidigare och barnet ändå känslomässigt är ditt, så tycker jag nog du kan vänta några år till. Helt fel ålder att utsätta det stackars barnet för nåt dylikt. Bättre att nu stå sitt kast och vänta tills han är lite större och kan hantera detta bättre, än just nu då allt ändå är fruktansvärt turbulent i en nybliven tonårings liv.

"Ett DNA test genomfördes och det visade sig stämma. Han förlorade då alla rättigheter till flickan, hon fick inte bo hos honom alls, och han fick inte ha någon som helst kontakt med henne. Detsamma gällde hela hans sida av släkten, kusiner moster (jag) farmor och farfar osv. Det har varit fruktansvärt och en enorm sorg för oss alla, och det höll på att krossa min bror. Han hade absolut noll rättigheter till det barn han älskade och uppfostrat som sitt i så många år. Han drev frågan så långt det gick rättsligt och ville åtminstone få umgängesrätt, men när han inte var bioförälder var det blankt nej."

Detta svar fick jag idag från familjerätten, du har absolut inga rättigheter... Jag har bestämt mig för att ligga lågt så länge jag kan så länge det inte finns några möjligheter för mig/min släkt att ha fortsatt kontakt med honom, så får jag leva med ovissheten, för hans skull kan jag ta det.

Han är redan så osäker på sig själv och direktstyrd av mamman, så om jag först drar igång en cirkus och att det betyder slutet för att vårat umgänge, då vet jag att han inte kommer repa sig på ett bra tag. Tyvärr är jag för osäker på vad mamman skulle göra, hon har en tendens att tänka väldigt kortsiktigt och då bara på sig själv... Jag tar inga chanser! Ser jag däremot en laglig lösning på umgänget så kommer jag att tänka om.

Finns det något som jag missat? Finns det en annan vinkel som jag kan fundera ifrån? Det jag vill är att veta hur det ligger till men samtidigt inte bli av med grabben, bollen ligger just nu hos mig, det är nog det enda som är ljust i denna situation... :/

I min släkt har vi en liknande historia och där har föräldrarna tyvärr valt att ljuga för ungen trots att de flesta i släkten vet hur det ligger till och vi är alltid obekväma med det och rädda att försäga oss. Men jag tycker att sonen har rätt att få veta. Som andra redan påpekat genetisk sjukdomshistoria bland annat och även arv kan ju bli aktuellt om den biologiska fadern skulle erkänna faderskapet. Man berövar ju pojken en del av hans ursprung om man undanhåller det. 
Sen är det ju en känslig ålder och kan kanske tar det som om du inte vill vara hans pappa för att slippa betala för honom och förskjuter honom men i långa loppet är det bättre att vara ärlig. En dag kanske han börjar undra själv om det är så uppenbart att ni inte är lika???

Hur ställer sig mamman då om du frågar henne? Förnekar hon eller vill hon inte tala om det.