Sex och dravel tråden, hämningslöst!
Anonym (Signe) skrev 2014-09-20 22:04:45 följande:
Ja, du verkar då ha blivit rejält tillbucklad av livet. Det är bra att du är medveten om att du kan reagera våldsamt och jag tycker det är en skitbra idé att du snackar med din samtalsperson. Det kan ju inte vara första gången i världshistorien som någon med dina erfarenheter och därav uppkomna problem behöver hjälp med att stå ut i en vårdsituation. Jag hade tur (?) som bara mötte helt fantastiska läkare och sköterskor som tog mig på största allvar och verkligen lyssnade utan att vifta bort oron och alla frågor. Var också skräckslagen för att bli sövd, men ska man sövas blir man kallad till ett möte med narkosläkarna och när jag gick därifrån grät jag nästan av lättnad. De vet att folk är skraja och de är så jävla proffsiga. När jag väl låg på operationsbordet var jag helt lugn tack vare de trygga änglarna till personal. Jag fick något roligt insprutat i armen och det sista jag minns innan jag somnade var att jag skrattade högt. Jag delar med mig av detta för att peppa, peppa, peppa! Du ska fan inte dö än, HäckHäxan. Du har många år kvar att härja runt här på jorden om jag har något att säga till om!Om man hade kunnat träna på att gå till läkaren och liksom medvetet bråkat med det utan att man egentligen behöver vård så hade jag gjort det. Men nu är jag för det första sällan sjuk och just eftersom jag har den här fobin/ paniken så måste jag vara riktigt kass för att gå dit som tex lunginflammation, halsfluss och bihåleinflammation samtidigt sjuk eller liknande. Jag får oftare skäll än andra på VC tror jag, för läkarna/ sköterskorna tycker jag är för seg med att ta mig dit om det är något. Jag förstår dem fullt ut De är inga dåliga människor och inte till yrket heller, jag däremot är en helt värdelös patient. Nej jag är kanske inte den första eller sista, det är ju inte ens säkert att jag blir våldsam alls. Det kan lika gärna funka. Jag kanske kan hålla mitt sinne på nivån där jag bara gråter som ett barn, men jag vet också att den där gränsen är hårfin, från när jag i utsatt läge gråter till när jag slår över och istället blir arg. Det är en överlevnadsinstinkt för min del, ilska är ett driv, sorg, ledsamhet och tårar är en svaghet, jag hatar att vara svag. Vill bara påpeka detta gäller enbart på mig, jag ser inte på andra på samma sätt alls. Hur jag än ser på det så kommer jag må dåligt och illa. Det kommer förstöra min dag. Jag kommer behöva be om hjälp med mitt barn den dagen, för jag kommer inte fungera mer den dagen. Hela besöket blir ett stort projekt, där jag måste be om hjälp, vilket jag hatar, jag är fröken kan för fan själv lägg inte din jävla näsa i blöt. Så jag kommer få be om hjälp. Jag kommer vara tvungen att be någon kolla till mig, det måste finnas färdig mat för det ökar iaf oddsen att jag kanske äter något just denna dag.
Jag har dragit upp detta med våld förut inom vården, inför min förlossning. Det gick kalas, jag var grym, hade kunnat föda barn varje dag tror jag.
Skönt att dina erfarenheter är bra, betryggande att läsa om intet annat Jag har opererats ju fast under lokalbedövning i armen och även under snittet var jag helt vaken och klar. Låter ju iaf roligt att du skrattade innan du somnade hehe. Tror dock inte det fungerar på mig, vissa saker verkar inte ta på mig helt enkelt, men det hade ju vart skönt att somna med en fnissande glädje känsla tänker jag Får hoppas jag får en lika bra erfarenhet som din om jag någon gång blir tvungen att opereras.