10000 funderingar :/

Hej

Det första du gör är att du anmäler dig till en organisation som AC. Då får ni en kötid, vilket är det viktigaste av allt. Om ni vill adoptera från columbia finns det en egen byrå om jag inte kommer ihåg fel. Ni kan med fördel stående i flera köer, det är bara er ekonomi som sätter gränser.

Glöm sedan alla spekulationer vilket land etc. Ni kommer till det sen.

Ring er kommun och be att få komma på ett första samtal. Därefter är det dags att gå föräldrar utbildning. När den är klar och ni bestämt er för att gå vidare skickar ni in alla papper så att utredningen för medgivande kan börja. Det kan ta mellan 6-12 månader med all väntetid och dylikt. Nu har det gått ett till ett och ett halvt år in i processen.

När ni har fått ert medgivande är det dags att titta på land. Varför jag säger detta är för att mycket förändras under tiden och det tar längre tid än man tror. Att lägga ner massa tid i början på land som man sen väljer bort gör att man förlorar tid till annat. Viktigt är ju att inte gå upp för mycket i processen så att man förlorar annat som ger en energi till att hålla ihop och ha roligt. Många par kan tyvärr spitta på sig under denna process om kraven blir för höga. Ta hand om relationen :)

När ni valt land är det "bara" att sammanställa alla papper och skicka in en ansökan. Sedan kommer den stora väntan som kan upplevas som mycket jobbig för många. Väntan på barnbesked. Vilket kan ta flera år. Tänk på att förnya ert medgivande efter två år. Gör ni inte detta blir ni tvungna att göra om hela processen. Räkna med minst två års väntan.

Till något annat. Jag såg att ni har gjort IVF. Är själv inne i den svängen och jag kan säga att med era problem finns det flera som blivit gravida när de skaffat sig en behandlingsplan utomlands från läkare som är specialister. Svensk sjukvård är bra, men fertilitetsvården är tyvärr kass. Ca 10-15 år bakom övriga Europa. Så lita inte helt på vad vården säger, det finns mycket effektiva behandlingar att tillgå som ger resultat.

Själv åkte jag till Aten och fick en behandlingsplan för mitt överaktiva immunförsvar. Första Ivfen hemma med mediciner etc blev den absolut bästa och vi fick två blastisar till frys, samt min lilla flicka i magen (går snart in i v35). Tidigare fick vi knappt ut ägg.

Det kan vara bra att fundera över när ni tar beslutet om vad ni vill göra.

Gå in på Mia.eu där hittar ni de olika adoptionsorganisationerna och kan kolla vilken eller vilka dom verkar passa er.
De flesta asiatiska länder har BMI-krav på 29-30. Och även krav på äktenskapstid 2-5 år.

Bfa.se förmedlar barn från många europeiska länder som varken har bmi krav eller krav på äktenskapstid.

Det finns ingen risk att inte få medgivande pga din astma! Kan jag inte tänka mig iaf. Däremot kanske det kan finnas länder som är tveksamma till din astma. Men det är mer än vad jag vågar uttala mig om. Allt beror på hur astman beskrivs i läkarintyget och om den överhuvudtaget nämns.

1. Ställer i kö till en eller flera organisationer
2. Kontakta socialtjänsten i er kommun som hänvisar er till en föräldrautbildning
3. Gå föräldrautbildning
4. Gör hemutredning
5. När ni sen gått ert medgivande skickar ni in er hemutredning till er organisation och tittar på vilket land som kan vara aktuellt för er.

Lycka till!

Glömde några saker...
Ni kan inte bli nekad medgivande för att din pappa är sjuk!
Att din man inte har nån hög utbildning spelar ingen roll så länge ni inte ska adoptera från Sydkorea (så vitt jag vet)

Ja adoptionskostnaderna ligger på runt 200.000 det varierar ju lite beroende på land.

Förstår att det kan kännas hopplöst nu, men jag tror det finns många möjligheter för er! Även om det kommer ta några år så försök hålla målet i sikte, ljuset i tunneln!
Ni är ju unga och riskerar inte att falla på mållinjen!

När vi bestämt oss för adoption tog det nästan 3 år till vi fick vår älskade son i famnen. Det är 16 månader sen vi kom hem och nu väntar vi syskon! :)

Ååh tsck för allt underbara tjejer :) borde finnas fler som er, detta har verkligen hjälpt mig :) har de någon gräns för vad man måste tjäna? Som sagt vi har fast jobb båda två och bra inkomst, dock inget överklass utan mer standard, gillar inte o prata om pengar direkt men i snitt får vi ut tillsammans ca 38.000 efter skatt. Har nämligen hört att man måste tjäna bra?

