första barnet och förlossningsrädsla

Prata med din BM, du kanske behöver få prata med någon om din skräck, alla förlossningar är olika, men när du gått igenom den så känner du dig som om du kan klara vad som helst!

Jag ska på inskrivning om 3 veckor så tänkte ta upp det då.

Jag har en kompis som ska ha barn snart och hon är som du, verkligen livrädd, eller var kanske är rätt ord. Hon har fått jätte mycket hjälp av hennes bm samt auroramottagningen så nu är det väldigt mycket lättare för henne att hantera. Bra att du tar upp det direkt med bm när du ska dit!

Det kommer kanske kännas bättre efter att jag pratat om det, men är rädd för att en förlossning kan gå precis hur som helst och för att få bestående men som inte verkar vara helt ovanligt idag och de rädslorna försvinner ju inte då det inte är någonting som varken jag eller någon annan kan kontrollera.

Titta dig omkring tex när du går på stan eller på affären o tänk på alla kvinnor du ser o inse att säkerligen 9/10 av dem fött barn och alla kan gå, utan några som helst men. Om ngt händer så finns det hjälp mot det oxå! Det gör ont absolut men vi är många som väljer att skaffa fler än ett barn, det skulle vi inte göra om det var såå hemskt! Jag har fött ett barn för över 8 år sedan o gick sönder massa därnere, det gick det oxå! Nu ska jag som 35 år föda barn nummer 2 o är jätterädd men jag försöker anamma dessa tankar själv o ut kommer bebis på ett eller annat sätt o går jag sönder lika mkt igen så läker det oxå, om annars får jag väl operera mig :) Jag är övertygad om att du kommer klara det galant!! Urkvinnan i dig kommer att ta över ;)

Tack för svar! Visst är det så men skadorna jag oroar mig för är ju inget som syns och inget som folk pratar högt om. Det är inte alla som läker när de gått sönder mycket vid förlossning. De blir felsydda och en del skador upptäcks inte förrän långt senare. Jag hoppas verkligen det känns bättre när det närmar sig men känns inte kul att inte kunna njuta under den här tiden innan..

Det där med att vara liten behöver inte alls ha nån betydelse. Jag är 1,64 lång och väger normalt 48 kg, födde mitt barn relativt snabbt och utan problem. Min mormor är 1,50 lång och väger väl nånstans mellan 40-45 kg och har också haft mycket lätta förlossningar.

Angående att lyssna på bm under förlossningen så tyckte jag personligen inte alls att det var svårt, tvärtom var det rätt skönt att nån berättade för en vad och hur man skulle göra. Vissa grejer hade jag dock svårt för att följa, t ex när jag skulle ligga på rygg, för av nån anledning for kroppen över på sidan när jag fick en värk. Då fick jag hjälp av min man och undersköterskan som höll i mig, och DET hade varit lite av ett skräckscenario för mig innan, jag tyckte det lät hemskt om man skulle behöva bli fasthållen. Men i situationen var det faktiskt också bara jätteskönt, att nån hjälpte till så att man själv bara kunde koncentrera sig på andningen och annat. (Det var inte så att värken gjorde mindre ont när jag låg på sidan, det var bara som nån slags reflex att kroppen for iväg).

Jag vet precis hur du känner! Jag är själv livrädd för att föda och allt vad det innebär. Jag har sagt enda sedan jag var väldigt liten att jag aldrig tänker skaffa barn bara för att jag är så rädd. Jag har alltid velat ha barn men känt att jag aldrig kommer klara av att gå igenom en förlossning. Jag är just nu i v28 och känner faktist mig en aning lugnare än vad jag gjorde i början. I början hade jag ganska mycket panik och spenderade massor med tid på nätet och läsa om alla andra och vad alla andra gått igenom och tråkigt nog så dras man till de hemska historierna när man sjäv är rädd. Men nånstans där efter vägen så lixom tröttnade jag. Jag orkade inte ha en sån mani och vara så rädd hela tiden. Jag går hos en barnmorska på kvinnokliniken här, liknande auroramottagning och det är bra. Så det råder jag dig absolut till att göra. Och man har bra och dåliga veckor. Vissa veckor är man jätte glad och längtar, andra veckor är det bara jobbigt och som en sten över bröstet. Jag tror att ju längre fram du kommer och ju mer du inser att du faktist väntar ditt lilla älskade barn i magen desto mer kommer du känna styrkan att klara av förlossningen. Så känner i alla fall jag att det är. Hoppas allt går bra för dig!

