Sex och dravel tråden, hämningslöst!

Jag kommer på allvar göra det där en dag. Skall dock köpa en ny våg först en digital som sparar vikten. Något jag funderat på ett tag för jag vill få vägt vår kanin, men han är svår att bära och jag ser absolut inte vad vågen visar om jag har honom i händerna och slåss med klor och tänder samtidigt.

Du har rätt, det behöver inte vara farligt, jag är dock rätt säker på att det är farligt allra helst efter att jag hittade en kula/knöl en bit därifrån häromdagen. Det gör ont hela tiden och det gör ondare nu än för ett år sen. Självklart har jag ingen lust att vara sjuk och nej jag vill självklart inte dö heller. Jag vet att jag måste ringa, jag vet att jag måste gå dit. Jag kommer att ringa, har redan bestämt mig för det, att jag skall göra det efter helgen. Jag vet också att jag inte kommer gå på tiden de ger mig. Jag kommer förtränga den och ge fan i det. Sen kommer jag svära över mig själv. Ringa igen, bli bannad, få en ny tid och högst troligen inte gå på den heller.

Jag har ingen panik över att dö även om jag inte vill. Jag är inte rädd för att dö heller, vi dör alla någon gång. Jag är däremot rädd för att dö innan mitt barn är vuxet, det är min stora fasa. Hade jag inte haft mitt barn så hade jag ignorerat smärtan totalt och bara kört på. Men nu känner jag den extra starkt varje gång hon kramar mig, varje gång hon kommer åt mitt bröst så blixtrar smärtan i det. Andra gånger känns det stumt. Är inte särskilt rädd för att bli av med bröstet heller, kanske lite surt då jag faktiskt upptäckt att de ändå till viss del är en erogen zon nu för tiden. 

Men jag är livrädd för att gå till läkaren, för att ha någon främling som skall klämma på mitt bröst, på min kropp. Jag vet inte hur jag skall klara av det utan att bruka våld mot läkaren om min hjärna slår över. Vilket i sin tur inte är rätt, läkaren skall kunna utföra sitt jobb utan risken att få en knuten näve i ansiktet. Så jag står i konflikt med mig själv. Är helt utan förmåga att försöka förutse mitt eget eventuella beteende där. Kommer jag slå, eller kommer jag låsa mig och försvinna in i mig själv, kommer jag fastna där inne då. Hur kommer jag ut om jag fastnar där. Vad händer om jag slår läkaren. Kommer jag stoppa vid en smäll eller hamnar jag i läget där jag bara kommer fortsätta mata slag? Kommer jag må så fysiskt illa att jag kräks, om jag kräks hur kommer jag reagera då?

Jag vill inte gå till en manlig läkare, rent logisk inser jag att det vore det bästa då en man för det mesta är starkare än jag och kvinnor för det mesta är svagare än jag. En man har en chans att stoppa mig, en kvinna har det troligen inte. Samtidigt är risken att jag triggar igång högre om läkaren är en man än om det är en kvinna.
Bör jag förklara allt detta när jag ringer alternativt be om att få ett samtal med läkaren från start men utan undersökning och där på plats förklara vad jag är rädd för kommer hända vid en undersökning. Kommer jag klara av att få ur mig alla de där orden till läkaren, allt det jag just skrivit. Skall jag skriva ner det på en lapp och be läkaren läsa det och förklara att jag har svårt att få ur mig saker ibland och att jag låser mig.

Jag är inte rädd för smärtan, för att bli av med ett bröst eller bägge, tappa hår om det är cancer. Jag är rädd för att bli tagen på av en läkare, fobisk för att bli nedsövd och helt panikslagen inför att må illa och eventuellt spy.

