Inte långt kvar och börjar bli rädd!

Tack så mycket för alla synpunkter och tips! Ursäkta min sega reaktion.... :)

Har läst Förlossningshandboken sedan innan (morsan gav mig julklapp), så har så mycket pejl det går... Nu en dryg vecka efter att ha skrivit denna tråd kan jag ju meddela att jag känner mig mycket lugnare... Nu är kroppen så in i norden tung och jobbig att jag totalt har inställningen att "fan, kan inte ungen bara sätta igång snart..." Min frontfog gör att jag knappt kan lyfta mina ben längre (muskelfästena i skrevet är så jäkla ömma), halsbränna samt svårighet att vända mig på nätterna gör att jag sover en timme, vaknar, sover någon timme, vaknar osv, fötterna svullnar, trött som stryk m.m.... Vill bara att det ska ta slut nu... xD

Visst är kroppen fantastisk som gör att det jobbiga vinner över att vara rädd? Fast är förstås fortfarande lite nervös från och till, men de där panikkänslorna jag kände för ett par veckor sedan har något så när försvunnit.

Läntanefterlilladig - vad skönt för dig att du ändå fick så bra stöttning och att det blev så bra! Kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara att ha "äkta" förlossningsfobi... Jag är ju enbart lite hispig nu på slutet...

Som sagt - tack för alla vänliga ord och tips! :) Ska nog gå susen det här... (BF skärtorsdag, hoppas till och med tidigare nu... haha)

Kram till er alla!

Hej!
Tänkte att jag kunde uppdatera... ;)

Sent om siders (13 dagar över tiden) födde jag min lille pojk. Det gjorde sjukt mycket ondare än jag förväntat mig, men det hela gick hur bra som helst - hade härliga barnmorskor som hejade på och en fästman som fanns där på ett bra sätt.

Vi åkte in på sena eftermiddagen och vattnet gick ca kl 18 i samband med att de undersökte mig.. i och med det satte det igång av bara farten! REJÄLA värkar sådär pang bom - kunde inte slappna av emellan så fick ligga i bad (vilket hjälpte jättemycket, låg inte och skakade mellan värkarna längre och det var skönt och varmt). Jag öppnade mig från 2/3 cm till 8 under de två timmarna jag låg där... xD Sedan strax efter kl 3 på valborgsmässoaftons morgon gled han äntligen ut efter någon timmes krystande.

Smärtan är ju verkligen helt sjukt intensiv (i alla fall för mig, vet att många upplever den olika), kunde inte ens föreställa mig den dagen efter, nu idag är den enbart en luddig föreställning om att ja, det gjorde ont så in i h-e... Men det hela avlöpte ju så smidigt och väl, klarade mig på lustgas och att fokusera på andning. Fick superont i ryggen, så TENS hjälpte där (fick fästmannen delaktig i att trycka på knappen vid värkar).

Var på sätt och vis "in the zone" under hela tiden. Visst grät jag förtvivlat några gånger under tiden och i början av kvällen, då jag ju visste att det ju kunde dra ut en del med första barnet och att det redan gjorde så ont, men jag tog det minut för minut, värk för värk... Är glad över att jag inte kräktes också, vilket jag förstår att vissa gör.

Skrattar ju lite åt mig själv nu, när jag hade förvärkar/latensfas i flera dagar före och oroade mig för att jag skulle missa att det drog igång "på riktigt".... gick ju inte att missa... haha

Så nu har jag en liten go kille på två månader som så smått börjar gripa efter saker och dreggla över allt. :)