• Anonym (Ensam)

    Hur tar man sig ut i livet?!

    Jag vet att detta kanske verkar vara en lite "fjantig" sak att vara anonym för att skriva, men jag vill inte att folk ska veta vissa saker om mig så därför fegar jag...

    Jag är 15 år gammal och mitt liv rinner iväg. På allvar, jag har verkligen ångest och jag gråter ofta pga detta. Jag tänkte inte ens så mycket på det förrän folk började uppmärksamma mig på hur läget var. Så jag ger en snabb bild av hur det är:

    Jag har inte direkt många vänner om man säger så. Räknar jag alla jag pratar mer eller mindre med, så har jag väl 4-6 vänner, men bara en enda av dom kan jag verkligen se som en vän. När jag berättade detta för en vuxen fick jag reaktionen "Du är 15, du ska ha 40 vänner inte 4!". All min fritid spenderar jag för mig själv, hela sommarlovet hittills har jag varit inlåst på mitt rum i ensamhet och bara surfat på Internet, samma sak gör jag på helger under terminerna. Efter skolan också, för det mesta, bara någon gång ibland har jag åkt till stan med den enda riktiga vännen jag har men det är allt.

    Jag gör INGENTING med mitt liv, och jag mår skit över det. Jag får bara vara 15 en gång, och det går förlorat. Jag har redan missat att vara 14, 13, 12, 11 osv, nu bara måste jag bryta det här mönstret innan jag blir galen!

    "Gå ut! Träffa folk! Hitta på grejer!" Samma saker om och om igen, vuxna tror att det är så lätt. Kanske det är lätt. Kanske för andra. Inte för mig. Det finns ingenstans att ta vägen till att börja med, jag bor i ett av Sveriges tråkigaste områden. Ingen ungdomsgård eller nåt "tillhåll", ingenting. Inget att hitta på. Och även om jag skulle pallra mig till strandren eller stan, vad ska jag göra där? Det är ju inte som när man var liten och såg några jämnåriga och bara "ska vi leka?" (inte för att jag gjorde det som liten, men andra gjorde det antar jag). I den här åldern går man väl inte liksom bara fram till någon. Eller?

    Så min fråga är alltså, hur tar man sig ut? Vad ska man göra? Hur träffar man folk? Och den största frågan: hur skaffar man vänner? Jag har vissa svårigheter som gör att jag har väldiga problem i sociala situationer och jag har aldrig i hela mitt liv vetat hur man skaffar vänner, de enda jag någonsin haft (en enda tills jag började i högstadiet, därefter några till) har varit folk som kommit till MIG, jag själv har aldrig kunnat närma mig någon och bli vän med denne, dessutom har jag varit rätt avvisande mot folk som närmat sig mig eftersom min allmänna uppfattning är att folk är idioter, särskilt i min ålder, och jag vill inte ha med idioter att göra.

  • Svar på tråden Hur tar man sig ut i livet?!
  • Anonym (Ensam)
    Anonym (pluggis) skrev 2013-07-18 17:31:53 följande:
    De flesta var idioter när jag var 15 också, jag har hittat mina 40+ vänner som jag passar ihop med på universitetet.

    Flytta och plugga vidare så ska du se att det löser sig.
    PRAISE THE LORD! SOMEBODY UNDERSTANDS! Skämt åsido, det låter nog som det enklaste. Bara koncentrera mig på min framtid och låta resten komma naturligt. Bara det faktiskt kommer... x)
  • Anonym (Ensam)
    Anonym (pluggis) skrev 2013-07-18 17:45:35 följande:
    Hehe, jag känner igen mig själv. Ha ingen panik, du har bara mognat lite fortare och behöver hitta andra som du.

    Jag fick bara hålla andan och räkna ner tills jag kunde börja på natur i gymnasiet, den klassen var så mycket mer jag, men det verkliga lyftet kom som sagt när jag lämnade den mellanstora staden och fick ett antal tusen studenter att välja på.

    Bo på studentkorridor, gå ut med dina kursare, spexa, häng på nation, snacka med folk på tåget när du reser hem, det är nästan omöjligt att inte träffa vänner som student.
    Haha, jag kan nog slå vad om att jag skulle lyckas ;) Men du har såklart rätt, man måste försöka i alla fall!
  • Lena

    Hittar du en aktivitet du tycker om kommer du hitta vänner.

    Jag gillade fantasy och naturvetenskap och började sen spela rollspel på gymnasiet. Inte så vanliga intressen.

  • Anonym (pluggis)
    Lena skrev 2013-07-18 18:05:55 följande:
    Hittar du en aktivitet du tycker om kommer du hitta vänner.

    Jag gillade fantasy och naturvetenskap och började sen spela rollspel på gymnasiet. Inte så vanliga intressen.
    Men exakt.

    Jag tyckte också livet var pest i grundskolan men det blev bara bättre för varje år efter det.
  • Anonym (Ensam)
    Lena skrev 2013-07-18 17:49:07 följande:
    Vad är dina intressen då?

