Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?

Mitt barn sa att "hen" drömmer att (någon actionhjälte" kommer att döda oss, och elda ner vårat hus. Då frågade jag vem det skulle vara om det var en människa och inte en actionhjälte. Då svarar "hen", det skulle vara *exets namn*. Grejen är att mitt ex är våldsam, så jag vet inte om jag ska tro på detta eller inte, me. Läskigt var det, framförallt då vi är lite övernaturliga i våran familj.

Se gärna här Ian Stevenson prata om reinkarnation, en av få som försökt forska på ämnet
">

Favoritar denna

Favoritar!

ð???!

Sedan vi flyttade in i huset för snart 4 år sedan(sonen då strax under året) så har han haft problem med ena hörnet i vardagsrummet.

Han har varit rädd & inte velat vara nära osv osv. Ju äldre han blivit desto mer har han kunnat förklara & berätta om den här mannen han ser där. Mannen lämnade aldrig din plats utan var alltid kvar så han rörde sig inte, bara tittade.

Det har alltid kännts lite otäckt men liksom varit okej ändå & vi har inte gjort någon stor grej av det.

Det vart däremot riktigt obehagligt en dag. Sonen nästan 3 år sitter kvar & tittar på barnprogram i soffan(vardagsrummet) medan jag bara ska hämta en tröja i källaren & jag hann precis komma ner för trappan(ca 3 m lång & tog väl 5sekunder) när han börjar gallskrika. Jag rusar livrädd upp igen & sonen står då precis i dörröppningen till vardagsrummet & håller sig för ena örat & är verkligen jätteledsen. Jag försöker få fram vad som hände men först efter en liten stund i mitt knä får han fram att mannen hade kommit fram & viskat i hans öra. Jag får kalla kårar längs hela kroppen & kopplar först inte ihop det med mannen i hörnet utan tänker att vi har någon jäkla galning i huset ända tills sonen pekar bort mot hörnet & säger att han gått tillbaka dit igen.

Hela dagen vart han lite skakad av händelsen & tog sig med jämna mellanrum över det örat mannen viskat i. Lät sonen visa på mig hur det gick till varpå han ställde sig bakom mig & viskade jättenära " hej ".

Min mamma förlorade en dotter sent i graviditeten några år innan jag föddes. När min äldste son (som förstås inte har en aning om det) var 3-4 år satt han på studsmattan och pratade rätt ut i luften. Jag frågade vem han pratade med och han svarade helt sjäkvklart:

- Hon där! Din syster!

Det var lite läskigt.

Min äldsta dotter var ca 2,5 år och väldigt vältalig när hon satt och lekte vid köksbordet och jag satt mitt emot henne. Rätt vad det var så börja hon upprepa: thailand,thailand,thailand. (11 månader innan hon föddes hände tsunamin 2004, och tsunamin hade inte pratats om hemma hos oss).Jag sa : Varför säger du så? Dit vill man inte åka, det hände nåt hemskt där förut, en tsunami. Då försvann min flicka bort i blicken, och såg tårögd ut och sa: Jag VET, jag var där. Jag gick på vägen när jag såg den komma , jag försökte hjälpa några, men jag dog själv.

Vid det laget börja jag tycka att det kändes väldigt obehagligt men skrattade lite nervöst och sa: vilka dumheter , det har du ju inte.

Då slog min dotter näven i bordet och luta sig fram medan hon spände ögonen på mig och sa: Tror du mig inte? Det finns bilder på mig från då, jag var en stor tjej då!!

Då var de så creepy så jag var tvungen att lämna rummet en stund, kändes som att min lilla flicka var nån vuxen där i köket för en stund. När jag gick tillbaka fråga jag om thailand, och det hon sagt och då skratta hon och sa bara: de ha ja inte sagt, du e tokig mamma.....