Det går lite upp och ner. Fredag, lördag var rätt okej där vi helt enkelt kände att vi inte orkade vara ledsna längre! Men idag känns det lite tyngre igen.. söndagar är alltid lite jobbiga för mig eftersom jag åker 20 mil hemifrån imorgon och är borta till fredag. Skulle ge vad som helst för ett jobb nära hemma just nu.
Hur är det med dig? Är det bättre med magen?
Tack va gulliga ni är! Kan säga att det har inte varit lätt att jobba, har gråtit en skvätt varje dag (har eget kontor som tur är). Men känner att det inte finns så mycket att välja på. Nästa vecka måste jag vara hemma mån-tis eftersom jag ska till kliniken på tis och inte lönt att köra upp för en dag. Sen vet jag ju inte hur dåligt jag kommer må när missfallet väl kommer ut..
Vi fick ju reda på det på torsdag morgon och sen va vi hemma ända till söndag och tog hand om varandra.
Håller tummarna Orka!
Nej vad tråkigt :( du kan inte ha testat för tidigt så det fortfarande finns en chans?
Asså jag blir snart galen! Flera morgonar har jag mått illa nu, vilket jag inte gjort tidigare. Verkar inte som min kropp fattar att det inte finns något liv därinne.. Samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas att det trots allt gör det.. Eller så är det ett symtom på missfall..
Det är det allra värsta om man börjar hoppas igen för att sen bli ännu mer besviken. Vet inte hur jag ska stå ut ända tills tisdag! Vågar inte prata med någon om det för jag vill inte ge något hopp.
Så jobbigt Orka! Det är väl ganska vanligt att män uttrycker sig klumpigt och har svårt att prata om sina känslor. Bra iaf att han ber om ursäkt men förstår att du har svårt att förlåta honom i första taget, det är ju han som ska vara största stödet!
Min sambo är jättebra just när det gäller detta. Han bara finns där utan att säga så mycket, tröstar mig när jag är ledsen och hänger på när jag vill göra något kul! Han är sådär lagom optimistisk när jag har gett upp.. Vi har alltid haft ett väldigt öppet förhållande och kunnat prata om precis allt så det underlättar nog när man går igenom nått sånt här. Sen tror jag att det (även om det är jobbigt) är bra att vi är ifrån varandra i veckorna så man får lite egen tid att hantera sina känslor.
Jag har funderat på att ringa någon men dom lär bara säga att det inte går att säga något utan vi får vänta och se på tisdag.. Det är så retligt för egentligen skulle jag dit idag men det fanns ingen ledig tid förrän på tisdag..
Kram på er!
Då va helgen över.. va på dop i lördags vilket gick överraskande bra med tanke på antalet barn och gravida.. Vågar fortfarande inte dricka ifall ifall det finns något liv där inne men kunde skylla på att jag körde så jag fick iaf ingen gravidfråga. Tror jag brutit ihop då.
Hur var jobbfesten Orka?
Skönt att ni också kan prata om allt, men förstår precis hur du menar! Många gånger har jag varit på väg att säga något till min sambo men hindrat mig i sista sekund för att jag själv kommer på mig med att vi faktiskt inte "alltid" behöver prata om det. Problemet för oss tjejer är ju att kroppen hela tiden påminner oss (iaf mig) med ett litet stick eller hugg här och var.
Jobbar hemifrån idag men det är då inte lätt att koncentrera sig. Jag har bestämt nu att om det visar sig att det är missfall ska jag sjuka mig resten av veckan. Känner att jag förtjänar det.
Kram på er och hoppas ni haft en bra helg!
Så då va allt hopp ute.. Fick se en helt tom hinnsäck?! Visst att embryot var litet sist men vart har det tagit vägen? jag har ju inte fått någon blödning. Och inte är det över än, ivf-kliniken följer tydligen inte upp missfall så nu har en remiss skickats till kvinnokliniken i min hemstad och så ska dom skicka en kallelse.. Hoppas hoppas mitt missfall kommer igång av sig själv! Orkar inte gå runt och vara fejkgravid längre... Ska dricka en flaska vin imorgon och skrämma ut det..
Trodde ju att jag skulle få tabletter direkt så jag skulle sjuka mig resten av veckan och va hemma medans jag blöder. Nu vet jag inte alls hur det blir. Jag och sambon ska till Stockholm i helgen så skulle inte förvåna mig om blödningen börjar när jag sätter mig på flyget.
Hur gick det på uppföljningen Ylle99? Hoppas du får må bra nu resten av graviditeten så du kan njuta ordentligt!
