Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?

Intressant tråd! Sparar.

Min son sa under en febertopp: "Mamma jag mår dåligt. Min skalle funkar inte. Jag vet inte saker som jag brukar veta. Jag vet inte skillnad på rektor och orgel till exempel."

Han fortsatte dilla om rektor och orgel och att rektorn kanske är det stora pianot fast samtidigt chefen på skolan osv. Skitläskigt, trodde han fått en stroke eller nåt!

Min son sa under en febertopp: "Mamma jag mår dåligt. Min skalle funkar inte. Jag vet inte saker som jag brukar veta. Jag vet inte skillnad på rektor och orgel till exempel."

Han fortsatte dilla om rektor och orgel och att rektorn kanske är det stora pianot fast samtidigt chefen på skolan osv. Skitläskigt, trodde han fått en stroke eller nåt!

Det är kuh väldigt vanligt att små barn inte kan skilja fantasi och verklighet. Min son sa til min syster någon gång att han bode i ett hus brevid min mormor. Kommer inte ihåg exakt vad men inget jag fick ont i magen av. Däremot sa han att han inte ville dö idag för någon vecka sedan. Och grätt nästan för det. Ångest hade jag den dagen. Men det är normlt med barn med dödsångest.

För 10 år sedan började min systerson se saker under tre veckors tid, bara så där helt plötsligt. Pekade ofta och frågade: Vem är hon? Vem är det där? Varför gråter flickan där i hörnet? Vi såg aldrig nått, men han kunde beskriva hur de såg ut osv.
I hans rum började också en rullgardin åka upp hela tiden, han vaknade och klagade på att det var ljus (var sommar), en kväll såg både jag och min syster den åka upp, vi hade ju trott det var fel på den här mekanismen som håller den nere, men den åkte upp jättesakta.

Sen satt vi och åt frukost, han var som vanligt, han hade pratat mycket om döden ett tag för vi hade sett lejonkungen. Ni vet: När ska jag dö? När dör ni? osv osv.
Men den här morgonen sa han helt plötsligt:
"Mamma, du MÅSTE lova mig att du inte gråter och är ledsen när jag dör! Lova!"
Vi förklarade att han inte alls skulle dö, "du kommer bli stor och få egen familj" osv 
Men han envisades, tvingade alla han mötte att lova att inte bli ledsen, min syster var faktiskt orolig att filmen lejonkungen inte vart så bra för honom att se. 
Dagen efter den frukosten drunknade han på badstranden, han blev bara 4 år och 9 månader gammal.
Det var en olycka, ingens fel, det gick bara väldigt fort.

Vet inte om det var just lejonkungen och drömmar osv som gjorde allt men det var svårt att smälta i efterhand.
Fast en del av mig vill ju tro att det var nått fint, att nån var där för att hämta honom. Fast då tror jag egentligen inte på sånt alls men.. nånstans vill man ju tänka att han kom nånstans där det är tryggt och vackert och att de förberedde honom på det. Kanske låter hemskt.. Men jag tänker på det ofta än idag.
 

Son: Skulle du bli arg om jag slog dig mamma?

Jag: Ja, det skulle jag nog.

Son: Om jag mördade dig då, skulle du bli arg då också mamma?

Jag: Om du mördar mig så dör jag, då kan jag inte bli arg på dig.

Son: Jaha, det var bra att veta mamma.

En underlig kort diskussion, men detta var nog enda gången han frågat något så konstigt, samt att jag sällan ändå blir arg på honom.

 

Inte barn, men småsyskon. Yttrade mig lite besvärat över att min sambo vill bli ortopedtekniker (den som sågar och skär upp liken) och mina systrar började -
 jag har alltid velat plocka ur någons ögon med en sked
jag vill böja fingrar bakåt så att dom knäcks - JA! och tår!!
och klippa någons tunga!!

fy.

Jag tror dottern var runt 2 år och jag höll på och la henne för att sova middag. Plötsligt kollar hon upp i taket och börjar vinka och jag frågar vem det är hon vinkar till.

"Jag vinkar åt min morfar. Din pappa. Han är död."

Och efter en stund:

"Nu gick han!"

Jag hade vid det laget aldrig, vad jag vet, pratat om min pappa, hennes morfar som mycket riktigt var död sedan ett antal år tillbaka. Hon hade aldrig träffat honom. Jag förstår att hon kanske hade börjat prata om en morfar efter att de andra barnen på förskolan hade pratat om sina, eller om mor- och farföräldrar hade kommit upp av någon anledning på förskolan, men hur visste hon att han var död? Den som kunde sagt något om han levde eller inte var jag, min man eller svärföräldrarna men de förnekade att de skulle ha pratat om det.

Egentligen var det kanske inte så läskigt, men jag lovar att jag hajade till!

Sonen har pratat om en gubbe i hans rum som han pratat med...
Fick kalla kårar att gå efter min rygg iaf. 

Jag tror dottern var runt 2 år och jag höll på och la henne för att sova middag. Plötsligt kollar hon upp i taket och börjar vinka och jag frågar vem det är hon vinkar till.

"Jag vinkar åt min morfar. Din pappa. Han är död."

Och efter en stund:

"Nu gick han!"

Jag hade vid det laget aldrig, vad jag vet, pratat om min pappa, hennes morfar som mycket riktigt var död sedan ett antal år tillbaka. Hon hade aldrig träffat honom. Jag förstår att hon kanske hade börjat prata om en morfar efter att de andra barnen på förskolan hade pratat om sina, eller om mor- och farföräldrar hade kommit upp av någon anledning på förskolan, men hur visste hon att han var död? Den som kunde sagt något om han levde eller inte var jag, min man eller svärföräldrarna men de förnekade att de skulle ha pratat om det.

Egentligen var det kanske inte så läskigt, men jag lovar att jag hajade till!