Ni som tidigt visste att ni endast ville ha 1 barn, och som själva var ensambarn?

Jag och min man känner som ni. Vi väntar vårt barn i Maj, och vi är rörande överens om att vi är nöjda så. Dock har både jag och min man syskon. Min man har en syster och jag har fyra syskon. Mina två minsta syskon är i 6-7 års åldern, så jag är inte särskilt rädd för att vårt barn kommer att känna sig ensam.

Jag är ensambarn och har sagt sen jag var liten att jag bara ska ha ett barn.

Nu är jag dock gift och har en bonusson så jag kommer i framtiden ha två barn i familjen, men det gör mig inget såklart.

Är ensambarn, medan min man har 12(!) syskon och vi var efter att sonen föddes 2006 övertygade om att han skulle bli vårt enda barn, har själv trivts fint utan syskon. Var så otroligt nöjd med att vara enbarnsförälder, kom in på min drömutbildning och kunde ägna mycket tid åt min hobby (löpning). Men nu har jag och maken kommit överens om att försöka skaffa ett syskon till sonen någon gång under år 2015. När sonen var fem år var jag nästan 100% övertygad om att det inte skulle bli fler barn, men så strax efter hans sjuårsdag började jag helt plötsligt sucka längtansfullt vid åsynen av bebisar och ja... på den vägen är det ;).

Min sambo och jag var helt överens om att bara ha ett barn. Båda har syskon, men ingen av oss har någon särskilt bra relation till någon av dem. Vi ville både ha tid för oss själva och våra intressen, samt kunna "ge allt" till barnet, med betoning på engagemang och uppmärksamhet. Vi byggde nytt hus och anpassade till ett barn, ett stort fint barnrum. Planerat det mesta, tänkt ut namn vi gillar, haft visioner om att barnet ska kunna ha med en kompis om man reser bort med mera.

Jag är nu gravid i 5e mån. Tvillingar. Vissa saker går visst inte att planera!

Men nu är vi självklart jätteglada för de två liven i magen, och allt det praktiska, det får lösa sig.

Jag är ensambarn och har alltid sagt att jag bara ska ha ett barn. Min har en syster och en styvsyster och han sa att han ville ha 2 men det var inte så viktigt att han fick 2. När sonen föddes 09 så har jag velat framm och tillbaka om jag vill ha ett till barn. I våras kom jag fram till att jag vill ha ett syskon till honom. Det är bara för han skull. Nu är jag gravid i v 8.

Vi har en snart åttaåring och planerar inga syskon.
Från början var det väl tänkt att vi skulle ha ett barn till när första var kanske 3-4 år men sen blev det aldrig så, av olika anledningar. Därefter kände jag att kanske när ettan börjar skolan? Men nu är vi ju där och vi känner fortfarande inte någon längtan. Så det är mycket möjligt att det bara blir ett barn för oss, om man nu får säga "bara".

Just nu flyter allt så bra, vi är en skön trio, vi har alla rutiner på plats, alla i familjen får plats med sina viljor och önskemål och vi hinner med allt vi vill hinna med i livet. Jag tror vi behöver några år till på oss att känna efter, som tur är så har vi de åren för vi fick vårt första barn hyfsat tidigt utifrån hur statistiken ser ut idag.

Att vi väntat så pass länge och att vi i såna fall skulle få "börja om" med allt kring småbarn osv är inget som vore ett hinder utan det skulle det ju vara värt om vi kom fram till att vi ville ha fler barn.

Jag har tre syskon och min man har ett så ingen av oss har växt upp som endabarn.   

Jag växte upp som endabarn, är egentligen sladdis eftersom jag har en halvbror som är 13 år äldre. Innan jag fick barn var jag lite kluven. Å ena sidan kunde jag känna att det vore trevligt för mitt barns skull med syskon, å andra sidan hade jag en bra uppväxt med många fördelar. Sedan är ju fördelarna för en själv som individ uppenbara, särskilt när man själv vuxit upp till en självständig person som vant sig vid stor frihet att kunna göra lite som man vill i livet.  

