Ni som är bonusföräldrar- kom med råd!

Jag är ingen bonusförälder men hade även jag 2 barn innan.
Jag tycker att det är bra om han flyttar in hos er, för fungerar det inte emellan r så har du fortfarande en trygghet kvar för dina barn.
Vill ni skaffa barn ihop så klart ni ska göra det, men vänta lite. Bo ihop först och se hur saker och ting utvecklas.
Min sambo är underbar på alla plan, är som en pappa för mina 2 flickor men det tog flera år för honom att komma in i familjerollen, vänja sig vid att inte ha egentid på samma sätt, att inte kunna spela data-spel till morgonkvisten. Ja han var fruktansvärt omogen, men idag flera år senare så är han mognare, funkar bra ihop med barnen, vi har  en 1åring ihop och har flyttat till hus. 
Den som nog var jobbigast utav allt den första tiden var att barnen testade honom, han vågade inte säga ifrån och det var stökigt i vardagen. 

Mycket av de konflikter som uppstår i bonusfamiljer är enligt min erfarenhet av fl en bristande kommunikation, så mitt råd är att ni båda är tydliga emot varandra när det gäller era önskemål angående hur nu ska leva. Du kanske redan gjort det men en sak man då göra att inte bara säga att din sambo ska vara en extrapappa utan mera exakt vad han ska göra, där tror jag också det viktigt att bioföräldern inte tar sambon för given, utan om sambon någon gång inte vill eller kan vara barnvakt ska detta respekteras. Om bonusföräldern ska ta ett föräldraansvar tror jag också det är viktigt att denne får vara med och skapa regler för barnen.

Jag tror inte det är så bra att skaffa ett gemensamt barn innan den nya familjen har landat och barnen vant sig vid sin bonusförälder och vice versa.

Bonus morsa här
Är barnens biologiska pappa med i bilden? Om han är det så tycker jag att ni ska prata med honom också det kan ju hända att han inte vill att din pojkvän ska blanda sig i för mycket och ta över pappa rollen. Om den biologiska pappa inte är med i bilden så är det i ett annat läge.
Sätt er ner tillsammans med barnen (dom är ganska stora) och prata om hur ni vill ha det i eran familj och hur det ska funka.
Sedan tycker jag att du ska sätta dig ensam med barnen och prata om eran nya situation om att ni ska bli en ny familj. Även jag tycker nog att ni ska vänta med att skaffa gemensamt barn tills familjen har satt sig men om det skulle vara som så att det inte blir så är det viktigt att du pratar med dina barn om att dina känslor för dom inte kommer att förändras.
Utan att du kommer att älska dom lika mycket som du alltid har gjort, jag fick nämligen ta den diskutionen men min bonus son när jag väntade mitt och hans pappas barn.
Han var nämligen liv rädd att han skulle glömas bort och han är i dag världens bästa stoerbror till sin lilla syster som nu är 4.
Men det finns inga färdiga pateneter hur en "bonus" familj ska funka och även om ni sätter er nu och pratarom  hur ni ska ha det ,glöm inte tonåren när hormonerna flygger fritt i barnens kroppar
då behöver ni kanske ta ett nytt snack men det viktigaste är att ni pratar och att du och pojkvännen pratar om vad han ska göra och hur han ska aggera. // Lycka till med er nya familj

Personligen ska jag säga att barnens pappa aldrig skulle då vara med och bestämma vilken roll min pojkvän ska ha i barnens eller mitt liv. Lika lite som jsg har en åsikt om vilken roll hans sambo ska ha i mina barns liv.

VI måste få ihop vårt vardagspussel liksom HAN måste få ihop sitt.

Bonusmamma sen elva år tillbaka. Håller helt klart med dig om att barnens pappa inte ska vara med i denna diskussionen. Det är du, din blivande sambo o barnen (gamla som nya)som bildar en ny familj. Barnen har ju även en till familj, med sin pappa o eventuella nytillkomna familjemedlemmar där. Barnets två familjer behöver ibland interagera med varandra, och det bästa är naturligtvis om man kan ha en öppen kommunikation o stötta/respektera varandra, men varje familj måste själva hitta sitt sätt att fungera.