Jag undviker också prata om barn, tom när jag träffar bekanta frågar jag inget om deras barn. Känner mig jättetaskig men jag bryr mig inte längre, deras ungar får säkert så mycket uppmärksamhet på annat håll. Kanske mammorna tom gillar att få frågor om sig själv istället?
Lustigt, jag pratade precis med min sambo om att jag är så trött på att ljuga om var man har varit, varför man inte är på jobb mm. Han håller med men sen samtidigt är vi inte riktigt redo att ta konsekvenserna det för mig sig att berätta för alla. Ganska många vet ju redan, hela min familj, mina svärföräldrar, mina närmsta vänner, min chef och en arbetskollega.. Ska försöka hålla det där ett tag till iaf. Men ibland vill man bara skrika ut det! Som idag när jag är ute med hunden och träffar en bekant med sitt barn och man ska svara på frågan hur är det? Varför frågar man det överhuvudtaget? Är det någonsin någon som säger något annat än bra?
Oj vad jag svamlar på nu! Mycket som rör sig i huvudet..
Hej!
Nu är jag tillbaka med lite ork och tid att skriva. Jag fick som sagt reda på att det var kört förra tisdagen och redan på fredagen fick jag tid på lasarettet i min hemstad för att kolla upp missfallet. Det hade fortfarande inte startat av sig själv så då frågade jag läkaren om vi kunde vänta tills efter helgen eftersom jag skulle till Stockholm och det gick bra. Så skönt! Han tyckte inte ens det var konstigt att jag frågade utan förstod precis. Jag kan säga det är sån skillnad på bemötandet från "mitt" sjukhus och där jag gjort ivf! Äntligen får man lite medkänsla och omtänksamhet. Så igår låg jag inne på sjukhuset hela dagen, min mamma följde med och höll mig sällskap. Jag fick 4 tabletter som jag fick stoppa upp därnere och sen var det bara att vänta. Efter ca 4! timmar började jag blöda litegrann, fick massor av smärtstillande så gjorde inte speciellt ont. Kom inte speciellt mycket blod men hinnsäcken var så liten sa barnmorskan så det var inte säkert att det skulle komma så mycket. Två timmar senare var jag väldigt trött på sjukhusmiljö så då bestämde vi oss för att åka hem. Och när jag väl kommit hem då drog blödningarna igång! Fy fan säger jag bara, hade inte jätteont men gud va obehagligt med så mycket blod. Fick gå på toa minst en gång i timmen för att byta binda och vilka klumpar som kom ut. Förlåt om jag är lite väl detaljerat men det var nog det värsta jag varit med om.. Ringde min mamma i panik, var mest rädd för hur jag skulle kunna sova utan att blöda ner hela sängen eftersom jag blödde igenom en binda så fort. Hon stack iväg till Maxi och köpte de allra största och tjockaste bindorna de hade men redan när hon kom hade blödningarna lugnat ner sig och inatt har det knappt kommit något alls. Men usch vad jag längtar tills detta är över. Men för att göra det ännu lite tråkigare kommer jag blöda ca 2-3 veckor vilket är hela min semester och jag får inte bada så länge jag blöder.. Är ju egentligen en skitgrej i det hela men jag blev jätteledsen..
Usch ja, låter som en riktig mardrömshippa! Jag tyckte det var bra av dig att säga ifrån! Och sen säga att du inte ville prata om det, dom kan gott få undra! Jag berättade ju om dopet jag var på, klarade ju mig mirakulöst från gravidfrågor men idag fick jag ett sms från mamman till pojken som döptes, tillika en av mina bästa kompisar som vet om att vi försökt så länge. "Jag har funderat på en sak sen festen... Är du gravid??? Hoppas du inte tar illa upp att jag skriver och frågar :)"
Alltså jag blev så arg och ledsen, hade jag varit gravid hade jag väl sagt det! och om inte hade jag haft en bra anledning till att inte säga det, som till exempel att jag är gravid men det finns inget levande foster! Också just kommentaren "hoppas du inte tar illa upp" Det är precis som hon vet att det inte är okej att fråga men hon är så jävla nyfiken att hon inte kan låta bli. Hade varit en sak om hon när vi träffades frågade hur det gick, det har jag inget emot men vi har inte pratat om det på säkert ett år och att då bara skicka ett sms..
Gud vad jag skriver nu igen! Det är tydligen min grej, jag samlar allt inom mig och sen kommer det på en gång ;)
Skönt att höra att det går bra för dig Ylle99! Måste du gå på tätare kontroller nu för att kolla blodtrycket?
Kram på er!
Hej!