Jag väntar vårt sjätte barn. Mina tidigare förlossningar har gått bra och jag har inte fått några komplikationer. Ändå är jag rädd för smärtan. Det är inget behagligt gulligull.

Hej Ingensolstråle!
Angående att spricka: Det kändes väldigt obehagligt för mig innan också, bara tanken på det. Min BM m.fl. sa att det läker väldigt bra i de vävnaderna. Till slut,när jag hade hört samma sak från många ställen, trodde jag dem eller snarare, det sjönk in, och bara tanken på att det är bra "läkekött" där fick mig att känna mig bättre till mods! för jag tänkte att då är det kanske gjort för att ev spricka...på något sätt...    Och så har man så ont ändå när man föder, sa flera BM, att man inte känner att man spricker. Det kan ju ses som en klen tröst, men det tyckte jag ändå var något väldigt positivt, för det måste ju ändå vara bättre än att känna hur det spricker tänkte jag Och när det väl var dags så sprack jag mycket (sa de) men inte kände jag just när eller var, eftersom att det gjorde ont runt omkring i hela området ändå. Smärtlindring när/om man behöver sys får man ju självklart om man vill (här i forumen har jag läst att det finns de som inte blivit erbjudna det och det fattar jag inte, det är ju inte något konstigt alls med det...)  

Hej! Jag förstår dig precis och håller med om att du ska tala med din bm. Jag fick mitt första barn i december 2013 och var jätte orolig innan och fick höra massa hemska historier. Men det kan gå bra också. För mig tog det ca 15 timmar och de fick sätta igång mig MEN det var inte så hemskt faktiskt. Det är självklart olika för alla och vi har olika smärttröskel. Jag var rädd för att spricka men gjorde det inte. Vi åkte hem dagen efter förlossningen.

jag var också rädd i början av graviditeten, sitter nu med en två veckors bebis.
Min förlossning tog 12 timmar och sprack på tre ställen, ca 10 stygn för att hjärtljuden gick ner så hon skulle ut så fort som möjligt. 
Efter jag fått ryggbedövningen så gjorde det nästan inget ont, krystvärkarna var mer häftiga än smärtsamma. Sista krystvärken gjorde grymt ont, var väl då jag sprack, men de var ju bara några sekunder.
Så jag blev verkligen förvånad för hade väntat mig att det skulle vara betydligt värre, sa till och med till barnmorskan under förlossningen att det måste ju bli värre.
Tror jag hade tur med ryggbedövningen att den tog så bra. 
Har inte haft så ont i underlivet efteråt heller, drog lite i stygnen bara och fick gå med korta steg första dagarna.

Ett tips är att inte läsa så mycket, som min bm sa så är det oftast dem som haft det jobbigt som behöver skriva av sig och de som gått bra får man nästan aldrig läsa om.

Så försök att inte läsa så mycket även om jag vet att det är svårt. Se även till att få träffa en Aurora bm
Försök slappna av och njut av din graviditet 

Det är inte din uppgift att själv kontrollera krystandet eller göra exakt som barnmorskan säger - det är barnmorskans jobb att se till att du gör det. Det är bara en myt som man gärna sprider för att minska ned antalet dyra epiduralbedövningar. 

Tack för era svar, har känt mig lite lugnare senaste dagarna och försöker tänka att det kommer vara värt det i slutändan. Vet dock inte hur det kommer att kännas när jag väl närmar mig så kommer ändå ta upp det med min bm nästa gång jag ska dit.

Det känns sådär att förlita sig på personalen under förlossningen när det ser ut som det gör inom förlossningsvården idag. Känns som att det enda man kan göra är att hoppas att att det går bra.

Vet inte om jag har koll på alla rättigheter jag har haha, men ett förlossningsbrev ska jag definitivt skriva.

Jag har sen jag var liten varit väldigt rädd för sjukhus och nålar så jag gick och pratade med en aurorabarnmorska under graviditeten. Det hjälpte mycket men sen har man även nio månader på sig att bli redo. När förlossningen väl kom igång var jag lugn och jag höll mig lugn hela tiden. Visst gjorde det ont men inte värre än att det gick att hantera och hela upplevelsen var väldigt positiv. Jag har alltid varit väldigt mån om att få bestämma själv, ha kontroll och vara förberedd och här hjälpte aurorasamtalen innan till, jag visste vad jag kunde styra över och vad personalen behövde få göra för min och bebis skull.