Chanser att få boende och vårdnad?

Jag kanske är dum, men jag fattar inte vad du menar i din tråd???

Om soc rakt ut uppmanar dig att ansöka om boendet och vårdnaden så har du givetvis en möjlighet att få det. Det låter som, på det du beskriver, att soc i annat fall överväger att omhänderta barnet. Då ska väl du, som jag antar är biologisk förälder, försöka få barnet till dig istället?

Soc kanske vill sätta press på boendeföräldern genom att du kommer och börjar ställa krav. Hursomhelst så tycker jag du ska göra det. Ställ krav, se till att situationen ändå förbättras för ditt barn, även om det inte leder till att boendet blir ditt i slutändan. Du kan ju hjälpa till på vägen.

Lycka till!

Tack för svar!För att utveckla. Barnet har alltså placerats frivilligt från boendeförälderns sida eftersom boendeföräldern inte klarar av barnet. Soc har kontaktat umgängesföräldern för att de (förmodligen) anser att situationen är ohållbar, men eftersom barnet är frivilligt placerat (och inte är aktuellt för LVU) så har de inga mandat att göra något, dvs de försöker nu ta hjälp av umgängesföräldern att få till en ändring.

Umgängesföräldern vill gärna kämpa för sitt barns rättigheter, men dels är barnet så gammalt nu, så barnet borde ha en del att säga till om gällande boendet (om jag förstått det rätt), dels vann boendeföräldern förra gången då h*n lovade guld och gröna skogar om barnet fick flytta dit (dvs boendeföräldern är manipulativ och duktig på att tala för sig, vilket umgängesföräldern inte är). Det umgängesföräldern också är rädd för är att boendeföräldern tar hem barnet och allt helt plötsligt är bra igen (utåt sett) och att barnet då måste bo hemma trots att boendemiljön inte är den bästa för barnet. Barnet har det då bättre hos placeringsfamiljen. Umgängesföräldern är rädd att ställa till med mer problem än vad som redan är och vill inte röra om för mycket i grytan om det faktiskt skulle vara helt omöjligt att få till en ändring mot barnets och boendeförälderns vilja. Barnet skulle dock må bra i längden hos umgängesföräldern eftersom denne har regler och struktur, vilket saknas hos boendeföräldern och delvis skapat den situation som föreligger idag.

Huvudproblemet i det hela är alltså att barnet är så pass gammalt (över 12 år, men inte mycket över) och att rätten att bestämma själv var man vill bo kanske väger högre än umgängesförälderns önskan om att få boendet?! Jag kan ingenting om sådant här och undrar hur det brukar vara.

Soc kan inte omhänderta barnet eftersom det inte finns underlag för LVU utan det är boendeföräldern som placerat barnet frivilligt eftersom h*n inte klarar av barnet.

Problemet för barnets del är att ett boende hos boendeföräldern inte längre är något alternativ och att en placering är enda alternativet. Soc har försökt hjälpa familjen i många år utan att det gått åt rätt håll tyvärr.

Det kan ju också vara en ekonomisk fråga för soc. De behöver ju inte betala en biologisk förälder. Om nu bioföräldern tar hem barnet istället så finns kanske grund för att LVU:a barnet?

Soc har ofta en hel del att säga till om kring vårdnaden, min partner ville skriva över vårdnaden på den andra föräldern, för enkelhets skull (långt avstånd) och den andra föräldern tyckte också det var bra, men soc ansåg att det inte var för barnets bästa så det blev nej.
Föräldrarna är inte osams eller så, men papper etc som ska skickas för underskrift försenar allt hela tiden och barnet är i behov av extra stöd och hjälp.

Menar du allvar att två föräldern inte själva fick avgöra vem som skulle ha vårdnaden om barnet? :-O

Självklart kan det vara en ekonomisk fråga (och borde vara också). Jag menar, boendeföräldern tar hellre hjälp av soc än att vända sig till den andra föräldern och skattebetalarna får stå för kostnaden, när det faktiskt finns en förälder som vill ha sitt barn, men som inte tillåts av den andra föräldern. Samtidigt borde barnets bästa vara att växa upp tillsammans med sina bioföräldrar (den ena eller den andra i detta fallet) än att växa upp i minst en främmande familj, kanske fler. Är väl ganska vanligt att placeringar byter familj med åren?