Jag har också tagit sommarlov från barnlösheten och det har gått förväntansvärt bra trots blödningar under nästan hela semestern. Fick ett bryt 5 dagar efter missfallet satts igång. Vi var och paddlade dagen innan och det var väl inte det smartaste kanske. Vaknade halv fem på morgonen men världens mensvärk och blödningar från helvetet. Men envis som man är (jag vägrar låta detta hindra mig från att göra roliga saker) åkte jag iaf. Vi var ett stort gäng på ca 20 personer som paddlade i över 8 timmar, stannade och hade olika lekar på vägen. Ni kan ju tänka er hur många toaletter det var på vägen - precis inga! Och jag blödde som bara den.. Det var bara att sätta sig i en hage och byta binda, hade som tur var tagit med en toapappersrulle. Mensvärken släppte från och till och jag hade riktigt roligt men dagen efter kom verkligheten ifatt mig. Jag var helt slut men som vanligt skulle jag iväg på det jag planerat, vilket var middag och fotbollsfinalen hos min pappa med syskon och syskonbarn.. Min sambo hade andra planer så jag åkte själv, hann bara komma dit innan jag bröt ihop. Men gick en runda och pratade med min syster och det var ganska skönt faktiskt.. Så svårt att veta vad man ska och inte ska göra tycker jag.. Iaf så har jag mått ganska bra efter det, bara så typiskt att vi ska få sån sjuk värme just när jag inte fick bada. Men efter drygt en vecka badade jag iaf, blödde bara lite till och från så jag chansade..
Just nu stör det mig inte så mycket av att se gravida och småbarn, precis som jag har vant mig.. Eller jag vet inte, vi planerar ju bröllop för fullt nu så antar att det hjälper att ha annat att tänka på. Samma med folk som frågar, jag förstår att du tycker det är jobbigt och tar illa upp men nu försöker jag tänka att dom inte menar något illa.. Ganska konstigt dock att du får frågor från helt främmande människor!
Ja det är det jobbiga när det bara pratas barn, här har jag det lite lättare eftersom jag är så nära min systers barn så jag kan alltid prata om dem, det har hjälpt mig jättemycket. Sen vet ju de flesta om vår situation så då blir det mindre snack.
Det tycker jag nästan också är det värsta när man hör att folk planerat barn till sommaren tex eller tom bestämt att då ska vi ha barn! Så sjukt att vissa bara kan bestämma det.. Eller som en av tjejerna jag paddlade med som har gjort så många aborter för hon hela tiden blir gravid.. Det var verkligen ett hugg i hjärtat, som tur var visste jag om det innan men att höra henne säga det var ända hemskt..
Bara skriv på du! Jag är ju också bra på att skriva milslånga inlägg ;)
Hur mår du Ylle? Börjar magen synas?
Kram på er och trevlig helg!
Har ni förresten sett serien "drömmen om ett barn"?
Jag förstår dig Ylle99, tror att det tar ett tag innan det släpper. Man är så van att vara nedstämd och känna sig utanför. Kanske att du fortfarande känner dig utanför för att du blivit gravid på ett annat sätt. De få veckorna jag var gravid va jag inte så glad som jag trodde jag skulle vara men jag tror det hade växt fram senare. Och så måste du tillåta dig att vara glad och lycklig fast det finns många som kämpar.
Vad spännande med ultraljud, kan tänka mig att ni längtar!
Ja drömmen om ett barn kan man se på tv3play, jag tyckte den var bra. Följer flera olika individer i olika situationer. Varför jag kom att tänka på det nu är för att ett par som var med hade gjort 7 ivf utan att lyckas och nu precis ska de få hämta hem en pojke från Thailand efter att ha stått i adoptionskö i 2,5 år.
Jag känner också så ibland Orka! Jag och min sambo har kommit så mycket närmre varandra och fått uppleva så mycket bra saker pga detta! Innan trodde jag att barn va livet men nu vet jag att det finns så mycket mer! Ibland kan jag tillåta mig att vara glad för att vi inte har några barn, speciellt när mina systrar berättar hur dom varit uppe nästan hela natten pga det ena eller det andra ;)
Håller verkligen tummarna för dig på måndag!
Hur bestämmer man dag? Ska det vara ett visst antal dagar efter ägglossning eller?
Min mens har fortfarande inte kommit sen missfallet, det kom lite, lite igår så den är väl på gång. Men iom att vi gifter oss om 7 veckor ska vi vänta tills efter bröllopet. Jag vet att det är rätt beslut men samtidigt känns det så jobbigt att vänta minst 2 månader. Är dessutom rädd att de inte ska ha tid när vi vill och sen helt plötsligt är det stängt pga julen..