Inte långt kvar och börjar bli rädd!
Jag födde nyss min son. Jag var LIVRÄDD för att föda innan. Jag inbillade mig att allt skulle hända under min förlossning. Den skulle vara långdragen, använda sugklocka, barnet skulle fastna, ingen skulle lyssna på mig utav personalen. Jag gick på samtal hos barnmorska & läkare på förlossningen. Krävde kejsarsnitt, men blev inte beviljad det. Istället blev jag lovad igångsättning för att jag då skulle vara på sjukhuset när förlossningen satt igång. Jag var beräknad 19 mars. Började kollas den 10 mars om min livmodertapp var öppen/mogen för igångsättning. Men det var den inte då. Fick vänta en vecka till. Den kollen fick vi också åka hem. Kroppen var inte mogen. Jag hispade upp mig ännu mer inför förlossningen att det skulle hända ALLT som inte fick hända. Natten mellan lördag & söndag den 22/23 mars gick mitt vatten. Det hade jag inte räknat med. På morgonen var vi inne på kontroll med CTG. Allt såg bra ut. Hade sammandragningar men inte så mycket. Vi fick åka hem. Under dagen hade jag lite ont i magen i intervaller. Inte jätte ont tyckte jag. Vid 18.30 tyckte min man vi skulle åka in till förlossningen. Jag sa OK. Väl där ville dem inte göra en vaginal undersökning pga infektionsrisk för vattnet gått. Jag fick ondare & fick andas mig igenom värkarna. Men dem började göra mer ont. Jag frågade om smärtlindring men barnmorskan tyckte vi kunde vänta med ryggbedövning tills nattpersonalen kom 21.30 & då skulle dem göra en undersökning. Klockan var då 20 så mellan 20-21.30 hade jag ont. Men det gick att genomlida. När nattpersonalen kom & undersökte mig trodde inte jag mina öron. Jag var öppen 8 cm. Sen efter det fick jag lustgas HÄRLIGT!!! Skulle få EDA men det hann inte med. Jag kände krystvärkar & dem värkarna var ashäftiga. Hela kroppen samarbetade & jag tyckte krystvärkarna var "sköna". Klockan 23.20 började jag krysta & 23.43 föddes vår son. Allt gick jätte bra. Inget av det jag trodde skulle hända hände. Jag sprack lite. Fick bedövningsspray när dem sydde. Kändes INGENTING. Jag var så fokuserad på lilla killen. Jag tycker hela upplevelsen var bra. Jag är stolt över mig själv. Jag gör gärna om det. Bara en liten berättelse att man kan gå från MEGA rädd till att vilja föda igen.