Sorg efter min mamma!

Min mamma dog också 2011. Det närmar sig tvåårsdagen nu. Saknaden är stor, men livet går vidare ändå, Jag har förmånen att ha syskon och övrig familj som stöttar mig. Kram.

Förlorade min mamma i bröstcancer 2011. På samma gång var jag gravid med mitt tredje barn. Han föddes ca 2 1/2 v innan hon gick bort.
Jag utbyter gärna tankar och känslor.

Min mamma dog 2010. Mitt andra barn föddes strax innan hon dick bort. Det har känts rätt bra ett tag, men nu har sorgen kommit in i en ny fas. Kanske för att jag har tagit mig igenom den mest hektiska småbarnstiden med barnen och jag nu börjar att få tid att tänka igen. Jag saknar min mamma något oerhört. Bara detta att kunna ringa efter en lång dag och ventilera lite och höra henne säga att jag är världens bästa:)!

Ibland är det nästan så att jag önskar att mina barn skall bli vuxna så att vi också kan få den där härliga vuxna förälder/barn relationen.

Du är i alla fall inte ensam!

Min mamma dog i cancer 2011. Saknar henne så!

Min mamma gick bort sommaren 2011. Det var mitt sista sommarlov eftersom jag till hösten skulle börja sista året på gymnasiet. Jag satt på morgonen tillsammans med min fostermamma utanför huset och drack kaffe. Jag sa till min fostermamma att detta skulle bli mitt bästa sommarlov någonsin. Ett par timmar senare står min fostermamma och berättar att min mamma hade dött. 

Hela mitt liv rasade framför mig och mitt sista sommarlov spenderade jag i sängen under täcket. Ren mardröm! Jag tror inte att trots det gått 2 år och 4 månader så har jag inte kunnat släppa det. Jag kommer nog aldrig komma över det helt.

Min mamma dog strax innan jul 2012.. Snart 1 år sedan.. Hon dog pga cancer..:'-(
Den där jävla äckliga sjukdomen!!!!

Hon fick träffa sina barnbarn i några år iaf.. De saknar mormor mkt.. Hon blev bara 50 år..

Min underbara mamma dog 19 mars i år av bröstcancer. Nu bär jag ett armband med "fuck cancer" och en luvtröja med samma budskap tryckt på ryggen. Vi pratade varje dag, länge. Om allt och ingenting. Hon var mitt stora stöd i allt, speciellt när det kom till mina barn. Jag är ensamstående mamma till tre barn som alla saknar sin mormor något enormt. Hon var deras idol och hjälte. Hon fanns alltid där, stöttande och välkomnande. Ingen kan ersätta min mamma och den vetskapen gör otroligt ont. Att jag aldrig någonsin kommer stå någon så nära på det viset som jag gjorde med henne. Hon blev 59 år, 2 månader och 2 dagar.

Men vi är många som saknar henne. Jag har min pappa kvar i livet och mina två bröder och deras familjer. Jag har också lärt mig vilka vänner som finns där i vått och torrt. Och vilka som inte är värda besväret. Men mamma kommer alltid att saknas något enormt. Tomrummet efter henne kommer inte fyllas igen.

Min mamma gick bort 2012 i cancer efter att vi alla bara vetat om sjukdomen i två månader. Jag följer också gärna den här tråden.

Sockerdockan: Min mamma hade cancer i omgångar.Hon hade hodgins vid 25 år.. Bröstcancer 2008 och återfick bröstcancern 2012.. Sista gången var det dock tack och adjö. Hon fick reda på att hela hjärnan var full av metastaser i September. De sa att detta är slutstadiumet och fanns inte något de kunde göra. De strålade 10 gånger men det var lönlöst. I December dog hon. :'-(. Det går så snabbt....... Man trodde man var beredd när hon dog eftersom man visste att hon inte hade långt kvar..men det är inte så..
Dog din mamma också av bröstcancer?

TS: Tillåt dig känna!! Ingen kan ersätta ens mamma. Att förlora en förälder är det absolut tuffaste jag varit med om.

Lillajag82: usch, det måste ha varit fruktansvärt för er att hon var sjuk i omgångar. Så mycket hopp och så mycket förtvivlan.

För oss var det inte bröstcancer utan det blev ett sådant där 'filmscenario'. Mamma fick hemsk huvudvärk, mådde illa, fick yrsel. Läkarna trodde det var balansnerven i örat som det var problem med då hon haft det tidigare, men när de väl gjorde magnetröntgen fick hon åka ilfart till närmsta universitetssjukhus och dagen efter, eller om det var två dagar, opererades hon första gången för primär hjärntumör på lillhjärnan. Två månader och två dagar efter beskedet att hon hade en hjärntumör gick hon bort. Det var i februari 2012 men jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det hänt... Det känns som sagt som på film...

Min mamma dog för många år sen. I början av november är det 19 år sen, och jag saknar henne fortfarande. Hon gick ut och skottade snö medan jag lagade mat, och mitt i snöskottningen sprack ett åderbråck i hjärnan... vi hade ingen aning om att hon hade såna, inte hon heller. Jag hittade henne ute på gården och trodde hon ramlat och slagit sig. Gjorde allt för att försöka rädda henne, men det gick ju förstås inte...

Ett halvår senare dog även min mormor. Av samma sak...