Angående att flytta ihop i ert hem så är det för mig ett STORT nej! Jag gjorde samma sak när jag o min man skulle flytta ihop. Det blev aldrig mitt hem oavsett om det var "ok" för mig att ändra på saker. Det är ändå alltid så att man just "ändrar" ngt befintligt, o då känns det ofta som om man måste be om lov, istället för att skapa ngt gemensamt. Det sprack för oss o vi separerade efter ungefär ett år som sambos. En stor orsak var just att det aldrig blev mitt hem. Vi hittade tillbaka till varandra, skaffade ett gemensamt boende o numera är vi gifta den flera år tillbaka och har utökat vår familj med syskon till bonusen.

Sedan så är det visst viktigt att prata igenom saker innan nu flyttar ihop - MEN, håll en öppen dialog även efter att ni flyttat ihop. För av erfarenhet vet jag att det sällan blir exakt som man föreställt sig... Även om han VILL gå in o ta ett föräldraansvar så är det fullständigt omöjligt att veta vad det innebär om man inte levt med barn i en föräldraroll tidigare. Det vet nog alla som blivit föräldrar att livet förändras mer än man kunde tänka sig - fokus, ekonomi, vuxentid, fritid - allt ändras. Det kan även komma som en chock när man inser att man inte bara ska rätta sitt liv efter sin nya sambo, som man valt att leva med, och dennes barn - som man ju faktiskt oxå valt. Men där finns ofta en förälder till att ta hänsyn till o ibland även dennes nya o nya barn.. Man kan oxå vilja gå in i en viss roll men efter ett tag (ett år kanske eller ännu längre) inse att man kanske måste ändra på den rollen.

Iallafall - om han vill ta ett föräldraansvar, och det passar dig och barnen, så är det ju viktigt att han får lov att ta den rollen i alla aspekter. Både det jobbiga o det positiva. Vara med o sätta regler, hålla efter dem, besluta om umgänge (tycker jag ändå man ska vara med om då det påverkar hela familjen) när det tex gäller att ändra dagar, besluta om semesterumgänge osv.

Det ekonomiska är även det viktigt att tala om. Ska ni ha gemensam ekonomi? Ska du betala för ditt barn? (Tex hyran, mat, aktiviteter, kläder osv). Det är svårare att börja med separat ekonomi efter ett tag med gemensam än att göra tvärtom.

Jag flyttade ihop med min man utan att ha pratat speciellt mkt alls om sådant. Det är bra NU, men det har ju varit en del problem längs vägen.. Dock aldrig angående min "roll". För både mig o min man var det självklart att jag skulle vara med fullt ut om vi nu skulle satsa. Annars hade det inte funkat för ngn av oss. Men set är så VI ville ha det, det är ju långt ifrån alla som väljer att leva som vi gör.

Har du frågor så svarar jag gärna om jag kan, men det var detta jag spontant kom på nu.

Jo, en sak till - om ni planerar egna barn anser jag det MYCKET VIKTIGT att ni gemensamt sätter upp regler för hur det skall fungera i er familj. För oavsett om han har en föräldraroll till dina barn så blir han förälder till era gemensamma barn. Och då är det en fördel att ha ungefär samma tänk angående uppfostran o vad man förväntar sig av varandra o barnen. DET är viktigt att prata om ;)

Brumma: tack för alla goda råd .

Jag tror inte heller på stt han ska flytta in här för jag har byggt upp mitt liv här och tror jsg skulle ta svårt för att han kommer och ändrar. Annat vore det om msn hade nåt nytt ihop. Frågan är bara hur msn vet om msn funkar stt leva ihop om man aldrig provat att ok ihop först??

Tyvärr är det ju en ren chansning... Det är ofta påfrestande att gå från att bo ensam - o råda sig själv, inreda som man själv vill, diska om man vill osv - till att bli sambo o vara "tvungen" att ta hänsyn. Och självklart är det än svårare med barn..

Det absolut viktigaste tror jag är att man har en öppen dialog. Sen kan man ju, om man vill, hyra ut sina lägenheter i andrahand under ett år o testa o se om det funkar eller om man får satsa på särbolivet ;)

Jag alla familjer är olika och sedan tror jag att det beror på hur man skilsåt man måste göra det som passar sin familj.
Jag har träffat flera familjer där har föräldrar och bonus vuxna träffats och pratat hur dom ska ha det,och det har funkat för dom.I min familj så funkar dit inte så eftersom min sambo och hans ex inte ens pratar med varan och det är inte alls bra och det märker man på barnen.Och det är ingen ide att jag försöker att få dom att prata för det uppskattas inte det kan jag tala om.
 Men det är så olika hur det funkar, det viktigaste är att livs pusslet går ihop och att barnen mår bra sedan är det upp till er hur ni löser det.