Det här med nattningen, 6 månaders bebis, tips tack

Amma till sömns, eller ligg nära tills han somnar. Vid utvecklingsfaser är det viktigt att visa barnet att man finns där, att det inte är ensamt. På det viset får man trygga barn.

Han är i början av separationsfasen. krångla inte till tillvaron för er i onödan. Fungerar det att amma till sömns så kör på det. Var glad att ni har ett lugnt och välfungerande sätt att somna på . Mitt tredje barn är  snart 5 månader och ammas eller bärs alltid till sömns. Vi har ammat och burit (i sjal/bärsele) till sömns så länge de velat och sedan hållit dem sällskap så länge de velat vid nattning. Det vill de fortfarande allihopa .

Hur gamla är dina äldsta barn nu? Har fått mycket kritik från släktingar och svärmor för att jag ammar vårt barn till sömns och för att vi samsover :(

Håller med de övriga med att du ska fortsätta amma! Jag ammade tills sonen själv ville sluta och då var han 11 månader. "Alla" runt om mig tjatade hål i huvudet på
Mig om att inte amma till sömns för då skulle det aldrig upphöra men det var inga problem alls det...

En nyfiken fråga: Vad är det din kritiska svärmor och kritiska släktingar är rädda för? Vad tror de ska hända ?

Jag tycker att det är lite fascinerande hur oerhört statiskt vårt tänkande är på många sätt. Jag skulle tro att de flesta som skulle träffa mig och min familj skulle tycka att vi var så medelsvensson man bara kan bli. Två väldigt genomsnittliga föräldrar med tre högst vanliga och normala barn. Ändå är det så att vi gör vissa saker som av andra kan uppfattas som udda. Vi använder t.ex. inte vagn till våra barn utan har sjalat. Och så samsover vi....länge. Vi samsover fortfarande med alla våra tre barn  - de äldsta är 4,5 respektive snart 6 år. Vi sover i ett sänghav på 390-brett så det är ju inte så att vi ligger och trängs . Vi har helt enkelt breddat vår dubbelsäng med en 90- och en 120-säng där våra barn sover.

Det som är spännande är att de flesta tycker att det är fullkomligt normalt att barnen kommer intraskande till föräldrasängen på natten bara de har somnat i sina egna sängar. Vi föredrar vårt sätt. De somnar och sover i sina egna sängar (sedan länge) inne hos oss och vi slipper trängas med barn som kommer traskande på nätterna (då har jag svårt att sova). Jättelätt att ligga tillsammans på kvällen och mysa tills de somnar också. De kan somna utan sällskap men vill helst ha sällskap. Det tycker jag är rätt normalt och sunt. Jag kan också somna och sova själv, men nog tycker jag att det är trivsammare och mysigare med den jag älskar bredvid .

Sedan ska så klart inte alla göra som vi, utan gör det som NI trivs med. Jag har t.ex. valt att sluta nattamma relativt tidigt. Båda mina "stora" var runt 8 månader. Inte för att jag tycker att nattamning är fel utan för att jag som person behövde en förändring för att orka vår situation. Barnen hade mått finfint om de fått fortsätta nattamningen. Sövde dem vid bröstet på kvällen dock så länge de ville då det var mysigt och smidigt. Äldsta tappade intresset runt 10 månader, mellansonen var 13 månader. De ville helt enkelt inte längre utan somnade bara i famnen istället. Med tre barn i bagaget så upptäcker man att barns behov förändras på alldeles naturlig väg....på samma sätt som mina till slut inte ville ammas till sömns mer.....inte ville somna bärandes längre utan i sängen....inte ville bäras längre utan gå själva etc. 

Hur ni sover och somnar era barn har inte med någon annan än er att göra. Du/Ni behöver inte förklara er eller försöka hitta argument för er sak för att övertyga skeptiska familjemedlemmar. Säg som det är: "Vi gör så här för att vi trivs med det. Punkt". 

 

När man är 6 månader är man fortfarande pytteliten. Jag har tre barn. De två största har inte haft några problem att somna själva och att sova själva i egen säng. De slutade amma vid 8 - 10 månader. Den minsta som nu är 2 år ville vara nära, nära hela tiden. Hon ammade länge. Tills hon var ett och ett halvt varav nästan helamning under ett år, hennes val inte mitt:) Hon sov i min säng fram tills för två månader sedan då hon fick eget rum.

Hon går nu på dagis sedan ett år tillbaka och är en väldigt självständig och positiv liten krabat. Alltid jätteglad och älskar dagis. Visserligen har hon en vilja av stål men hon är en härlig unge helt enkelt:)

Så jag tror definitivt på att låta bebisarna få styra så mycket som möjligt, både vad gäller sömn, mat och närhet. Visst höll jag fullständigt på att gå upp i atomer när jag knappt ens kunde duscha utan henne under några månader (även om pappan var hemma;) men nu får vi skörda. Skulle vi mot alla förmodan skaffa fler barn hade jag gjort likadant igen. Låtit barnet styra alltså.

 

Ja, du vet inte varför folk har så mycket att invända mot det jag och min man kommit överens om. Min svärmor tror tex att vårt barn kommer sova i vår säng tills han flyttar, OM han ens gör det ????

Ångrar att man ens sa det när hon frågade, för nu är det enda hon pratar om fastän jag sagt att vi gör som vi vill. Sen vill jag inte bråka med min svärmor då hon förvränger allt som sägs så att alla ska tycka synd om henne, så nu undviker jag att svara när hon frågar om hur det går med amning osv.

Mycket märkligt att från den stund andra får reda på att man är gravid så är man helt plötsligt allmän behörighet.

Du får väl hälsa henne att en mycket stor majoriteten av världens barn samsover med sina föräldrar och att det faktiskt blir folk av de flesta . I ditt läge hade jag försökt undvika att hamna i konfrontation då hon är en så viktig person i era och ert barns liv. Bekräfta det hon tycker/känner, dvs tala om att du förstår att hon tycker det hon gör och att det självklart är hennes rätt att vara av den åsikten, men att ni som föräldrar är av en annan uppfattning och att ni vill sova med ert barn så länge det känns bra för er, samma sak med amningen. Om man visar att man gjort ett högst medvetet val och är trygg med sitt val så brukar kritiken tystna. Det är ok att inte tycka likadant, men ni är föräldrar till ert barn . 

Har exakt samma problem med vår 6 månaders sedan 1 vecka. Från att ha somnat lugnt och fint så är det nu panik och skrik. Sp jag hoppas på att få se några bra tips här. Hur har det gått för er?

De går bättre nu vissa kvällar, men han är väldigt tuttsugen allmänt tycker jag. Kanske är en reaktion på att vi börjat med mer smakisar och gröt, eller helt enkelt mer hungrig. Han har börjat tagit napp nu på kvällen(har totalvägrat förut) så han kommer bättre till ro nu i alla fall. Har ni börjat med annat än amning? Jag tycker det är klurigt det här med att börja med mat.