Sorg efter min mamma!

Usch jag, jag saknar min mamma också. Hon slarvades bort av vården 2007 (de glömde (!) hur man gör en hjärt/lungräddning och när det väl kom en läkare som inte glömt den kunskapen så hade det gått för lång tid för att hjärnan skulle klara sig.).

Det första året var riktigt jobbigt, jag var så ledsen, ensam och ARG på att tiden gick, att årstiderna förändrades, på läkarna som slarvat bort min mamma. 

Häromnatten drömde jag om henne - jag gör väldigt sällan det, men de drömmarna är så otroligt värdefulla. Samtidigt som saknaden kryper över mig dagarna efter. Det är så mycket jag hade velat dela med henne, och jag hade så gärna velat att mina barn hade haft henne i livet också. Det är tomt utan mamma.