Inte långt kvar och börjar bli rädd!

Läs böckert om förlossning och ta det som det kommer. Alla som har barn har varit förstföderskor någon gång. Det ÄR något okänt och man vet inte vad som väntar. Kan säga att värkarna var en chock för mig. Hade INTE föreställt mig det så. Tror itne man kan föreställa sig värkar om man inte vet vad som väntar. Dock ä'r det även otroligt häftigt att föda barn. man känner sig enormt stark också=). och det är verkligen värt det i slutändan=)

Min bs sa att alla tänker så mycket på själva förlossningen. men det är en såå liten del av det nya livet. Den är över fort sen börjar det nya livet. Man får blicka framåt helt enkelt. Tänka att förlossningen är "baea" ett tag men mamma är man sen resten av sitt liv=)

Jag har fött fem barn och har varit som dig. Hela graviditeten har gått bra fram till en vecka innan förlossningen startar. Då smyger sig skräcken på och när förlossningen startar kommer skräcken med buller och bång. Ändå har jag ju gjort om denna resan om och om och om igen och vet du. Jag ska göra den en gång till i juli. Så dum är man när man vill ha barn och glömmer av hur förlossningen är. Och förlossningen är egentligen bara en liten del av själva det man vill uppnå.

Mitt råd är att läsa om öppningsfasen, utdrivningsfasen och efterbördsfasen. Då vet du på ett ungefär vad som väntar.

Och oftast är det ju öppningsfasen som tar längst tid allt från nån timme till något dygn. Utdrivningsfasen kan ta allt från 5 minuter till två timmar och efterbörden ska komma ut inom 60 minuter annars sövs man och läkaren gräver ur moderkakan. Detta måste de göra annars kan man förblöda.

Ett annat råd är att be barnmorskan hålla emot när barnet pressas ut även mot mellangården så spricker man inte.

Jag håller med om att det är bra att veta hur en förlossning fungerar - de olika faserna, vad som händer då etc. Jag har upplevt att det har gett en känsla av kontroll i det okontrollerbara så att säga . Med första barnet så märkte jag ju ett mönster i värkar och tid exempelvis vilket gjorde att jag visste vad jag hade att vänta på ett eller annat sätt.....framför allt i öppningsskedet. När det var dags att krysta så fanns det inte så mycket att tänka på . Bra att vara påläst på olika smärtlindring också så man vet vad som finns och vad det innebär. Jag har haft en önskan om vad jag velat ha (enbart lustgas), men har varit öppen för i stort sett allt om det hade behövts.

Har fött tre barn nu och inför första barnet så kan man ju inte veta....alls egentligen. Lättare med de barn som kommer sedan då man har erfarenhet i bagaget. Men nu sist med trean så fick jag lite småpanik sista två veckorna. Kände att jag nog ville hoppa av det hela.....sambons tur den här gången . Hade läst för mycket skrönor om besvärliga "treor". 

Skriv ett förlossningsbrev. 

Jag ska få mitt tredje barn nu i maj, ingen förlossning är den andra lik och det blir aldrig som man tänkt sig.
Det går nog inte att förbereda sig tillräckligt och en förlossning är jättejobbig och det gör ont. Men tänk på att du snart få se din lilla bebis och då kommer allt vara värt det!

Jag är i v34 och börjar också bli orolig nu när det börjar närma sig.men jag försöker att inte tänka på det och tänka på att snart ska jag få min lilla bebis istället.

Jag födde nyss min son. Jag var LIVRÄDD för att föda innan. Jag inbillade mig att allt skulle hända under min förlossning. Den skulle vara långdragen, använda sugklocka, barnet skulle fastna, ingen skulle lyssna på mig utav personalen. Jag gick på samtal hos barnmorska & läkare på förlossningen. Krävde kejsarsnitt, men blev inte beviljad det. Istället blev jag lovad igångsättning för att jag då skulle vara på sjukhuset när förlossningen satt igång. Jag var beräknad 19 mars. Började kollas den 10 mars om min livmodertapp var öppen/mogen för igångsättning. Men det var den inte då. Fick vänta en vecka till. Den kollen fick vi också åka hem. Kroppen var inte mogen. Jag hispade upp mig ännu mer inför förlossningen att det skulle hända ALLT som inte fick hända. Natten mellan lördag & söndag den 22/23 mars gick mitt vatten. Det hade jag inte räknat med. På morgonen var vi inne på kontroll med CTG. Allt såg bra ut. Hade sammandragningar men inte så mycket. Vi fick åka hem. Under dagen hade jag lite ont i magen i intervaller. Inte jätte ont tyckte jag. Vid 18.30 tyckte min man vi skulle åka in till förlossningen. Jag sa OK. Väl där ville dem inte göra en vaginal undersökning pga infektionsrisk för vattnet gått. Jag fick ondare & fick andas mig igenom värkarna. Men dem började göra mer ont. Jag frågade om smärtlindring men barnmorskan tyckte vi kunde vänta med ryggbedövning tills nattpersonalen kom 21.30 & då skulle dem göra en undersökning. Klockan var då 20 så mellan 20-21.30 hade jag ont. Men det gick att genomlida. När nattpersonalen kom & undersökte mig trodde inte jag mina öron. Jag var öppen 8 cm. Sen efter det fick jag lustgas HÄRLIGT!!! Skulle få EDA men det hann inte med. Jag kände krystvärkar & dem värkarna var ashäftiga. Hela kroppen samarbetade & jag tyckte krystvärkarna var "sköna". Klockan 23.20 började jag krysta & 23.43 föddes vår son. Allt gick jätte bra. Inget av det jag trodde skulle hända hände. Jag sprack lite. Fick bedövningsspray när dem sydde. Kändes INGENTING. Jag var så fokuserad på lilla killen. Jag tycker hela upplevelsen var bra. Jag är stolt över mig själv. Jag gör gärna om det. Bara en liten berättelse att man kan gå från MEGA rädd till att vilja föda igen.

