dom skall göra någon slags utredning på min snart 3 åriga pojke

Låter som en normal 3 åring.

Eller hur lite mer temprament å lite mer aktiv nu bara men det har ju med både

Det kanske inte är en diagnos de är ute efter utan hur de kan få verktyg av specialpedagogen hur de kan hantera er son när han får dessa utbrott och när han blir uppspelt. Det behöver inte vara er son det är fel på utan helheten dvs barngruppen och att pedagogerna inte vet hur de ska agera och då blir det kaos i hela gruppen. Ofta väldigt vanligt att pedagogerna inte har de rätta verktygen för att hålla gruppen lugn.

Jag är själv förskollärare och det har hänt att vi tagit in specialpedagog för barn som vi känner att vi behöver pedagogiskt stöd för att bemöta på rätt sätt. Det innebar inte att det blev satt någon speciell diagnos på barnet (för det krävs en mkt mer omfattande utredning via exempelvis BUP), utan att vi pedagoger ville ha vägledning för att lättast nå fram till och hjälpa/stödja barnet. Det är jättebra för barnet att pedagogerna arbetar likadant när de bemöter ditt barn. Kanske vet pedagogerna på ditt barns förskola helt enkelt inte hur de bäst ska bemöta ditt barns aggressioner och behöver vägledning. de kanske inte känner att de 'når fram'! Att de kallar in hjälp tycker jag är ett tecken på en engagerad personalgrupp och inte nödvändigtvis på att ditt barn har någon speciell diagnos. Ibland har barn det extra svårt i sina utvecklingsfaser.

Men självklart KAN det vara så att ert barn längre fram kommer att få en diagnos och att detta är er första 'varningsklocka'. Men än så länge är ert barn så litet... Det händer mycket mellan 2,5 och 3 år och det kan hända att han kommer att bete sig på ett helt annat sätt när han kommit ur denna fasen.

Mitt råd är att prata mkt med pedagogerna på förskolan (kanske finns det ngn du har extra förtroende för) och se hur det går för er lille kille. Och ha litet is i magen. Be att ta del av vad specialpedagogen ser och tipsar om.

Det måste ju inte handla om att sätta en diagnos. barn är ju väldigt olika och vissa barn passar bättre eller sämre i olika miljöer. Det kan ju vara så enkelt att de behöver hjälp av en specialpedagog att möta er son på bästa sätt. Jag har två jätteolika barn. Jag har en nybliven 6-åring som går i förskoleklass och som är ett "skolbarn" på alla sätt och viss. Skolmiljö passar honom helt enkelt. Han gillar att få bestämda målinriktade uppgifter, har lätt att koncentrera sig på en sak i taget och väldigt rationell och "teoretisk". Han har en lillebror som snart fyller 6 år som inte alls är på det sättet. Han gillar att lära sig saker men inte i "skolbänken" på samma sätt. Jättestor skillnad på dem på fritidsaktiviteter också. Äldsta är först i kön med att följa instruktioner som ges. Hans lillebror "smiter" gärna undan om det inte verkar jättekul och gör något annat .

Se det som något positivt. Behöver han eller pedagogerna lite hjälp för att få hans förskolevistelse så bra som möjligt så är det ju bara bra. Vår äldsta har också varit sen med talet så har gått hos logoped. Mellansonen var tvärtom tidig, men nu har han börjat stamma så vi ska till logoped med honom med nu. Bättre att få hjälp om de behöver. Och behövd det ju inte så gör det ju inget om en pedagog eller annan specialist dubbelkollat .

De kanske misstänker någon form av koncentrationssvårigheter eller något? Men ifall han inte ens är tre år gammal så känns det lite luddigt. Men det är väl bra att de låter en specialpedagog titta lite på honom för säkerhets skull? På min sons dagis och även på ett ställe jag praktiserade på för några år sedan så kom en specialpedagog några gånger per år till varje avdelning för att se hur barnen och grupperna fungerade. Jag tycker bara att det är bra. Ibland är föräldrar så hemmablinda att de inte märker att deras barn avviker mycket från sina jämnåriga.

Tänk på att inte prata om 'hur din som är' på förskolan med pedagogerna inför honom. Gå undan och prata! Barn blir ofta väldigt oroliga när de själva känner att 'de gjort något fel'.

Ni har helt rätt klart det känns bra när dom är engagerade å uppmärksamma är jätte nöjd med personalen på alla sätt ...bara att man blir så orolig när det pratas om special nått ....men som ni säger behöver ju inte betyda någon diagnos för det utan bara att dom behöver hjälp att möta han å hans behov ..tänkte inte på det allt jag läst om är diagnoser å besvär i en vecka nu haha tack för era lungnande svar