Hej!
Nu är jag tillbaka med lite ork och tid att skriva. Jag fick som sagt reda på att det var kört förra tisdagen och redan på fredagen fick jag tid på lasarettet i min hemstad för att kolla upp missfallet. Det hade fortfarande inte startat av sig själv så då frågade jag läkaren om vi kunde vänta tills efter helgen eftersom jag skulle till Stockholm och det gick bra. Så skönt! Han tyckte inte ens det var konstigt att jag frågade utan förstod precis. Jag kan säga det är sån skillnad på bemötandet från "mitt" sjukhus och där jag gjort ivf! Äntligen får man lite medkänsla och omtänksamhet. Så igår låg jag inne på sjukhuset hela dagen, min mamma följde med och höll mig sällskap. Jag fick 4 tabletter som jag fick stoppa upp därnere och sen var det bara att vänta. Efter ca 4! timmar började jag blöda litegrann, fick massor av smärtstillande så gjorde inte speciellt ont. Kom inte speciellt mycket blod men hinnsäcken var så liten sa barnmorskan så det var inte säkert att det skulle komma så mycket. Två timmar senare var jag väldigt trött på sjukhusmiljö så då bestämde vi oss för att åka hem. Och när jag väl kommit hem då drog blödningarna igång! Fy fan säger jag bara, hade inte jätteont men gud va obehagligt med så mycket blod. Fick gå på toa minst en gång i timmen för att byta binda och vilka klumpar som kom ut. Förlåt om jag är lite väl detaljerat men det var nog det värsta jag varit med om.. Ringde min mamma i panik, var mest rädd för hur jag skulle kunna sova utan att blöda ner hela sängen eftersom jag blödde igenom en binda så fort. Hon stack iväg till Maxi och köpte de allra största och tjockaste bindorna de hade men redan när hon kom hade blödningarna lugnat ner sig och inatt har det knappt kommit något alls. Men usch vad jag längtar tills detta är över. Men för att göra det ännu lite tråkigare kommer jag blöda ca 2-3 veckor vilket är hela min semester och jag får inte bada så länge jag blöder.. Är ju egentligen en skitgrej i det hela men jag blev jätteledsen..
Usch ja, låter som en riktig mardrömshippa! Jag tyckte det var bra av dig att säga ifrån! Och sen säga att du inte ville prata om det, dom kan gott få undra! Jag berättade ju om dopet jag var på, klarade ju mig mirakulöst från gravidfrågor men idag fick jag ett sms från mamman till pojken som döptes, tillika en av mina bästa kompisar som vet om att vi försökt så länge. "Jag har funderat på en sak sen festen... Är du gravid??? Hoppas du inte tar illa upp att jag skriver och frågar :)"
Alltså jag blev så arg och ledsen, hade jag varit gravid hade jag väl sagt det! och om inte hade jag haft en bra anledning till att inte säga det, som till exempel att jag är gravid men det finns inget levande foster! Också just kommentaren "hoppas du inte tar illa upp" Det är precis som hon vet att det inte är okej att fråga men hon är så jävla nyfiken att hon inte kan låta bli. Hade varit en sak om hon när vi träffades frågade hur det gick, det har jag inget emot men vi har inte pratat om det på säkert ett år och att då bara skicka ett sms..
Gud vad jag skriver nu igen! Det är tydligen min grej, jag samlar allt inom mig och sen kommer det på en gång ;)
Skönt att höra att det går bra för dig Ylle99! Måste du gå på tätare kontroller nu för att kolla blodtrycket?
Kram på er!