Så oavsett vad soc har för anledning att be umgängesföräldern att söka boendet och vårdnaden, så förstår jag att de så gör, för finns det en föräldern som är kapabel att ta hand om sitt barn och av tidigare socutredningar ansetts vara väl lämpad att göra det, så borde barnets bästa vara att bli placerad där, oavsett vad  boendeföräldern tycker om saken.

Det låter som att du försöker hjälpa umgängesföräldern? att du inte är denne själv?

Jag förstår oron kring att förvärra situationen och att boendeföräldern kanske resolut tar tillbaka och fortsätter något som egentligen inte funkar och som inte ens soc fått ordning på genom åren.

Tycker man får försöka tänka långsiktigt här och kanske låta det vara då, med stämning om boende/vårdnad osv. MEN jag hade velat skriva ett bre eller prata med barnet om att jag gör som jag gör. Förklara att barnet alltid är välkommet, kärleken finns osv osv. Blir väl förmodligen i nuläget ett brev som inte tas emot av barnet om det är hjärntvättat. Men man får komma ihåg att snart är barnet vuxet och kommer att komma ihåg. Det gäller att plantera små skott nu. Så tänker jag.

Ja. De är som sagt inte osams. Men mamman är inte helt stabil, med hjälp är hon dock en bra mamma.

Nej, detta handlar om en nära väns barn.

Barnet vet att umgängesföräldern finns där, men h*n tillåts inte riktigt vara förälder och barnet tar även emellanåt avstånd från föräldern, vilket denne misstänker inte beror på barnet utan boendeföräldern. Umgängesföräldern har inte för avsikt att köra över barnet egentligen men ser inga andra möjligheter att hjälpa sitt barn i detta läge. Visst kan h*n låta allt fortsätta som det gör, men frågan är om det är det bästa. När boendeföräldern inte vill ha umgängesförälderns hjälp och soc står handfallna, hur hjälper man lättast sitt barn då? Hur hjälper man sitt barn utan att det ska känna sig överkört och sviket? Och hur hjälper man sitt barn genom att dra ännu en rättegång och sen kanske ändå "förlora"? Eller har barnet förlorat oavsett i det avseende att det inte kan bli sämre utan bara bättre i detta läge.Tycker det låter jättekonstigt att det får gå till så. Är föräldrarna överens, varför skulle då soc säga nej? Trodde vårdnad var något föräldrar bestämde mellan sig, men tydligen inte.

Barnets bästa är alltid i fokus och i detta fall ansågs det inte vara för barnets bästa att bara mamman hade vårdnaden. Jag vet bara det jag läst i utredningen osv, men jag tror det handlar om att de hoppas på att pappan ska ta mer ansvar för mammans föräldraskap än han vill. Han tar ansvar för sitt, men mamman får klara sitt själv och det är där hon brister hon orkar inte. Så hon får stöd i sitt föräldraskap till och från. Hittills en frivillig insats så när hon säger nej så slutar de men efter ett tag måste de börja igen. De ansåg inte att det var skäl nog för enskild vårdnad, detta med att papper etc måste skickas fram och tillbaka.

Okej, men om mamman uppenbarligen inte är en helt bra förälder, vad är det som gör att barnet bor där och inte hos er?

Att barnets bästa alltid ska vara i fokus är ju väldigt bra, men vem är det som avgör vad som är bäst för barnet? Om man går till rätten med en sådan här sak är det ju bara det som framkommer i rätten (och ev. utredning) som ligger som underlag för bedömning och ärligt talat så är det ju väldigt lätt att i en domstol sitta och lova guld och gröna skogar, men det betyder ju inte att så blir när vardagen kommer...

För att barnets pappa inte vill. Tyvärr. Exakt, det är skitlätt att lova guld och gröna skogar men sen inte infria det hela. Därför måste den som vill strida om vårdnaden ha väldigt bra bevis för att denandra inte är lämplig som boendeförälder.