Varför vill ni ha barn?

sen gillar jag inte den där utbildningsprylen. jag har nyss tagit min examen (göteborgs universitet, 120 p)...men jag tycker ÄNDÅ att barn är det bästa. om jag fick välja själv skulle jag vara hemma med min dotter och skaffa typ 2 eller 3 ungar till. bli dagmamma. detta trots att jag är välutbildad och smart, enligt petite moi då. tyvärr skulle det inte hålla ekonomiskt om jag var hemma och min älskade sambo vill helst inte att jag blir dagmamma, men ändå. gillar inte att man tror att vi som älskar barn och vill ha massor av dem är obildade idioter. för så är det inte.

man kan ju sitta och ha massor av bildade samtal med sin man och sina vänner när barnen sover....för barn sover.

Nu har jag inte läst alla inläggen men kände att jag ville svara ändå. Det är möjligt att någon annan redan kommenterat det. Jag citerar: "Alla som skaffar barn säger att de älskar sina barn mest i hela världen, är det inte meningen att man ska älska sin partner mest i hela världen.Jag vill inte komma i andra hand för min sambo."

Anser verkligen inte att man ska älska sin parner mest i hela världen. Jag anser att man ska älska sig själv först och främst för att över huvud taget kunna älska någon annan. Sen kan jag inte på något sätt jämföra den kärlek jag känner för mina barn med den jag känner för min pojkvän... Har heller aldrig upplevt att jag kommer i andra hand på något sätt och det tror jag inte heller att han har känt.

Vår önskan och vårt beslut att skaffa barn grundar sig i en önskan att dela den kärlek vi känner för varandra med någon annan och ge vad jag anser vara den största gåvan man kan till någon: Livet...

Våra barn har verkligen inte tagit något ifrån oss - bara givit oss en massa.

Hade tänkt att skriva massor men så läste jag Tussens mammas kommentarer så ord blev överflödiga..*applåder*

aiz> *applåderar* Mycket bra inlägg.

Jag älskar min son, mer än livet själv. Han är mitt sunshine, så att säga. Jag älskar även min sambo, på ett annat sätt. Det är två helt skilda kärlekar.

Men jag förstår ändå ditt tankesätt, TS. Barn är inte allas mål i livet. Det är inte meningen med livet för alla. Om du inte vill ha barn så tycker jag verkligen inte att du bör skaffa några heller. Du kanske vill ha ut nåt annat av livet. Och då ska du försöka uppnå det.
Jag anser inte att barn är den ultimata meningen med livet. Men det är en del av det. Livet ska vara kul, och man ska må bra. Och hur man uppnår det, är olika för alla.

Jag tycker inte att det känns orättvist att jag fått bära barnen i magen och genomgå förlossningar - det är ett privilegium som gjort mig starkare som individ. Så ser jag det. TS: skrämmer det möjligen dig att man måste ge upp mycket av fokus på sig själv när man får barn?? Det är inte hela världen även om jag tror att tid till sig själv är det var mor och far önskar sig. Men småbarnsåren varar under så kort tid. Du verkar nästan lite rädd för att förlora dig själv om ni skulle skaffa barn. Vet du, att det finns få saker som är såå coola som när maken säger att jag är en bra mamma....

Jag älskar min man allra mest när han och barnen skrattar tillsammans.
Efter varje barn har vi blivit nyförälskade. Det är sant. Vi har ett band som är obeskrivligt. Aldrig hade vi stått varandra så här nära utan barnen.
Vi ser ju OSS i vart och ett av barnen. Det är roligt att ha barn hemma. Man är så ovillkorligt älskad av de små när dom nyvakna och rosiga klättrar upp i sängen och berättar om knasiga drömmar. Man är inte ensam.

Ingen kritik mot dig TS men vårat samhälle är alldeles för fokuserat på individen.
Vi ska vara så ego och klara oss själva.

