Jag räcker inte till!!!!!!!!

Förlåt för att det låter som värsta klagomuren. Men just nu, i denna stund, hittar jag inte orken eller energin att tycka att det är roligt att vara mamma... alla relationer etc. Vill bara vara jag. Så enkelt. Så okomplicerat.

Men klart att jag är Mamma i hjärtat :)

Men behöver tips och råd - hur balanserar ni upp vardagen?

Enkelt. Sätt inte andra framför dig själv hela tiden.

Det är alltid svårt att få till balansen. Förmodligen därför det finns så himla många coacher, självhjälpsböcker, kurser etc för att man ska lyckas få till balansen.

Men det finns ju tyvärr inga genvägar. Som när man ska använda syrgasmasken i flygplanet.. du måste sätta den på dig själv först innan du kan hjälpa andra.

Så vad behöver du just nu? Sova låter det som. Du får ta plats, och börja sudda i kalendern. Det är viktigt att säga stopp när det känns som det verkar göra för dig just nu!  

Men lägg av med det där då?

Men det är ju bara du som kan förändra ditt beteende. Du måste fundera på om du faktiskt är så oumbärlig som du tror och om livet verkligen kommer att rasa om du gör så där.

Helt ärligt så tycker jag det är rätt värdelöst föräldrarskap att behöva vara så viktig för grannar, kunder, busskompisar etc. Att man inte har tid att må bra i sig själv och för sitt barn. Du intalar dig själv att du är så mån om andra, men om du analyserar det hela kommer du att se att det inte är nåt annat än en egoboost för dig själv. Att alltid vara omtyckt. Hårda ord men nåt för dig att tänka på. För ditt barns skull kanske du behöver tåla att alla inte uppskattar att du säger nej och plötsligt inte finns där för alla andra.

Stanna upp en liten stund och fundera på och gärna skriv ned vad du behöver för att må bra. Sedan får du sänka perfektionskraven till good enough, annars kommer du gå in i väggen.

Jag har inte perfektionskraven, men känner ändå att jag hade velat hinna med mer per dygn, men bebisen på 4 månader kräver sitt och sedan behöver 2,5-åringen sitt.  

Hur mycket gör din partner? Delegera och kräv att du får en stund för dig själv - om du sedan väljer att sova eller måla tånåglarna  är ju upp till dig.

Prioritera mat och sömn för det är basbehoven för att orka. Sedan får du försöka stryka saker som ett perfekt välstädat hem mm. Det går också vända på det - vad hade du prioriterat om du bara hade haft 1 år kvar att leva? Vilka saker hade då varit mindre viktiga?

Är du ensamstående? Eller har du tagit på dig allt runt barnen och hemmet självmant, precis som du tagit på dig att vara perfekt på alla andra sätt? 

Man måste inte vara perfekt, man måste inte ställa upp på allt och låta allt gå före en själv. Det är ok att "bara vara". Samt DELA PÅ ANSVARET om man är två!  

Du - skit i att göra allt för alla andra ett par dagar. Strunta i städning, tvätt och matlagning också om det går. Gör inte mer än du måste... världen kommer att överleva och du också.....du framför allt.
Vissa saker kanske du då kommer på att du gillar att göra och andra saker är sådant du faktiskt kan strunta i - i fortsättningen också.
Ingen har det perfekta livet - har man inte familjeproblem så är det ekonomiskt eller psykiskt eller jobbet eller......
Se på det du har som är bra och håll koncentrationen där, jaga inte efter allt, man når aldrig dit. Det är du - barnen och sedan resten av familjen, mat på bordet och tak över huvudet; What else is there...

Var det dig som duktiga flickan syndromet namngavs ifrån.

Om grannen och bussssällskapet ger dig prestationsångest har det gått långt. Varför låter du dem vara belastningar. Vill du inte prata på bussen, låt för guds skull bli. Du har ju sällskap av 99% till av sveriges befolkning, så det lär ju knappast startas trådar om dig på fl.       

     

Men snälla du, sluta klaga och börja agera. Det är faktiskt inte ett dugg svårt, du behöver bara bestämma dig! Håller med ovan, det har gått lite väl långt om du får ångest av bussällskap och grannar...

Hoppas du har tagit den där "pausen" som verkade vara på sin plats för ett par dagar sedan och att du nu fått lite perspektiv på alla råd, som trillar in! Har i ett tidigare inlägg skrivit " Mammor är vi hela livet" sätt det i relation till att du ska orka.
För ett par år sedan befann jag mig i ungefär samma sits som du  är  nu, då jag skulle vara allas lilla hjälpreda, vilket oftast var jag själv som utnämnde mig till & det höll på att sluta riktigt illa, fick då rådet eller uppläxningen "Du måste vara stark i dig själv för att orka vara stark för dina barn!" och detta etsade sig fast. Jag valde att göra en totalvändning, sorterade bort människor runt omkring mig som "sög energi", tillät mig att vara trött, gå och vila och säga nej, jag orkar inte idag. Insåg efter ett tag att barnen mår inte alls "dåligt" av att bara vara hemma och inte göra något alls, tvärtom de älskar det!
Idag är jag starkare än någonsin och känner att jag kan finnas där för mina barn när de behöver mig, det ger rejält med egoboost i mamma hjärtat. Totalomvändningen var  en jobbig process men passade för mig, kanske för dig också eller ta en sak i taget, men våga ta tag i dig själv och säga ifrån! Lycka till!