Vi som äntligen är gravida efter IVF/ÄD 2014/2015
Tack tjejer för era råd och kloka kommentarer! Väldigt svårt hur man ska tackla detta på rätt sätt och en del av mig vill bara säga upp bekantskapen då jag känner att jag inte får ut ngt av det förutom skuldkänslor.
MiWe - visst är jag tacksam som har en mamma som bryr sig och vill överösa bebisen med saker men det sker alltid med ett visst förbehåll som art hon minsann sprungit runt i 10 affärer för att leta efter den grejen eller att dessa filtar var bättre än det som jag behövde därför att.. Och att hon minsann är så god och gör allt så bra! Förstår att det kan låta konstigt och säkert är det gravidhormonerna som gör sitt men hon utgår alltid från att hon vet bäst och lyssnar aldrig riktigt på mig. Vi har aldrig varit direkt nära men hon är ändå väldigt krävande som mamma. Inser att det finns mycket annat bakom än vad som hände idag och får försöka hålla henne lite på avstånd.
Bell - tack för dina ord. Så befriande att du känner så då jag känner likadant men även har ett visst dåligt samvete över det också. Har det påverkat dig i din egen roll som mamma?
Lillebrorsfaster - ska försöka att hålla mig borta men hon ringer 2 ggr om dagen och svarar jag inte då blir hon sååå orolig vilket hon låter mig veta när jag ringer upp. Så allt handlar om henne som alltid och precis som du skriver jag ska vara henne till lags för att hon vill vara eller ha det på ett visst sätt
sätt. Tex ringde hon igår och sa vi kommer upp imorgon och det var liksom inte läge att säga nej och skulle jag säga nej blir hon sårad och tycker att hon aldrig får komma hit..
När det kommer till fritidsaktiviteter så får de välja själva för det fick inte jag göra. Jag tvingades att sjunga i kyrkokören (jag är tondöv) och så tyckte hon att det var passande att jag dansade balett.
Hon har alltid kritiserat mig ända sedan jag var barn och det eskalerade när jag fick egna barn. Hon skulle bestämma vad de skulle äta, vad de skulle ha på sig och hur de skulle uppfostras. Kritiserar man henne eller ryter ifrån så börjar hon gråta eller stormar ut genom dörren. Jag går dessvärre inte på det längre "kärringar" som använder tårar som ett maktmedel har jag inget för.
På grund av hur hon behandlat mig har jag blivit väldigt ödmjuk inför livet och inför andra människor. Har också insett att min mamma är min största fiende och att hon förmodligen lider av psykisk sjukdom