Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

När jag startade tråden kände jag mig väldigt ensam i att vara mamma till en liten aspie men det är jag ju inte. Vad många vi är som kämpar med våra älskade små ungar och deras olika problem! Läser alla inlägg i tråden och tar till vara på alla saker ni gör som kan få livet att fungera bättre.

Tack. Ja Alltså skolan ser ju problemet men skyller på att han inte har nån diagnos så då får dom ingen "extra" skolpeng för honom å kan därför inget göra. De kan inte hjälpa honom i det sociala då de är 2 pedagoger på 21 barn säger dom. Så ja jag känner mig fruktansvärt maktlös när ja ser att han behöver men skolan blundar. Jag är rädd att han ska skada nån fysiskt då han är så impulsiv å reagerar på en sekund på allt. En blick som han tolkar "fel" räcker ibland för ett utbrott å han är väldigt utåtagerande. Men då hjälper ju det inte direkt att pojkarna i klassen valt han som hack kyckling för att han blir så arg " å det är så roligt å lustigt att se" (de är endast 6 år). Barn kan vara grym emot varandra. Jag för svar denna vecka om bup beslutar om utredning el ej, men de lät som om de ville vänta å ge oss föräldrarutbildning först. Men största problemen är ju i just skolan :(

Har era barn specialintressen? Min son är helt galen i matematik, och verkar nästan kunna alla tal utantill, hur de går ihop med hans otroliga glömska begriper jag inte. Men han visste att 30 + 30 var 60 å 50 + 60 var 110 när han frågade vad vår mat skulle kosta. Helt sjukt snabbt räknar han, o är därför i 1:ans matte å räknar nu. Skönt för honom ändå å känna att han är faktiskt duktig i/på något med hans otroligt låga självkänsla å höga prestationsångest. Han är även en riktigt vinnarskalle och vill vinna jämt. Blir tvärsur om nån annan vinner, kan va allt från vem som klädde av sig snabbast till Fia med knuff.

Har oxå svårt att känna empati, el jo de kan han. Men han kan verka egocentrisk då han inte förstår varför han måste dela med sig, men har nån annan nått så är de självklart att han oxå ska få. Så ja det blir ofta bråk mellan han å lillebror på 1,4 åt yngre... Han är inte jätte beroende av å veta vad som ska hända å rutiner å så men kläder, oj oj.. Vet inte hur många ggr vi bråkat om kläderna. Han verkar inte förstå att kläderna byts efter årstid, som häromdagen medans jag duschade lillebror så stack han ut i bara långtröja, å var ute så i 3 timmar å frös INTE när han kom in trots att händerna var iskalla å kompisarna med jacka mössa å vantar frös. (Visste alltså inte att han inte hade jacka då han hade det bara nån min tidigare efter mkt bråk) men då hann han ta av sig den å gömma den bakom soffan.....

Min pojke (född 2004) fick sina diagnoser (ADHD och Asperger) när han var 5 år gammal.

Igår tittade vi på UR:s program Orka tillsammans, sonen och jag. Gårdagens avsnitt handlade om ADD, atypisk autism och även till viss del depression, och när programledaren beskrev pojken tittade sonen på mig med stora ögon och sa "det låter ju precis som jag!" flera gånger. Vi har aldrig satt ord på hans svårigheter, utan fokuserar på starka och svaga sidor och avvaktar med etiketter tills allt är klart med habiliteringen också, men det här är ett första steg i alla fall.

Jag pratade med honom efteråt och frågade hur det kändes att känna igen sig så i tv-programmet, han har ju tidigare varit oerhört ledsen för vänners skull som fått diagnoser. "Det kändes faktiskt skönt" var svaret. Så skönt, tycker mammahjärtat då.   

Apropå matte så är det också något som sonen har väldigt lätt för, liksom engelska. Han har över huvud taget ett extremt högt IQ, och visar ett resultat som psykologen aldrig tidigare sett. Däremot är hans begåvningsprofil totalt sett spretig och även om han inte upplever några intellektuella svårigheter alls i skolan, så kan han inte visa vad han kan.

Känner även igen det där med kläder efter säsong. Häromdagen blev jag smått galen när han kom hem från skolan utan jacka, vantar och mössa igen. Då var det liksom slut på jackor hemma, alla hade glömts och försvunnit på skolan. I övrigt så gäller det att packa undan kläder som är för fel säsong så det inte finns möjlighet att använda dem, men det förhindrar ju inte att man går ut utan jacka mitt i vintern...

Vårt senaste experiment är att sonen har fått skriva en liten lista med vad man har på sig när man går ut och satt den på dörren. För att göra det hela lite roligare så fick han skriva på engelska, så kan man välja att se det som att det är bra språkträning istället för att det är påminnelse kring klädsel. Han är lite känslig för det där med hjälp och att kompisar ska se och tycka att det är konstigt...     

Min son år likadan, å man måste även va på han som en hök om att byta underkläder åtminstone varannan dag, annars skulle han lätt Kunna gå i 2 veckor med samma kalsonger :/ känns inte så fräscht. Känner även igen att tugga på kläderna å allt annat. Sonen har nog inre en tröja el jacka som inge är tuggad i halsen på. O på armarna med...

Förra samtalet beskrev de honom som en typisk aspergare med adhd problematik, men nu kunde/fick dom inte säga de då den diagnosen skulle tas bort. Och jag är ärligt talat sååå besviken på dem då detta är min sambos fel! Han vill inte att sonen har nån diagnos o har nästan beskrivit oss som Sveriges sämsta föräldrar å att hans beteende o problem beror på oss!?!! Men hur kan han säga så när sonen varit såhär precis exakt hela sitt liv förutom med de fula orden som kom i vintras.. Har beskrivit i hans första år bok att pappa liknade honom med en elitidrottare, då han redan då hade sån energi o var ALDRIG stilla.. Beskrev även hur han var med kompisar, med utbrott, impulserna, svårt å vara i grupp m,m m,m. Men ändå är det oss föräldrar det är fel på enligt sambon o då går bup totalt efter det? Tyvärr har min sambo inte varit så engagerad i sina barn då han jobbar mkt o jag har naturligt tagit det största ansvaret så jag blir så ledsen för då är det ju med andra ord MIG han utser som Sveriges sämsta mamma... Och jag har kämpat med sonen o hans bror som har liknade problem fast åt andra hållet (underaktiv, stora motoriska problem, talproblem, stamning mm) sen den dagen de föddes :(
Ok jag önskade oxå att sonen var frisk o som "alla" andra men nu är han inte det o varför ska man neka å ljuga för bup?! Känner mig maktlös även fast de såg honom o sa att han har tydliga symtom på adhd o nått inom asd..... Men varför väntar dom om dom såg tydliga problem? Pga sambon o hans sätt??

Kan ni beskriva era barn.. Är dom envisa, snälla, vill alla väl, vill ha bekräftelse att de har gjort rätt, vill vara med på allt, glada positiva till saker som ska göras? El vill dom mest att saker ska ske på deras vis, väldigt noga med rutiner, vill helst veta vad som ska göras? Vill gärna leka själva mm