Mest är jag rädd för mina egna eventuella reaktioner helt enkelt. Det är så få gånger jag tappar kontrollen, men när jag gör det så går det absolut inge bra. Om min mamma bott här så hade jag bett henne gå med OCH tro mig hon ligger på mig som en hök om detta, om mitt ansvar som förälder osv. Men hon bor 70 mil bort, hon kan liksom inte teleporta hit sig en timme och gå med när jag väl får en tid. Jag har övervägt min bästa vän, men han jobbar med att köra lastbil, tyvärr inte i det här området längre. Han kan inte vips ta en paus och springa hit han heller och jag är högst osäker på om jag skulle fixa att vara så svag i hans sällskap alls. Mina systrar finns, den ena är tyst, den andra är inte tyst. Ingen av dem har någonsin sett mig när jag är som värst och ingen av dem skulle klara av att klappa till mig. De klarar det inte mentalt helt enkelt. Om jag flippar så skulle de bli för chockade och de skulle inte klara av att agera/ reagera inom den tidsfrekvens det kan tänkas behöva göra det på. Plus att jag på intet sätt vill utsätta dem för det alls. På samma sätt som jag inte ville ha med någon av dem in när jag blev tvungen att förlösas med akutsnitt. Mina systrar vet att mitt bröst ömmar men jag har inte berättat exakt om hur ont det gör till och från, de vet inte att smärtan jag ibland känner när min dotter kramar mig eller min arm snuddar det ibland känns förlamande, explosiv. Men de vet att jag tål smärta, att min tröskel för smärta är hög. Om jag berättar så kommer de fort inse att vad fan det än är med mitt bröst så gör det ont på riktigt. Och jag kan inte ens förklara vart exakt det gör ont eller kommer ifrån, ibland har jag ju som sagt inte särskilt ont alls. Jag kan liksom slå till mitt bröst utan att det gör ont, skitsvårt att förklara.

Jag förstår din omtanke här och tack för att du delar med dig av din erfarenhet och jag tror du har helt rätt, man är starkare än man själv tror. Lite häftigt att upptäcka det på även om det är just för att man är sjuk som du gjorde det. Skönt att du är friskförklarad och grattis till det 