Om man vill vända sig till de har privata som ni pratar om, hur gör man då? Är det samma karusell o väljer typ AC ändå som organisation?

Har även hört om Litauen att de möjligen räknar in sambo år? Om inget land gör det så börjar allt efter vi vart gifta minst 1 år då alltså?

Ja jag hört om folk som åkt till typ Athen för hjälp men vad kostar sånt? Får man med sig allt hem då?

Stort grattis till bebis i magen och till din prins :) ni är guldvärda tjejer!

Förresten hur vet man vilken organisation man ska vända sig till? Som tex. BFA skulle ju passa oss bäst om man tänker just äktenskaps längd o BMI o så.
Vart vände du dig ' hjärtat längtar'?

Angel: har du adopterat tidigare innan du fick hjälp från Athen? Va det jätte stor skillnad på utredningarna där o här? Elr va det något litet som gjorde att det funka? De 3 senaste har jag plussat men fått mf, två gånger vid v 6 och 1 gång dagen efter jag fått plus på Stickan :/

Hur lätt resp. Svårt är det att få ett medgivande? Tänk om de bara inte tycker msn passar om det är sur kärringar, har hört om vissa som skrivit att det känns som om de försöker ' sätta dit' folk? Blir så orolig. Vi är lixom ett vanligt par med hus o jobb o bra familjer, alla runt om oss har barn som vi mer elr mindre är runt barn elr prat om det varje dag. Vi har haft bra uppväxter och inget ' bus' elr nåt i nåt register elr så.
..så, hur hårda är de? Känns bra det om astman o min pappas sjukdoms bild iaf :)

Vi har precis blivit klar med den obligatoriska föräldrautbildningen och anmält oss som sökande till BFA-A.  Gå in på organisationernas hemsidor och läs på. Kontakta kommunen för ett första möte och anmäl er till en föräldrautbildning. Sen kan ni få starta hemutredningen, och jag lovar, ni kommer att veta mycket mer och känna er trygga inför hemutredningen när ni gått utbildningen. Lycka till!

Nej vi har inte adopterat tidigare. eftersom det gick så otroligt dåligt för oss när vi gjorde IVF blev adoption plan B. Vi hann så långt som att vi var på väg mot medgivandeutredningen när vi fick plus. Och då hade jag hunnit läsa på en hel del om adoption eftersom vi är lite äldre och tiden inte var på vår sida.

Det är stor skillnad på utredningen här och den vi fick i aten. i Sverige skyllde de bara på hög ålder och dåliga ägg, Men kunde inte ge någon förklaring eller behandling emot det. Bara att vänta på guldägget och investera i flera ivfer. I aten tog läkaren alla prover han tycket var nödvändiga, antikroppar, fertilitetsmarrkörer, koaguleringsprover etc. Tillsammans med ett vul så satte han ihop en behandlingsplan som skulle hjälpa mig vid nästa ivf. Han bedömde även vilken behandling (IVF,ÄD; insemination) som passade oss.

Ganska stor skillnad mot sverige som bara tycket vi skulle betala dyra IVFer och lita på turen...

Den läkaren som vi gick till får ungf 100 svenska patienter diagnostiserade för ofrivillig barnlöshet per år, varav han hjälpen ca 60 st till en graviditet. Fantastiska siffror.

Jag  betalade ca 25.000 för all behandling och mediciner. Plus resa och hotell, viket inte var dyrt i sammanhanget :)

Man köper mycket av medicinen i grekland, kniper det kan man få ett EU recept av läkaren i grekland som man senare hämtar ut på ett vanligt apotek i sverige. Utanför högostnadsskyddet dock.

Er inkomst räcker definitivt!
Vårt land har som krav att vi tillsammans ska tjäna minst 500 000 kr om året innan skatt. 

Frågan om privata? Fattade jag inte...

När vi valde organisationer så  kollade vi bara på hemsidan och läste på om ländernas krav och väntetider. 2010 blev vi medlemmar i de 2 största AC och BFA. 2011 blev vi även medlemmar i BV och det blev den organisationen vi adopterade igenom. 

Största orsaken till att en del par inte blir godkända är om nån av de sökande skulle vara svårt sjuk eller om de sökande är för gamla. Har man varit sjukskriven för depression kan det också vara svårt.

Så jag tror inte ni behöver oroa er!