Pojkvännen vill ha barn - inte jag.

Eftersom ni vill så olika så är det nog bäst att ni går skilda håll. Han kan aldrig tvinga dig till föräldraskap och du kan aldrig tvinga honom gå barnlös hela sitt liv om han önskar annat.  Att göra något mot en annan person fast man vill annat är inte bra 

Det är svårt att kompromissa om en sån sak, så om hans barnlängtan består och du inte ändrar dig har ni nog ingen framtid tillsammans.

Att han ändrar sig är nog inte så konstigt - många tror inte att de vill ha barn förrän de plötsligt vill. Du däremot har gjort ett val och står fast vid det och det gör du rätt i. Du behöver inte försvara ditt val för någon, det finns barn så det räcker och blir över i världen och det är ditt eget val. Om han stannar med dig kommer han förmodligen bli bitter och du kan inte bära och föda ett barn mot din vilja. Om han verkligen vill ha barn måste ni nog dela på er.

Hur gamla är ni?

Jag är 27 och han är 28, jag förstår att han får barnlängtan men jag har väldigt länge känt att jag aldrig skulle bli en förärlder, jag skulle kunna ta hand om ett barn, men aldrig kunna investera den tid och kärlek som krävs och jag vill inte ha ett barn med en förälder som känner så - visst kan jag tycka om att passa bekantas barn under några timmar eller dagar, men sen blir det för mycket.

Era åsikter uppskattas, han är en stor del av mig, men ett barn - det är något alldeles för viktigt i livet för att kunna neka någon, men ifall vi får ett så kommer jag alltid se honom som mannen som tvingade mig till det. Jag ska försöka prata med honom.

Ja det måste du göra, likaså följa ditt hjärta.

Jag ville inte heller ha barn tills jag blev 37.

Då kändes det plötsligt rätt efter att ha känt mig helt ointresserad i frågan.

Det är självklart en risk, men jag har hört många säga att det kommer ett "bebissug" med åren (och även några som erkänt efteråt att de ångrar det).

Ifall den tiden kommer så får jag hantera det då, men jag kan inte tvinga pojkvännen vänta på något som kanske aldrig sker, precis som han inte borde tvinga mig skaffa barn. Ifall vi fortsätter ihop är det nog risk för att han avskyr mig för det senare :(

Ja absolut, jag hade samma tankar när jag var i trettioårsåldern och undrade hur det skulle bli.

Min dåvarande sambo ville ha barn.

Sedan lämnade han mig och sedan träffade jag en annan som jag fick barn med.

Ibland tänker jag att jag kanske undermedvetet inte kände för att skaffa barn med exet.

Tanken har slagit mig, men aldrig i relation till pojkvännen. Jag kan se att han skulle bli en fin pappa, men jag tycker att livet är fulländat utan barn och det gjorde jag långt innan jag träffade honom också (men jag umgås gärna med bekantas och köper presenter och allt vad det heter till dem).

Jag blir bara ledsen av tanken att jag inte kan ge honom den glädjen. Nu har han varit disträ ett tag och pratar glatt om allt utom just det när vi är ensamma.

Jag är i precis samma sits som du, jag vill inte ha barn men min pojkvän vill. Han vet om det också. Men ändå så säger han när han tar hand om sin systers barn "att det är bra att öva inför att man själv får barn" eller när jag hörde honom säga i telefon "ja om jag och **** får barn så kommer ju *** föräldrar vilja träffa sina barnbarn vid jul också" Där sa han iaf "om" men ändå.

Vi är lite äldre än vad ni är, jag är 28 och min kille 30. Men din kille är ju rätt ung ändå, bara 28 år. Killar kan ju få barn långt upp i åldrarna, så han har ju liksom ingen panik med att skaffa barn NU.