Jag saknar dem så! De första åren var jättejobbiga. Sen kom några år när det ändå kändes lite bättre, lättare att hantera, men så fick jag barn och då kändes det väldigt ensamt igen. Vem frågar man om hur man själv var som liten? Om ens barn påminner om en själv när man var liten?

Miste min mamma i cancer i magen. I april 2012. Hade precis berättat att jag var gravid. och alla var jätte glada. och ca 3 veckor senare ringde pappa och sa att hon inte vakna den morgonen...
Saknaden och sorgen är enorm. Blivit ännu jobbigare då min pappa o syster knappt pratar med mig. Har inte så bra kontakt me resten av släkten heller, tyvärr. Inte så bra så jag kan ringa eller träffa dom hur som helst.
Känner mig enormt ensam. Var väldigt nära min mamma...
Min dotter är nu 1 månad och jag o min sambo har börjat planera hennes dop. Då gör sig sorgen extra mycket påmind. Hon ska iaf få min mammas andra namn. Känner också att jag har svårt att prata med andra om mamma o vad jag känner. Känns som att ingen förstår... 

Min mamma dog 2005. Vi stod varandra så nära, pratade i telefon ungefär två gånger om dagen och träffades 4-5 gånger i veckan. Hon la sig en kväll som vanligt och vaknade inte mer. :( Idag är inte sorgen lika smärtsam längre, men saknaden och tomheten är enorm.

Min mamma dog 3 veckor sen. Det är jätte jobbigt, vi var väldigt nära varandra och hade telefonkontakt nästan dagligen. Det känns verkligen overkligt! Fortfarande kan jag inte tro att det är sant.

Usch jag, jag saknar min mamma också. Hon slarvades bort av vården 2007 (de glömde (!) hur man gör en hjärt/lungräddning och när det väl kom en läkare som inte glömt den kunskapen så hade det gått för lång tid för att hjärnan skulle klara sig.).

Det första året var riktigt jobbigt, jag var så ledsen, ensam och ARG på att tiden gick, att årstiderna förändrades, på läkarna som slarvat bort min mamma. 

Häromnatten drömde jag om henne - jag gör väldigt sällan det, men de drömmarna är så otroligt värdefulla. Samtidigt som saknaden kryper över mig dagarna efter. Det är så mycket jag hade velat dela med henne, och jag hade så gärna velat att mina barn hade haft henne i livet också. Det är tomt utan mamma.  

Min mor avled i pancreas disease (bukspotkörtelcancer) 2010, och har fortfarande stor sorg över hennes bortgång då jag haft en start och nära relation till henne. Den sista tiden var tung och man fick inte svar på tal hos sjukhuset.

Orsaken till cancerdiagnosen var att hon ätit mediciner som innehåller kodein vilket får magen att bli gasig och bukspottkörteln får jobba på högtryck. Enligt vad jag fick reda på från läkaren på Östra.

Största sorgebearbetningen gjorde jag en månad innan hon avled, samtidigt som jag var under separation i en annan relation. Så jag hade ingen att vända mig till för jag visste att hon skulle dö då hon valde att inte gå på behandling, mer än morfin och andra mediciner för cancern. Det är fortfarande kaos o tvist om henne dödsbo, trots att jag är den av två som har arvsrätt men den som bor där vill inte ha kontakt eller släpper in oss. Sticker så fort vi hör av oss.

Sorgen är blandad men den finns där. håller minnet till liv genom det enda jag fått behålla. Ett halsband. Några foton och några filmer som hon spelat in.
Kände under den sista tiden att hon var felbehandlad, och påtalade det flera gånger, då hon inte fick ut dom mediciner som hon vill ha. Kontakten med kuratorn och läkaren var sporadisk och de hade oftast inte tid till samtal. Så jag och mor fick kämpa. Till slut fick hon komma till Hospice i Lillängen. Underbar personal, väldigt fint, omsorg. Jämfört med ett sjukrum på Östra. Dödsbeskeded kom som en chock med var förväntat. Tråkigt att det skulle vara så dramatiskt , speciellt dagen efter min födelsedag. Så det är inget hit att fylla år längre. Trots att en närmat sig 40 års gränsen i nuet.

Så jag känner stor ödmjuket och medlidande för de anhöriga och de drabbade. Vet hur tufft det kan vara.
Samma sommar 2010 fick jag höra på radion om en pojke som avled i cancer. Grät oerhört mycket medans jag körde i bilen.  

Begravningen blev in som vi ville heller (jag och min mors önskan). Inte till 100%. Utan personer som inte fick komma, närvarade, så sorgebearbetningen blev avbruten. Så det är fortfarande tungt, arvsrätten inte är klar, saknaden, det kvarvarande sorgen, de fysiska minnena som jag inte kommer åt.
Enbart det som finns i mitt minne, i mitt hjärta som jag håller vid liv.

Har inte pratat med någon om det här sen hon gick bort....så det här är första gången. cancer sajten är inte till hjälp vad jag fått erfara.

(Ängeln i rummet). 

Suck... 

Miste min mamma för snart en månad sedan. Det blev väldigt oväntat och hon hade just uppnått pensions ålder. Min far finns inte heller kvar i livet och jag känner mig väldigt tom med en massa minnen som gör att jag blir så ledsen och orkeslös.