    Jag hade nästan inga vänner innan gymnasiet och den stora mängden kom på universitetet när jag hittade fler med liknande intressen.
    Typ filosofi, religion, ockultism, "mörkare" grejer liksom... Alla andra antingen bryr sig inte eller blir "skrämda" av det. Jag älskar långa, djupa filosofiska diskussioner men de flesta andra 15-åringar bryr sig inte ett piss om sånt, och det är rätt ont om typ gothare och sånt här... De är mitt enda hopp och jag ser väl typ tre om året, och alla är betydligt äldre än jag.
  • Anonym (Ensam)
    Lena skrev 2013-07-18 17:56:34 följande:
    Sitt i skuggan i en park då. Jag gillar inte heller solen.

    Dina intressen finns i verkligheten men du kanske måste resa lite för att träffa andra.
    Jo, men när, var, och framför allt för vilka pengar? Jag är mer eller mindre pank.
  • Lena

    Hade det varit fantasy hade jag svarat rollspelskonvent, de brukar inte vara så dyra. Någon månadspeng har du väl?

  • Anonym (funderar)

    Hejsan!

    Nu har jag inte läst alla inlägg. Bara din trådstart TS. Den fick mig att fundera lite omkring mig själv. Jag kände igen mig en del. Tänkte att jag kunde berätta vad jag har kommit fram till, i mitt liv.

    När jag var 15-20 tänkte jag lite som du. Jag försökte passa in. Tycka det var roligt att gå på fester. Försöka hänga med de där andra som var "inne". Man skulle ha många kompisar, så jag försökte det också - att lära känna många människor. Man skulle vara väldigt utåt. Jag kände mig ofta lite deppig. Men skyllde det på p-piller. (visste att man kunde bli nedstämd av dem).

    När jag var 22 sökte jag hjälp första gången. Gick i terapi hos en kvinna som var fantastisk. Det första hon sa var: "Du accepterar inte dig själv som du är". Jag tänkte - " va fasen menar hon? Det gör jag väl visst det...."

    Nu är jag över 33 och jag kan ge henne rätt. Jag accepterade faktiskt inte den jag innerst inne är. Jag försökte vara som omgivningen speglade att man skulle vara. Jag försökte vara extrovert när jag egentligen är väldigt introvert tex. Numera trivs jag väldigt bra med mitt liv. Jag känner många människor, men har få nära vänner. Jag gillar sociala tillställningar, men bara korta stunder. Jag älskar att vara själv, känner mig avslappnad då.

    Även om du har väldigt få intressen - så bejaka dem. Det är faktiskt strunt samma om det inte är intressen som drar till sig andra i just din ålder. Du kanske möter andra spännande människor i andra åldrar. Jag hängde ofta med äldre vänner, för där passade jag bättre in. Försök komma på sånt som du gillar att göra helt enkelt, och gör det. Strunta i vad andra säger om att "i din ålder borde du osv". Det finns inget "borde" för din eller någon annans ålder. Du bestämmer själv vad som är bäst för dig. När du mår bra, så kommer du att möta andra människor som helt enkelt passar dig. Man blir lite som en magnet när man hittat sin egna rätta väg. Då drar man till sig andra/annat som helt enkelt passar in i ditt liv.

    Det låter kanske enkelt. Men det är det inte alltid. Man får prova sig fram. Du kanske har fler intressen som du inte vet om än. Våga prova lite hejvilt. Ge det tid. Och jag vet att det känns som om tiden rinner iväg, fastän man bara är 15. Men det gör den inte. Man har all tid i världen och man kan alltid fatta nya beslut i sitt liv.
    Gör sånt du trivs med. Som du tycker är roligt. Oavsett vad det än må vara =) 

  • Anonym (Ensam)
    Lena skrev 2013-07-18 18:11:17 följande:
    Hade det varit fantasy hade jag svarat rollspelskonvent, de brukar inte vara så dyra. Någon månadspeng har du väl?
    Precis när jag äntligen förhandlat till mig att få barnbidraget för några månader sen, så bestämde sig mina föräldrar för att jag minsann inte ska ha några pengar. Jag får kanske 200:- om jag behöver nya kläder men that's it.
  • Anonym (funderar)
    Anonym (Ensam) skrev 2013-07-18 18:16:17 följande:
    Precis när jag äntligen förhandlat till mig att få barnbidraget för några månader sen, så bestämde sig mina föräldrar för att jag minsann inte ska ha några pengar. Jag får kanske 200:- om jag behöver nya kläder men that's it.
    Äsch - det får du faktiskt protestera mot och förhandla igen. Du är 15 år! Klart du behöver ha en månadspeng! Att ha hand om sitt egna barnbidrag är en mycket bra ide i den åldern. Det borde dina föräldrar förstå. Dra tillbaka dem till förhandlingsbordet en runda till!!
Svar på tråden Hur tar man sig ut i livet?!