Slogs just av tanken att jag kanske borde dra upp det här med min samtalsperson istället och bolla med hen och se vad hen säger om det. Det kanske går att synka ihop möte med hen och läkaren och förklara och sen ett möte med läkaren för undersökning. Jag avskyr att förklara samma sak om och om igen för olika personer. Det absolut värsta som finns för min del är att behöva göra det. Jag blir dessutom obstinat när saker skall ifrågasättas flera gånger om innan det når fram och in i huvudet på andra. Samtidigt så förstår jag frågorna. Däremot så verkar vården många gånger inte förstå hur svårt det är för vissa människor att få fram vad de känner OCH de förringar lätt och enkelt den individen just med sitt ifrågasättande. Varför vill du inte till en manlig läkare? Varför känner du såhär? Du behöver inte vara rädd, läkare är inte farliga. osv osv jag har hört det förr. Jag har även fått höra att jag måste inbillat mig att läkaren tafsade på mig en gång när jag försökte förklara varför jag har svårt för att bli tagen på av en läkare. Helt sjukt faktiskt. Detta trots att min mamma var den som såg läkaren, jag stängde av så jag uppfattade inte ens beröringen som sexuell. Jag vaknade till av att min mamma högt säger och vad i helvete tror du att du håller på med då! Då insåg jag att jag låg inte längre på mage som jag gjort när jag la mig på britsen utan jag låg på rygg och min bh som jag hade haft på mig när ja la mig satt inte längre på mig, men trosorna satt fortfarande på. Jag minns det mesta som genom ett töcken, lite som att jag hade lock för öronen. Läkaren var arg, han var ganska ung, min mamma var arg, han sa något om att hon kan försöka anmäla men det kommer inte leda någon vart för han är läkare ( Minns att tonfallet var så jävla drygt, stöddigt, samtidigt så var han den som backade, högröd i ansiktet, faktum är att det var hans ton som fick mig att förstå att något fel hade skett, hela hans kroppsspråk och ton sa mig det men jag minns inte vad han gjort och jag mindes inte hur jag hamnade på rygg alls)  men att han skulle skriva remissen till röntgen för min rygg.  Minns att hon sa något i stil med att sist jag kollade så satt ryggen på baksidan av kroppen och inte framsidan, jag tror dessutom att hon knuffade honom, alltså gick på honom fysiskt. Jag har aldrig frågat. Ja la händelsen i min hög av alla andra händelser med män som anser att de får ta på andra som de själva vill. Där låg den länge. Utåt berörde det mig inte. Jag har vaga minnen av att min mamma frågade mig hur det var när vi kommit ut i bilen och att jag svarade att det inte var någon fara och att det inte berörde mig. Jag minns att jag var på röntgen, läkaren hette doktor gran och att mamma när sköterskan säger att doktor Gran kommer snart, utbrister jasså har han färgade kulor i grenen, Gick nått sånt där skämt och jag vette fan vi skrattade så vi kiknade och sköterskan såg mest ställd ut men började flina när hon fick in poängen. Doktor Gran var bra, röntgen visade inget fel på min rygg, de kunde inte förklara varför jag varit förlamad under natten. Vilket var skälet till att jag hamnade hos läkare ett från början. Idag minns jag mer, jag minns fram till jag låste mig och försvann/ stängde in min själ i mitt privata lilla rum, men jag minns inte hur han fått mig att vända på mig, om han gjorde det själv eller om han bara sagt åt mig och jag gjort som han sa. Jag har vaga minnen av hans händer över mina bröst och mellan mina ben, i mitt ansikte att han strök bort min lugg och satte bakom öronen. Jag klippte av min lugg samma kväll. Idag vet jag att det var för att slippa känslan av den i mitt ansikte och associera den med beröringen av när han strök bort den. Jag hade kort lugg länge efter det. Försöker klura ut om jag var 14 eller om jag var 16 när det hände. Men det känns egentligen inte viktigt. Jag tror att jag var 16 faktiskt när jag tänker på mitt rum den natten jag vaknade och klev ur sängen bara för att falla ihop vid min dörr förlamad typ. Jag hade pojkvän, jag var kär och jag sa aldrig något till honom om händelsen, tror dessutom jag avkrävde min mamma på ett löfte om att aldrig nämna det i hans närhet, att jag aldrig ville tala om det igen. Om jag talat så kanske inte allt gått åt helvete, samtidigt så fanns det ju så mycket mer i mitt bagage jag inte ville tala om för honom. Men det var under vårt sista år som alla de där små minnen av saker och ting började attackera mitt sinne, glimta till, få mig att må dåligt och ifrågasätta om jag var galen och jag sköt bort honom utan att förstå det för i mitt huvud ville jag bara rädda honom från alla fula saker i världen och därför berättade jag inget, för han var så ung och fin och underbar. Knäppt hur man tänker ibland.

Där fick ni en lång jävla harang om mitt liv. I vilket fall min rädsla kommer därifrån och från en annan händelse när jag var barn, som inte har med övergrepp att göra. Men jag har svårt för att bli klämd och känd på av läkare. Eftersom jag i grunden har svårt för beröring alls av säkert massor av skäl och allt beror inte på övergreppen, så har det iaf tagit tid för mig att kunna njuta av det och jag tränar liksom fortfarande på det. Idag har jag inget emot beröring överlag, alltså jag låser mig inte av en kram eller blir irriterad osv och absolut inte arg. En kram är gott idag. Men just att bli tagen på det sättet av en läkare ger mig panik och ja massage är kanske inte min grej då av många skäl haha. Men jag tränar på det också. Det är just delen torso som är problemet. Armar och ben och ansikte är inga problem och märkligt nog rumpan, den har heller aldrig riktigt varit ett problem på den punkten vad jag minns.

Jag övervägde att radera ovanstående några gånger och lite sådär men så tänkte jag att nä skriv ut dig skiten, så det gjorde jag. Kanske har jag er lite som terapi också. Det var i vart fall skönt för mig att sortera ut det där lite i min skalle som en enskild händelse och analysera den lite. 

