Pojkvännen vill ha barn - inte jag.

TS, så länge du är klar och tydlig med att du aldrig vill ha barn och han ändå inte vill lämna dig så är beslutet hans. Hade du varit den som ville ha barn hade jag sagt att du ska lämna, för som kvinna har man inte lika lång tid på sig som en man.
Om han tar upp barnfrågan så tala om att det är något ni inte behöver diskutera då du redan talat om att du inte vill ha barn och så börjar du prata om något annat.
Vill han prata om sin barnlängtan och du känner att du har lust att lyssna och kan göra det utan att han får upp ett hopp så lyssna, men annars tror jag det är bättre att han talar om det med någon annan.

Han riskerar ju att vid 37 fortfarande vilja och du fortfarande inte vill, då har han ju problemet att hitta en kvinna som vill ha barn, särskilt om han vill ha en kvinna som inte redan har barn. Men den risken är hans val att ta.

Alternativet är att du gör slut redan nu.

Det där är hans val tycker jag. Något som han får ta ställning till och avgöra hur han vill göra. Så länge som du inte ger honom falska förhoppningar och lovar något du inte tänker hålla så är det hans ansvar att avgöra hur viktigt det här med barn är för honom. Och du måste också vara beredd på att han lämnar dig för att kunna få egna barn om inte du ångrar dig/ger efter och ni gör barn tillsammans.

Själv gav jag efter för att mannen ville ha barn. Han älskade barn och var jättebra med andras barn. Jag trodde hårt på vårt förhållande och att det var vi för resten av livet. Jag har aldrig haft någon önskan om egna barn. Jag är nu 41 år och har fortfarandes inte fått känna på någon barnlängtan. Hur som; det blev ett barn, mannen kom fram till att det här med att ha familj var inte hans grej så han flyttade. Vi var ett hinder i hans karriär och en black om foten på honom sa han. 

Mitt barn är nu tonåring, jag har varit en utmärkt förälder och älskar förstås mitt barn över allt annat och har kunnat ge mitt barn "allt" och tror nog barnet själv tycker uppväxten har varit både rolig och bra. MEN, det var inte min dröm och mitt liv blev inte som jag trodde och mina drömmar blev det inte utrymme för att förverkliga.

Om du har p-piller så var noga med att ta dom själv så du inte blir lurad. Min kille lurade mig och gav mig någon typ av sockerpiller. Blev såklart gravid.

Älskar mitt barn idag, men vi var inte överens om att skaffa barn just då.

Jag vill inte avsluta förhållandet utan jag kommer säga till honom vad som gäller för min del och att han gärna får dela med sig av sina tankar, men att barnfrågan inte kommer att förändras. I övrigt passar vi så bra ihop...

Tack för era råd, det är bara lite jobbigt

har ett dilemma jag gärna tar feedback på. Jag är 41 och min pojkvän 40. ingen av oss har barn. i inledningen av vårt förhållande (som startade för 8 mån sen) så fanns det flera tillfällen för honom att vara tydlig med att barn var ett ultimatum för honom. Men det sa han aldrig. Jag däremot talade om varför det inte hade blivit barn för min del men att jag inte heller var helt emot tanken. nu har vårt förhållande ställts på sin spets för han vill absolut ha ett barn (han kommer dessutom från en kultur som starkt rekommenderar minst ett barn, annars kommer familj o vänner att vända honom ryggen vilket jag personligen tycker är ett fördjävligt synsätt). Jag har talat om för honom att jag kan absolut tänka mig att gå den vägen med honom, men behöver få veta av honom vad händer om jag är steril?
först ville han inte ens närma sig frågan OM jag kan bli gravid utan tyckte att jag ens uttalade det ordet visade på att jag var negativ, skulle hitta på lögner o ursäkter för att inte skaffa barn.

nu efter tid så kan jag uttala detta ord efter att ha stångat mig blodig för att förklara för honom att det är en skillnad på att vara possitiv eller helt ignorant o förbeka verkligheten. att jag försöker vara realistisk och även se saker ur olika perspektiv. Riskbedömning typ.

Men fortfarande kan han inte uttala vad som sker om jag inte kan få barn alls utan han säger bara ?låt oss prova först?? jag vet dessutom att adoption är inget alternativ för honom. Så mellan dessa två punkter, genom det han inte säger högt, så känner jag att jag har börjat få mitt svar. Att han vill att jag ska undersöka mig för att se om jag ens kan bli gravid först, för att se om jag är värd att behållas eller inte. när jag frågade honom ?men kärlek då? Tillit? Respekt? Vänskap? Engageman och åtagande? Att ta hand om varandra? så sa han att han inte behövde någon som tar hand om honom o att han är van att ta hand om sig själv. Som att han kastade tillbaka min kärlek i ansiktet på mig. Dessutom flyr han konversationen om jag ens det lilla minsta höjer rösten för att betona saker. Då anser han att jag skriker o sådana personer går inte att prata med säger han. Dessutom om jag öppnar upp mig o berättar o förklarar saker om min historia o som gör att jag reagerar som jag gör? om jag fäller tårar då vilket är väldigt lätt för mig att göra, så säger han att han kan inte prata med mig om jag gråter för det klarar han inte av. Så det är som att om jag blir upprörd så är jag inte värd att lyssna på. 

jag frågade honom om han kan tänka sig att gifta sig? Ja om jag blev gravid sa han. Barn är Nr1 på hans lista  av vad som är prioriterat i ett förhållande. Att genom att skaffa barn så befäster man sin kärlek till varandra. Att ett förhållande inte är ett riktigt förhållande om man inte har barn. Och om en kvinna väljer att stanna med en man utan att barn blir till så gör hon det för att hon bara är ute efter sex o att ha kul. Och där krossade han mitt hjärta o har inte egentligen gjort något för att reparera den skadan. Han har en historik av att ha blivit utnyttjad varav flickvänner har gjort abort utan att de pratat med honom. Jag kan bara tala om för honom hur ledsen jag blir för hans skull, men att jag är inte dem o jag skulle aldrig kunna göra så mot honom. Trots detta håller han fast vid orden ?låt oss försöka först??

Folk ändras och han hoppas väl att du ska göra det med. Men vill du inte ha barn så är det bara att avsluta förhållandet. Var i en liknande sist, min sambo trodde väl att han kunde tänka sig utan eftersom jag var tydlig att jag inte ville ha, men sen kom längtan för honom, och vi hamnade i en stilla stånd där jag fick välja honom och barn eller lämna. Efter ett par månader tänke tid så valde jag honom och barn. Men vill inte du så lämna för bådas skull 

Ok tack. Jag hör vad du säger. Men för mig är det viktigt att få veta att han stannar med mig för min skull. Det test han vill att jag ska göra är för mig inte bara för att ta reda på om jag är fertil eller inte utan innebär om jag får behålla honom eller inte. jag visste inte att denna fråga var så viktig för mig för mitt förra förhållande som varade i 21 år så var min man tydlig med att oavsett barn eller ej så var det mig han ville leva med. Men det kan inte den man jag dejtar nu ens säga. Han vill ha mig nu och medans det fortfarande finns en chans att en läkare skulle säga att jag kan bli gravid. Men varför ska jag ens genomgå den processen om han inte kan ge mig tilliten att han inte överger mig om jag inte kan. Han vill att jag ska möta honom hela vägen men han kan inte ens ta ett steg mot mig?