Cyanea skrev 2014-02-25 10:29:44 följande:
Hej på er!
Just nu är det väldigt tungt. Jobbar väldigt mycket för att komma ikapp den månad jag var sjukskriven och har dessutom behövt täcka upp för en annan kollega. Igår kom äntligen den väldigt försenade mensen. Skönt, faktiskt, men det har ju varit några jobbiga vändor med hopp in emellan innan den valde att dyka upp…
Imorse fick jag den värsta sparken under bältet jag fått på länge. Igår kom äntalde att dyka upp… Jag klev upp och på mitt eget köksgolv ligger en bebis. Vår inneboende skulle visst vara barnvakt till en gemensam väns lilla 8-månaders son. Jag ler, vinkar åt honom. Sväljer hårt, försöker att inte känna hur ont det gör i hjärtat. Stänger av allt, gör mina morgonrutiner. Under denna tid sitter min inneboende och matar honom i fåtöljen, ni vet, en sån där fåtölj som gungar härligt och som lämpar sig fantastiskt för att sitta i med en liten bebis.
Det står en barnvagn i min hall. I det som just nu är vår inneboendes rum jollrar världens vackraste, perfektaste lilla barn. Ni vet, det där rummet som just nu är gästrum men som man innerst inne vet skulle ha blivit vårt barns rum. Det där barnet som aldrig någonsin kommer.
Det brast. Jag klarade det inte. Jag kunde inte se honom vid frukostbordet i famnen på vår inneboende som inte förstår hur ont det gör, som bara tycker att det är mysigt att ha en liten bebis hemma. Jag stängde in mig i sovrummet och bara grät. Min stackars man kramar och kramar och pratar med mig, men vad spelar det för roll? Det finns ju ingenting i hela världen som kan lindra smärtan, utom att få det där efterlängtade barnet. Barnet som aldrig kommer.
Nu sitter jag och jobbar på biblioteket. Hemma kan jag ju inte vara, och inte på jobbet heller. Det är för jobbigt att folk undrar hur jag mår när jag inte har ett bra svar att ge, ett svar de kan förstå. Det är för jobbigt att ta itu med situationen hemma. Vår stackars inneboende försöker be mig om förlåtelse, men hur kan man förklara? Jag är ju inte arg på henne. Min sorg har inte med henne att göra. Det bara blev en så enormt stark påminnelse om allt jag aldrig kommer att få, och om hur lite omvärlden förstår av mitt livs stora sorg. Jag vet att alla runt omkring vill väl. Jag vet att livet måste gå vidare. Men jag var inte beredd på någon annans lilla mirakel i mitt hem där jag brukar kunna stänga ute påminnelserna om livet som aldrig kommer bli mitt när sorgen blir för tung att bära.
Fy vad tungt... Jag blev så rörd och tårögd när jag läste det där när din man försökte trösta dig.. Så maktlös han också måste känna sig. Att se dig så ledsen. Jag undrar varför det bara inte kan fungera?!
Och ja, livet går vidare men man måste få vara i sin sorg också och inte bara trycka undan allt.
Hoppas du mår lite bättre nu. Kram