Chanser att få boende och vårdnad?

Tack för svar!För att utveckla. Barnet har alltså placerats frivilligt från boendeförälderns sida eftersom boendeföräldern inte klarar av barnet. Soc har kontaktat umgängesföräldern för att de (förmodligen) anser att situationen är ohållbar, men eftersom barnet är frivilligt placerat (och inte är aktuellt för LVU) så har de inga mandat att göra något, dvs de försöker nu ta hjälp av umgängesföräldern att få till en ändring.

Umgängesföräldern vill gärna kämpa för sitt barns rättigheter, men dels är barnet så gammalt nu, så barnet borde ha en del att säga till om gällande boendet (om jag förstått det rätt), dels vann boendeföräldern förra gången då h*n lovade guld och gröna skogar om barnet fick flytta dit (dvs boendeföräldern är manipulativ och duktig på att tala för sig, vilket umgängesföräldern inte är). Det umgängesföräldern också är rädd för är att boendeföräldern tar hem barnet och allt helt plötsligt är bra igen (utåt sett) och att barnet då måste bo hemma trots att boendemiljön inte är den bästa för barnet. Barnet har det då bättre hos placeringsfamiljen. Umgängesföräldern är rädd att ställa till med mer problem än vad som redan är och vill inte röra om för mycket i grytan om det faktiskt skulle vara helt omöjligt att få till en ändring mot barnets och boendeförälderns vilja. Barnet skulle dock må bra i längden hos umgängesföräldern eftersom denne har regler och struktur, vilket saknas hos boendeföräldern och delvis skapat den situation som föreligger idag.

Huvudproblemet i det hela är alltså att barnet är så pass gammalt (över 12 år, men inte mycket över) och att rätten att bestämma själv var man vill bo kanske väger högre än umgängesförälderns önskan om att få boendet?! Jag kan ingenting om sådant här och undrar hur det brukar vara.

Soc kan inte omhänderta barnet eftersom det inte finns underlag för LVU utan det är boendeföräldern som placerat barnet frivilligt eftersom h*n inte klarar av barnet.

Problemet för barnets del är att ett boende hos boendeföräldern inte längre är något alternativ och att en placering är enda alternativet. Soc har försökt hjälpa familjen i många år utan att det gått åt rätt håll tyvärr.

Menar du allvar att två föräldern inte själva fick avgöra vem som skulle ha vårdnaden om barnet? :-O

Självklart kan det vara en ekonomisk fråga (och borde vara också). Jag menar, boendeföräldern tar hellre hjälp av soc än att vända sig till den andra föräldern och skattebetalarna får stå för kostnaden, när det faktiskt finns en förälder som vill ha sitt barn, men som inte tillåts av den andra föräldern. Samtidigt borde barnets bästa vara att växa upp tillsammans med sina bioföräldrar (den ena eller den andra i detta fallet) än att växa upp i minst en främmande familj, kanske fler. Är väl ganska vanligt att placeringar byter familj med åren?

Så oavsett vad soc har för anledning att be umgängesföräldern att söka boendet och vårdnaden, så förstår jag att de så gör, för finns det en föräldern som är kapabel att ta hand om sitt barn och av tidigare socutredningar ansetts vara väl lämpad att göra det, så borde barnets bästa vara att bli placerad där, oavsett vad  boendeföräldern tycker om saken.

Nej, detta handlar om en nära väns barn.

Barnet vet att umgängesföräldern finns där, men h*n tillåts inte riktigt vara förälder och barnet tar även emellanåt avstånd från föräldern, vilket denne misstänker inte beror på barnet utan boendeföräldern. Umgängesföräldern har inte för avsikt att köra över barnet egentligen men ser inga andra möjligheter att hjälpa sitt barn i detta läge. Visst kan h*n låta allt fortsätta som det gör, men frågan är om det är det bästa. När boendeföräldern inte vill ha umgängesförälderns hjälp och soc står handfallna, hur hjälper man lättast sitt barn då? Hur hjälper man sitt barn utan att det ska känna sig överkört och sviket? Och hur hjälper man sitt barn genom att dra ännu en rättegång och sen kanske ändå "förlora"? Eller har barnet förlorat oavsett i det avseende att det inte kan bli sämre utan bara bättre i detta läge.Tycker det låter jättekonstigt att det får gå till så. Är föräldrarna överens, varför skulle då soc säga nej? Trodde vårdnad var något föräldrar bestämde mellan sig, men tydligen inte.

Okej, men om mamman uppenbarligen inte är en helt bra förälder, vad är det som gör att barnet bor där och inte hos er?

Att barnets bästa alltid ska vara i fokus är ju väldigt bra, men vem är det som avgör vad som är bäst för barnet? Om man går till rätten med en sådan här sak är det ju bara det som framkommer i rätten (och ev. utredning) som ligger som underlag för bedömning och ärligt talat så är det ju väldigt lätt att i en domstol sitta och lova guld och gröna skogar, men det betyder ju inte att så blir när vardagen kommer...