Är det inte väldigt svårt att bli gravid om man är kvinna och har en flickvän är min första tanke

Jobbigt när man känner sig sådär svajig oavsett varför. Men man behöver såna dagar också och få rensat systemet på tror jag eller jag är övertygad om att det är så.

Frågan är ju om den skapar aptit för någon som i grunden inte har någon?
Det är ju inte concertan som gör att jag inte är hungrig. Sådan har jag ju varit i större delen av mitt liv. Samma sak med sömnen, jag har varit sömnstörd sen jag var barn, sen innan jag fyllde nio år men jag kan lika gärna ha varit 7, jag sov överst i våningssängen när jag låg och läste böcker under mitt täcke i skenet av en ficklampa. Jag låg vaken och väntade på att mina syskon skulle sova. På att mamma och pappa skulle se klart på tvn och gå och lägga sig. Det sista de gjorde var att stänga dörren helt till vårt sovrum. När de släckte lampan i hallen så nyckelhålet blev svart, så tände jag min lampa och la mig och läste. Vet inte hur många gånger jag läst boken svarta hingsten, men det är en del och en annan om en häst, en magisk häst, minns inte titeln, jag har boken kvar någonstans tror jag. Palino, Platino, Palmeo, något på P tror jag hästen / boken hette, Palantino kanske, skit jäkla minne *morr*

Fick dock klartecken att jag kan knapra insomningstabletterna trots att jag äter concertan, de fungerar ihop. Skönt att veta, samma med lergiganen då. Jag vägrar ju ta ett skit om jag inte vet att de absolut fungerar ihop. 
Med så mycket knasigt som jag mixat ihop alldeles av mig själv på frihand och överlevt haha så tänker jag inte chansa på att leka med mig själv på det viset igen alls.

Hur länge vara effekten av ritalin? 
Är det den som är ganska ny? Som man skall ta många gånger per dygn eller blandar jag ihop den med någon annan nu

Fin bild bra text, lugn 

Absolut. Jag brukar ju skriva av mig, egentligen oftast hemma i nått jäkla block haha. Inte gjort det på länge, men jag har heller inte mått dåligt på väldigt länge på samma sätt som jag gjorde förr. Behovet har inte varit stort på samma sätt. Egentligen så finslipar jag bara på saker och ting. Mina stora inre slag är liksom klara.

Tänker ibland på just det där om man skulle dö och alla de här jävla böcker, block och skit jag skrivit på och i. Jag har tänkt försöka leta upp dem och samla dem alla i en kartong. Om det skulle visa sig att jag är döende så måste jag gå igenom dem alla, rensa, bränna, kanske spara till min dotter så att hon även om jag dör kan lära känna personen jag var och ha ett hum om vem hon härstammar ifrån och vad jag var för filur, för figur och kanske kan det hjälpa henne på något vis någon gång i livet. Finns jag inte där och kan berätta om mitt liv, så kan hon i vart fall ta dagbokskalendern från 1994 och läsa om mitt liv 1994 i korta stycken och drag, kanske känna igen sig, kanske le fånigt åt sånt jag tyckte var såååå viktigt 14 år gammal. Skratta åt mig, med mig. 

Ja den där eventuella ungen borde ju tittat ut redan då Skendräktig kanske

Ja man behöver det. Tror det är mycket farligare om man aldrig har såna dagar, sen om man gråter med tårar som flödar eller bara gråter inombords och rensar systemet är nog skit samma, bara man får gjort det då och då.

Apelsinkrokant blev jag sjukt sugen på när du skrev choklad. Men jag vägrar cykla till affären, för jag vägrar köpa cigg och jag tror inte jag är stark nog att ge fan i det om jag kliver in i affären idag. Men choklad, det är fan bra grejor!

Jag vågade inte chansa är ju obstinat i min vägran att svälja insomningstabletterna alls så. Men jag tänkte göra ett försök idag. Så i mitt huvud har jag bestämt att senast 01-02 så skall jag vara i säng och därmed vända tillbaka mitt dygn och då eventuellt ta en tablett om faktum kvarstår att min hjärna minsann anser sig vara absolut vaken.