Tycker inte om ena bonusbarnet. Är det fel på mig?

Tack för era fina svar!

Jag är tjej så är bonusmamma :) Men känns skönt att man kan känna så även med ett biologiskt barn. Min pojkvän säger ju emellanåt att han vill sälja ungen på Tradera för att han kan bli SÅÅÅÅ JOBBIG! Vissa dagar passar det inte att varken lyssna, vara snäll, går runt och slår på storebror och är allmänt jobbig. "Jag gillar inte potatis!!!!". När han älskar potatis i vanliga fall. Då är det bara att vara lugn när man egentligen bara vill att ungen ska kyla ner sig.

Men tack. Vi jobbar väldigt mycket med den minsta och då han (båda barnen) får göra i princip som dom vill hemma hos deras mamma så blir det nog lite "jobbigt" med gränser och regler. Dock så finns det mycket kärlek i vårt hem och vi hittar på mycket roligt med barnen. Men ja.. det är bara att acceptera att han är för det mesta en s.k. finne i röven och måste leva med det.

Pappan till barnen och jag pratar mycket uppfostran och detta med respekt osv. Så vi är på god väg, men det är inte en dans på rosor. Dock så tycker jag att det känns jobbigt med att komma hem när jag vet att ungarna är hemma. Och jag mår som sagt lite dåligt av det, men måste nog släppa tanken.

Ha ha! Jag förstår din jämförelse men nu är det så att vi är dom vuxna. Vi är ledare! Vi kan inte låta en 4 åring göra så som han vill. Vi tror inte alls på s.k. fri uppfostran. Och han får infinna sig med att man inte får göra som man vill. Det får han göra när han är vuxen...

Förstår vad du menar! Jag och min kille är ganska olika där. När den lilla får utbrott blir min kille helt paralyserad medan jag agerar. Jag är intresserad VARFÖR han fått utbrottet. Hjälper honom att sätta ord på "problemet" och säger åt honom att man SKA prata om saker och ting och inte skrika och lägga sig på golvet. Där vänder jag också på steken och säger: vad hade du tyckt om pappa och jag la oss på golvet och började gråta och skrika åt dig? Då får han sig en tankeställare han också. Måste bara ändra inställning i mitt huvud och mer acceptera att man behöver inte gilla båda lika. Dom är trots allt olika!

Tack för feedbacken!

Han är så "hemmablind" att han inte ens hör ibland att ungen skriker och pratar högt. Jag har en otroligt utvecklad hörsel och jag HÖR att han skriker och pratar högt. Så det blir ett stressmoment för mig också att han INTE hör det jag hör. Låter knasigt kanske... Men jag får nog acceptera det du säger. Det är hans ungar och inte mina barn. Jag och min kille pratar mycket och är på god väg. Men det är nog inte lätt för honom heller då han kommer från en relation (med ungarnas mamma) där hon inte brydde sig om någonting. Och så är det iofs fortfarande. Ungarna får göra vad dom vill hemma hos henne. Tack för dina ord! Ska försöka att inte vara hård mot mig.Förstår att det blev lite motsägelsefullt. Jag blir mest chockad. Och börjar darra!! Men i slutändan är det oftast jag som agerar och "gör något åt situationen". Kan nog säga att vi är lite synkade där killen och jag. För att i andra stunden så är det HAN som agerar och jag blir paralyserad. Kanske är normalt att man blir paralyserad och darrar. Jag vet inte...

Så rätt sagt! TACK!! Det är precis så.. Bara att gilla läget. Jag blev ju förälskad i deras pappa. Och visst, även om jag visste att han hade två barn sedan tidigare så VISSTE jag inte vilka barn det var och hur dom var uppfostrade. Fick en liten chock, ska jag säga.... Och min kille förstår mycket men har haft svårt att "bryta mönster". Vilket är förståeligt. Men måste kämpa lite extra, helt enkelt. Ingen som säger att det hade varit enkelt med en man utan barn. Då hade det säkert funnits andra issues.

Häromdagen så frågade min kille om jag ville ha mer vatten (vi satt och åt) och jag fick fram ett lågt "nej, tack!". Då poängterade den minsta "VARFÖR VISKAR DU????" Jag: jag viskade inte. Jag pratade lågt. Man behöver inte skriva för att bli hörd. Pappa hörde vad jag sa. Jag tackade nej till vatten. Han tittade lite märkligt på mig och fortsatte att äta... Men det är ju det här med att gång, på gång, på gång... Inte ge upp! Handlar väl om det! Det är så svårt bara att hitta balansen med att "jag har mitt liv och det är EGENTLIGEN inte mitt ansvar att uppfostra." Nej... det är ingen dans på rosor... Men jag har förstått att jag inte behöver gilla honom och tvinga mig till det. Acceptera bara så kanske det blir bättre...