Nä de är inte mat som ger mig ångest fast de kan de ju göra ibland om man känner att man har skitit i allt alldeles för länge eller något =)
De är min relation med min mamma och syster som är tung. Mamma är alkolist och försökte ta livet av sig för några månader sen. Min syster är spelmissbrukare, mytoman och har aggressionsproblem. Hon är även ensamstående med en 3 åring och de finns ingen i hela världen som de är så synd om som henne och det finns ingen som har hjälpt henne (enligt henne själv) någonsin med något. Jag har under väldigt lång tid stått bredvid och sett dem gräva sin grav djupare och djupare. Försökt hjälpa till i den mån jag kan med saker osv. men det hjälper inte. Dagen efter mår de lika jävla dåligt igen. De är som att kasta pärlor åt svin.
Sen hände en sak för ngn vecka sen som jag kände att jag fick nog. Jag och min syster är nu ovänner och mamma vet jag inte om vi är ovänner men vi har inte hörts sen detta hände. Jag måste ta avstånd ifrån dem för att må bättre själv. Jag mår så dåligt över att se deras destruktiva beetenden. De är mest de som ger mig ångest tyvärr. Jag känner mig så maktlös och otillräcklig för att jag inte kan rädda dem. Och de ger mig ständigt dåligt samvete för ditt och datt och får mig att känna mig otillräcklig.
Jag har alltid vart en person som har levt för att vara andra till lags. Har aldrig lyssnat på vad jag vill och känner för utan bara vart till lags. Familj, vänner, arbetskamrater... You name it.
Sen hände flera saker runt mig och min sambo som gjorde att jag blev deprimerad (lång historia men min sambo var med om en bilolycka och var nära att dö, min svärfar gick hastigt bort i cancer 44 år, oplanerad flytt från lägenhet till stor gård med STORT renoveringsbehov osv. osv.. massa andra saker också). Sen fick jag barn på detta också som bara i sig kan ge en depression. Jag kunde inte värja mig, det blev för mycket helt enkelt. Jag blev deprimerad och den enda jag hade som stöd var min sambo (som också blev deprimerad pga. hans fars bortgång så de var inte jättemycket stöd), och en kompis. Mamma var inte där tex. Hon var deprimerad själv. När jag blev deprimerad orkade jag inte vara till lags längre. Orkade knappt ta en dusch.
Det hela är väldigt komplicerat. Jag har min mamma i livet men jag HAR ingen mamma. Hon är inget stöd för mig och visar inget intresse med min son och man tänker hela tiden att de kommer bli bättre med tiden men det blir det inte. Jag har även berättat för min mamma hur jag känner tex. att det känns som att hon inte bryr sig om min son men det blir ingen förändring. Hon mår för dåligt själv för att orka bry sig och jag blir ännu mer ledsen och besviken för att hon vet hur jag känner och ändå händer det inget... Jag liksom sörjer min egen mamma fast hon är i livet? KOMPLICERAT? JAA!!!
Det blev en hel roman detta men svårt att förklara min sits. Jag har alltså tagit avstånd från min mamma och min syster för att kunna må bättre själv men får samtidigt ett sånt fruktansvärt dåligt samvete/katastrof att jag överger dem osv. och mår skit dåligt men jag antar att de är värst nu i början.. När man är van att leva för att vara andra till lags är det svårt att göra de som är bäst för en själv.. Men jag måste tänka att jag gör detta för att de är bäst för mig och min familj. För att min son inte ska behöva växa upp med en alkolistmamma och en idiot moster som bara är avundsjuk på mig för att jag har det så jävla bra fast jag har haft det hur tufft som helst de sista 4 åren.
Det gör saken inte bättre att bli arg på sig själv och intala sig massa dumma saker som att man har misslyckats osv.