Hur känner du för dessa exempel?

Många som läser, ingen som svarar. Någon som blivit dumpad av nån väninnan pga att hon inte kunnat få barn när du fått det?

Fast att du inte får så många svar kan ju bero på att fler än jag antingen inte ser kategorin du lagt tråden eller inte kollar innan man läser tråden.
Själv kan jag helt enkelt inte svara eftersom jag inte tillhör kategorin du efterfrågar.

Jag surfar i den första appen fl gjorde och där ser man inga kategorier och går man då bara in i dom senaste trådarna så har man aldrig en aning.

Jag kan svara fast jag har barn, men det tog över 3 år att bli gravid första gången och med andra blev det IVF direkt eftersom det fanns dokumenterade skador på min mans fertilitet..

Jag kan säga så här... när jag försökte bli gravid så blev alla andras magar så oerhört mer synliga. Lite som nu när jag har en ganska ovanlig hundras, har aldrig sett någon sån hund tidigare (fast den inte är sååå ovanlig) men nu när jag har den så ser jag Leonbergers överallt.
Samma med magen fast jag hade ingen då, klart att det stack till lite och för varje månad man försökte så blev det tyngre och tyngre.

Men att MISSUNNA någon att bli gravid har jag aldrig gjort, däremot har jag väl ifrågasatt när jag sett 15-åringar med magen i vädret och känt lite att "varför kan de men inte jag?" Eller min kompis som blev gravid av misstag och gjorde abort och var liksom tvungen att berätta det för MIG fast hon visste att vi försökt länge och att det var tungt - vi var liksom inte ens nära vänner utan gamla kollegor bara.

Att vägra gå på en fest för att någon är gravid fanns liksom inte i min värld....visst hände det att jag blev lite ledsen när någon sa att de var gravida, men inte på det viset att jag var avundssjuk utan mer, uppgiven. Svårt att förklara känslan men alltså, jag blev ju inte mer gravid för att jag missunnade någon SIN graviditet.

Hej. Jag är ofrivilligt barnlös och jag tycker om andras barn och ser inte hur jag skulle bli mer gravid av att andra inte hade barn. Så länge som jag får stöd i mina försök att bli gravid finns det ingen motsättning. Sen kan jag åndå förstå att det ibland bara blir för mycket för barnlösa, när det kommer barn efter barn i vänkretsen och man själv inte vet om det någonsin kommer att funka. Det handlar inte om att man tycker illa om andra föräldrar, bara en stor sorg. Om par som har haft lätt att få barn inte visar förståelse för att man själv har svårt att få barn kan det däremot kännas väldigt kränkande. Och man vill inte få ovetenkapliga och okunniga råd som att man bara ska slappna av. Ofrivillig barnlöshet beror på fysiska orsaker, inget annat och de som kämpar är ofta väldigt pålästa. Däremot har jag personligen inget emot om folk undrar hur mina fertilitetsbehandlingar går till osv.

Tack för att du delade med dig. Kan nog vara svårt för en oinsatt att förstå kanske...

Jag är ofrivilligt barnlös och jag hatar inte människor som har barn. Jag hatar mig själv som inte får några... 

En gravid- jag utgår,får panikångest
Bebisar i vagn eller sele eller dylikt-jag utgår,får panik,ju yngre desto värre
Småbarn,beror på,över 3 går an korta stunder t.e.x passera på sta´n,men absolut inte umgås med
Går an helt-barn över 6 år för det är gränsen för hur gamla barn vi kunnat haft

Jag har funderat länge på detta... Kan det kanske vara så att känslorna hos de ofrivilligt barnlösa, är desamma som känslorna hos föräldrar som förlorat sina barn? Då lär man ju också ha svårt att se och umgås med barn i ungefär samma ålder som ens egna barn hade varit i. Att se de leka, utvecklas, prata, träffa vänner, bli kära, ta körkort, osv. Jag tycker att det borde finnas större förståelse för alla medmänniskor.

Jag upplever inte alls att ofrivilligt barnlösa har svårt att umgås med barn. Inte ett skvatt. Det är gravida magar de flesta har svårt med, och nyfödda. Och det säger sig självt för alla med normal inlevelseförmåga. Det handlar inte om missunsamhet utan om att ens eget huvud är till brädden fyllt av en önskan att bli gravid, det enda man tänker på under all sin vakna tid, man känner på sin kropp och speglar och undersöker. Ju längre man försökt desto värre. Man står inte ut med sin egen ofullbordade önskan och man står inte ut med andras gravidlycka för då gråter man. Ingen vill gråta inför andra, i synnerhet inte om det tolkas som en slags missunsam avundsjuka. Därför undviker man gravida så gott man kan.