Läs böcker, positiva berättelser om förlossningar och ta det som det kommer. Du kommer att klara det!

Jag har alltid varit rädd och fick precis som du panik när det började närma sig. Men jag försökte vara lugn och när det väl var dags gick det ju faktiskt bra. Visst gjorde det skitont, men det var samtidigt så häftigt och spännande!

Tack så mycket för alla synpunkter och tips! Ursäkta min sega reaktion.... :)

Har läst Förlossningshandboken sedan innan (morsan gav mig julklapp), så har så mycket pejl det går... Nu en dryg vecka efter att ha skrivit denna tråd kan jag ju meddela att jag känner mig mycket lugnare... Nu är kroppen så in i norden tung och jobbig att jag totalt har inställningen att "fan, kan inte ungen bara sätta igång snart..." Min frontfog gör att jag knappt kan lyfta mina ben längre (muskelfästena i skrevet är så jäkla ömma), halsbränna samt svårighet att vända mig på nätterna gör att jag sover en timme, vaknar, sover någon timme, vaknar osv, fötterna svullnar, trött som stryk m.m.... Vill bara att det ska ta slut nu... xD

Visst är kroppen fantastisk som gör att det jobbiga vinner över att vara rädd? Fast är förstås fortfarande lite nervös från och till, men de där panikkänslorna jag kände för ett par veckor sedan har något så när försvunnit.

Läntanefterlilladig - vad skönt för dig att du ändå fick så bra stöttning och att det blev så bra! Kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara att ha "äkta" förlossningsfobi... Jag är ju enbart lite hispig nu på slutet...

Som sagt - tack för alla vänliga ord och tips! :) Ska nog gå susen det här... (BF skärtorsdag, hoppas till och med tidigare nu... haha)

Kram till er alla!

Ts: hur har det gått??

Hej!
Tänkte att jag kunde uppdatera... ;)

Sent om siders (13 dagar över tiden) födde jag min lille pojk. Det gjorde sjukt mycket ondare än jag förväntat mig, men det hela gick hur bra som helst - hade härliga barnmorskor som hejade på och en fästman som fanns där på ett bra sätt.

Vi åkte in på sena eftermiddagen och vattnet gick ca kl 18 i samband med att de undersökte mig.. i och med det satte det igång av bara farten! REJÄLA värkar sådär pang bom - kunde inte slappna av emellan så fick ligga i bad (vilket hjälpte jättemycket, låg inte och skakade mellan värkarna längre och det var skönt och varmt). Jag öppnade mig från 2/3 cm till 8 under de två timmarna jag låg där... xD Sedan strax efter kl 3 på valborgsmässoaftons morgon gled han äntligen ut efter någon timmes krystande.

Smärtan är ju verkligen helt sjukt intensiv (i alla fall för mig, vet att många upplever den olika), kunde inte ens föreställa mig den dagen efter, nu idag är den enbart en luddig föreställning om att ja, det gjorde ont så in i h-e... Men det hela avlöpte ju så smidigt och väl, klarade mig på lustgas och att fokusera på andning. Fick superont i ryggen, så TENS hjälpte där (fick fästmannen delaktig i att trycka på knappen vid värkar).

Var på sätt och vis "in the zone" under hela tiden. Visst grät jag förtvivlat några gånger under tiden och i början av kvällen, då jag ju visste att det ju kunde dra ut en del med första barnet och att det redan gjorde så ont, men jag tog det minut för minut, värk för värk... Är glad över att jag inte kräktes också, vilket jag förstår att vissa gör.

Skrattar ju lite åt mig själv nu, när jag hade förvärkar/latensfas i flera dagar före och oroade mig för att jag skulle missa att det drog igång "på riktigt".... gick ju inte att missa... haha

Så nu har jag en liten go kille på två månader som så smått börjar gripa efter saker och dreggla över allt. :)

Härligt att höra att det gick bra & att det var en positiv upplevelse trots smärtan. O ja visst gör det ont att ha värkar. Grattis till pojken

Grattis till pojken och vad skönt att allt gick bra ändå!

Haha javisst, jag hade förvärkar i många veckor och var också rädd för att jag skulle missa att jag var igång.. Men nej, det går inte att missa!