Sedan träffade jag min man, och han har en bror. Men han ville från början bestämt bara ha ett barn. Så då var det så skönt att slippa fundera så mycket. Sedan blev det ändå en lång resa, till att vi slutligen fick vår dotter via IVF. Vi var förvisso oförklarligt barnlösa, men det känns skönt att vara såhär nöjd och tillfreds och kunna släppa alla tankar på att eventuellt behöva kämpa igen. Efter min dotter kom har jag inte tvekat en sekund. I dotterns dagisgrupp  var alla i samma årskull "endabarn" när vi började,  nu är de redan storasyskon hela bunten. En kollega med en nästan jämngammal dotter väntar andra barnet. Känner ingen längtan alls, är supernöjd med min lilla familj!

Jag är endabarn, omständigheterna gjorde det så. Jag har alltid trivs som endabarn och fick en ovanligt nära relation till mina föräldrar, men kan känna att jag äldre jag blir desto större behållning hade jag haft av ett syskon. Det blir särskilt tydligt när föräldrarna blir äldre och när så mycket press hamnar på mig vad gäller kontinuerlig kontakt, barn, etc. Jag har därför tänkt att mitt (vårt) barn ska få syskon, om vi har möjlighet. Vi väntar vårt första nu, men är väldigt tidigt (6+0) gångna så jag ropar inte hej riktigt än.

Hej alla!

Jag ska skriva en artikel för tidningen Vi Föräldrar om just det här - familjer som tycker att det räcker med ett barn. Letar efter par som skulle kunna tänka sig att vara med i en sådan artikel - och berätta lite om hur de upplever att omgivningen reagerar på ert beslut. Och kanske framför allt varför det inte är så "bara" med ett barn - utan alldeles lagom. 

Intressant? Mejla mig gärna: tove.forsman@vf.bonnier.se

Hoppas att vi hörs!

Jag är ensambarn och vi har inte något syskon till vår dotter, det beror b la på sjukdom men är frisk idag, men har lagt alla syskonplaner på hyllan vi trivs vi tre och vår dotter är idag 8 år och mår bra trots att hon är ensambarn och vi trivs ihop vi tre och mår bra tillsammans.

Jag var själv ensambarn och önskade mig syskon innerligt i perioder. När jag och min man fick vårt första barn så var i alla fall min tanke att det skulle bli syskon, men jag hade ju absolut ingen aning (!) om hur det skulle vara att bli förälder. För mig var både förlossningen och första bebistiden ett trauma med mycket kolikskrik och hemska otillräcklighetskänslor. Både jag och min man bestämde oss på studs, det kommer inte bli några fler! När den tiden var över så blev vår pojke världens lugnaste goaste kille och allt kändes bara bättre för varje år som gick. Vi har haft det så fint med vår lilla familj, han har varit himla mysig att ha med var som helst, på semestrar, restaurang, middagar/fester. Han har liksom varit delaktig i det vi gjort istället för att syskonleka vid sidan av. Han har iofs också varit ganska självgående och gjort grejer på egen hand, han har också självklart lekt mycket med kompisar. Vi har bott i sta'n i barnrikt område. Efter 10 år kom det dock ett syskon, och man brukar ju säga att med så långt emellan så blir man "ensambarn" också, så nu har vi ett till!

Vilken härlig tråd och givande för mig som är ofrivilligt enbarns familj, men nu börjat accepterat det och ser många fördelar. 

Känns så skönt bara att höra alla ni som växt upp utan syskon att ni trivts bra med det och själva valt att bara ha ett barn.

För det är nog min största oro när det gäller min grabb, att han ska sakna att ha syskon, även om det som någon skrev, inte alltid behöver vara romantiserande att ha syskon- kan ibland istället vara tvärtom.