Ni som tidigt visste att ni endast ville ha 1 barn, och som själva var ensambarn?

Jag var själv ensambarn och önskade mig syskon innerligt i perioder. När jag och min man fick vårt första barn så var i alla fall min tanke att det skulle bli syskon, men jag hade ju absolut ingen aning (!) om hur det skulle vara att bli förälder. För mig var både förlossningen och första bebistiden ett trauma med mycket kolikskrik och hemska otillräcklighetskänslor. Både jag och min man bestämde oss på studs, det kommer inte bli några fler! När den tiden var över så blev vår pojke världens lugnaste goaste kille och allt kändes bara bättre för varje år som gick. Vi har haft det så fint med vår lilla familj, han har varit himla mysig att ha med var som helst, på semestrar, restaurang, middagar/fester. Han har liksom varit delaktig i det vi gjort istället för att syskonleka vid sidan av. Han har iofs också varit ganska självgående och gjort grejer på egen hand, han har också självklart lekt mycket med kompisar. Vi har bott i sta'n i barnrikt område. Efter 10 år kom det dock ett syskon, och man brukar ju säga att med så långt emellan så blir man "ensambarn" också, så nu har vi ett till!