Ni som tidigt visste att ni endast ville ha 1 barn, och som själva var ensambarn?

Jag växte upp som endabarn, är egentligen sladdis eftersom jag har en halvbror som är 13 år äldre. Innan jag fick barn var jag lite kluven. Å ena sidan kunde jag känna att det vore trevligt för mitt barns skull med syskon, å andra sidan hade jag en bra uppväxt med många fördelar. Sedan är ju fördelarna för en själv som individ uppenbara, särskilt när man själv vuxit upp till en självständig person som vant sig vid stor frihet att kunna göra lite som man vill i livet.  

Sedan träffade jag min man, och han har en bror. Men han ville från början bestämt bara ha ett barn. Så då var det så skönt att slippa fundera så mycket. Sedan blev det ändå en lång resa, till att vi slutligen fick vår dotter via IVF. Vi var förvisso oförklarligt barnlösa, men det känns skönt att vara såhär nöjd och tillfreds och kunna släppa alla tankar på att eventuellt behöva kämpa igen. Efter min dotter kom har jag inte tvekat en sekund. I dotterns dagisgrupp  var alla i samma årskull "endabarn" när vi började,  nu är de redan storasyskon hela bunten. En kollega med en nästan jämngammal dotter väntar andra barnet. Känner ingen längtan alls, är supernöjd med min lilla familj!