Tycker inte om ena bonusbarnet. Är det fel på mig?

Nu har jag inga bonusbarn, men tre egna.....som är totalt olika varandra.

Min äldsta är 6 år och är fantastiskt lätt att ha att göra med på alla sätt och vis. Han har alltid varit väldigt vuxenorienterad och lite lillgammal på många sätt och har ett jämt humör. Det underlättare givetvis för mig och alla andra vuxna.

Min snart 5-åring är en känslomänniska från topp till tå. Allt är högt eller lågt och har alltid varit så. Raka motsatsen till hans rationelle storebror. Och det är tufft att hantera ibland. Han har inte heller någon bokstavskombination eller liknande, men han har ett humör av inte dess like och får precis som den 4-åring du träffar utbrott och testar och låter och bara är......mycket. Det är nog en bra beskrivning av honom. Han är mycket . I förskola och liknande så sköter han sig jättefint, är väldigt omtyckt av kompisar och personal, men tar tid på sig att knyta an till andra människor. Är världens mysigaste och lugnaste mellan varven också. Närhetsfis.

Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete. Jag älskar alla mina tre barn precis lika mycket och villkorslöst, men vår mellanson har sidor som kan få mig att vilja hoppa genom fönstret eller typ flytta utomlands under ett år (går över snabbt, men han trycker på knappar som skapar frustration hos mig). Att du som inte är hans biologiska pappa tycker att det är svårt är inget konstigt alls . Det kan vara svårt även som biologisk förälder med anknytning och känslor färdiga och starka i båda riktningar .

Det är inget fel på dig. Det är inget fel på pojken. Vissa relationer och situationer är bara svårare än andra . Ett bra ställe att börja är att gå till sig själv och fundera över VAD det är som gör att man får ett lättare nervsammanbrott av att en 4-åring skriker exempelvis. Är det känslan av att vara utom kontroll? Är det känslan av att man har misslyckats som vuxen i sin relation till barnet....i sin fostran? Funderar man över vad andra ska tro och tänka etc etc. Om du kommer underfund med det så kan du nog hitta mer konstruktiva sätt att möta både pojken och dig själv i den typen av situationer.....vilket i sin tur kommer att ge dig ett större lugn med din bonusson som han kommer att märka och ni kommer lättare att hitta varandra. 

Vet inte om jag bara är luddig eller får fram något vettigt. Lycka till i alla fall. Du verkar vara en engagerad bonuspappa med mycket god vilja. 

Prata med din sambo om hur du känner och försök tillsammans finna en väg så det blir bättre. Tyvärr blir det inte alltid bättre när de blir äldre. Jobba mer på er relation, det känns som att du verkligen vill det ska funka.

Sen är det inget konstigt att du känner som du gör. Ibland stämmer inte kemin riktigt. Men är planen att leva ihopa så kommer ju alltid pojken finnas med i bilden. Så bara att göra det bästa utav det. .

Tack för era fina svar!

Jag är tjej så är bonusmamma :) Men känns skönt att man kan känna så även med ett biologiskt barn. Min pojkvän säger ju emellanåt att han vill sälja ungen på Tradera för att han kan bli SÅÅÅÅ JOBBIG! Vissa dagar passar det inte att varken lyssna, vara snäll, går runt och slår på storebror och är allmänt jobbig. "Jag gillar inte potatis!!!!". När han älskar potatis i vanliga fall. Då är det bara att vara lugn när man egentligen bara vill att ungen ska kyla ner sig.

Men tack. Vi jobbar väldigt mycket med den minsta och då han (båda barnen) får göra i princip som dom vill hemma hos deras mamma så blir det nog lite "jobbigt" med gränser och regler. Dock så finns det mycket kärlek i vårt hem och vi hittar på mycket roligt med barnen. Men ja.. det är bara att acceptera att han är för det mesta en s.k. finne i röven och måste leva med det.

Pappan till barnen och jag pratar mycket uppfostran och detta med respekt osv. Så vi är på god väg, men det är inte en dans på rosor. Dock så tycker jag att det känns jobbigt med att komma hem när jag vet att ungarna är hemma. Och jag mår som sagt lite dåligt av det, men måste nog släppa tanken.

Förstår vad du menar! Jag och min kille är ganska olika där. När den lilla får utbrott blir min kille helt paralyserad medan jag agerar. Jag är intresserad VARFÖR han fått utbrottet. Hjälper honom att sätta ord på "problemet" och säger åt honom att man SKA prata om saker och ting och inte skrika och lägga sig på golvet. Där vänder jag också på steken och säger: vad hade du tyckt om pappa och jag la oss på golvet och började gråta och skrika åt dig? Då får han sig en tankeställare han också. Måste bara ändra inställning i mitt huvud och mer acceptera att man behöver inte gilla båda lika. Dom är trots allt olika!

Tack för feedbacken!

Jag förstår precis hur du känner. Just nu sitter jag i soffan och är nära på att börja gråta för att min bonusson och hans två kompisar levere rövare, skriker och gapar och fastän min sambo sagt till dem att de ska gå någon annanstans om de inte kan vara tysta så fortsätter de.

Vi har bott tillsammans i två år och har bonusen varannan vecka och varje vecka innan han kommer hit så får jag ont i magen. Veckorna han är här är det krystat och ofta blir det tjafs mellan sambon och mig då jag helt enkelt har väldigt svårt för av att ta hand om en annan persons barn med allt vad det innebär i att städa och alltid anspassa mig. Jag känner mig som om jag bor ihop med någon som inte alls förstår mig på och som jävlas genom att stöka ner och väsnas.

Jag har dessvärre inga gemensamma intressen med pojken och han är väldigt tillbakadragen så vi får ingen kontakt vilket så klart bidrar till att det känns så här jobbigt. Hur känner du det inför barnen? Har ni en bra kontakt?

Jag känner att han lyssnar på mig men det är som bortglömt efter några minuter och jag vet att han är ett barn som glömmer lätt när npgot annat händer,  men jag kan verkligen inte släppa det. Jag bygger upp irritation och sen blir det gråtfest.

Det var ett tag sedan du postade, hur känns det nu? Har det blivit något bättre? För mig går det verkligen upp och ner. Just nu är det ner som du kanske märker...Hoppas det är bättre hos er.

Varför inte prova och skapa en  dialog med barnet istället för monolog? 
Att vara 4 år är en känslig tid och om man har en bonusförälder som lätt blir irriterad och inte förstår så blir det  rörigt med att försöka att göra sig förstådd om man är ledsen etc (för 4 åringen ).
Det kan vara värt att prova att lägga lite mera tid på den mindre och försöka få en förståelse i hur hen fungerar som person och då kommer du automatiskt också få en bättre kommunikation med honom, det tar lite tid men ge inte upp.
 DU är vuxen 4 åringen ÄR barnet som får leva med dig oavsett vad han tycker eller vilka känslor han har.
Har du diskuterat det här med din partner alls?

Jag gick till en psykolog för jag trodde det var fel på mig... Jag tycker inte om barn så värst så det var jobbigt när de var mindre.. Psykologen sa att det blir bättre när de blir äldre. Nu är de tonåringar och vi har en mer vuxen relation.

Jag tycker det känns bättre nu, när de inte behöver en bonusmamma, för jag var en dålig sån. Nu behöver de bara en vuxen som kanske steker nån pannkaka då o då, köper chips till idol etc :) De blir ju individer.

Det jag skulle komma till är att en del tycker att man som bonusmamma ska få en sån bra relation till barnen som möjligt. Men när det inte går av flera anledningar är det ok ändå. För när de blir äldre så finns acceptansen och respekten där ändå.