Jag köper inte det. Jag behöver inte ensamhet för att "förverkliga mig själv". Jag vill ha stora middagar a la Jonas 2000. Jag vill ha lite röra och mycket kärlek. Hemmet kan vara läckert, kläderna snygga, kroppen trimmad och sexlivet fulländat ändå..om man tycker det är viktigt.

Jag har inte läst hela tråden så om jag säger nåt konstigt så snälla har förståelse, skall läsa sen men måste skriva ändå...

Jag tycker att du skall ha dina åsikter och inte skaffa barn för det är bäst för just dig , hade varit mycket värre om du skaffar barn pga av nån annan och sen hatar dig själv och ditt liv, då lider barnet också....

Jag har inte varit särskild förtjust i barn sjäv, men har jobbat som barnvakt under skoltiden och den kärleken föddes, visst jag skulle aldrig våga skaffa barn själv utan nån riktig kärleksful man och underbar relation....
Jag är aldrig på andra plats för min man och vårt barn är vår solstråle.
Vi hade en felfri relation och det har vi även idag, plus en till i vårt vardag,
jag är lite självisk vad det gäller mina vanor och min man förstår, man kan gå och tränna , läsa, resa allt man vill mannen passar barnet och sen så upptäckte vi att inte mycket har ändrats utom att vi har en underbar liten flicka som älskar oss och vi henne enormt.
ror att min man älskar mig ännu mer (om detta nu är möjligt) för när han ser mig läsa med vår dotter då får han tårarna i ögönen av lycka, och när dem två gör nåt roligt så blir jag också så varm i kroppen och tänker vilken underbar pappa min man är, och dessutom så är han en underbar man för mig....

Vad det gäller kroppen så är jag lite rundare nu men av andra orsaker, jag var precis som inanan graviditeten ca 3 mån efter förlossning, så man förändras inte så mycket egentligen....Inget hänger eller dallrar....

Men som sagt detta är min familj och det passar oss att ha barn, du skall inte känna dig tvungen att göra nåt du inte vill, och jag tycker att det är så oförskämt när folk frågar om sånt, du skall inte behöva försvara dig, det är ditt val och var stolt över det....

Man kan ändra sig i framtiden men du är absolut inte ensam om det, och skall inte känna dig utanför....
Du skall vara stolt över dina beslut och vad det gäller mannen älskar han dig så stannar han oavsett....

Vi skaffade barn för att vi älskade varandra (älskar!), och för att vi båda alltid velat ha barn. I sommar kommer nr 2, och då känns familjen komplett. Kanske att det kommer en sladdis nångång, men det kan man ju aldrig veta.

Nu har jag inte läst alla inlägg men TS, du skrev: "Alla som skaffar barn säger att de älskar sina barn mest i hela världen, är det inte meningen att man ska älska sin partner mest i hela världen".

Hjärtat är stort, det får plats många där! Jag älskar min sambo på ett sätt, och min son på ett annat. Min sambo för att han är en underbar man, vi har samma värderingar, liknande intressen, har samma bakgrund, har sex, delar på sorg och lycka, mm.

Min son älskar jag villkorslöst, och jag skulle kunna dö för hans lycka och välgång. Dessutom skulle jag i alla lägen välja min son, även om det skulle stå mellan honom och sambon.

Visst, min kärlek för min son är nog STARKARE men i vardagen är det olika sorts kärlek.

Sen, det här med kroppen. Jag såg, 12 mån efter det att sonen fötts, precis likadan ut som innan han föddes med en liten skillnad: vältränade armar, axlar och ryggparti!

Tja, TS livet är orättvist; det är orättvist att vissa mår bra under graviditeten och har lätta förlossningar medan andra har det jobbigare. Du ver inte vilken typ du eventuellt skulle tillhöra

Det är bra att du är ärlig inför dig själv med hur viktigt det är med en snygg och vältränad kropp! Det måste inte bli annorlunda efter en graviditet -- men jag ska inte försöka övertala dig till något!

Om barn bara var jobbig graviditet och förlossning, vaknätter, skrik och bajsblöjor så skulle väl ingen skaffa barn! Det är ju inte det som är vitsen! Det är skitjobbigt med små barn men i det lilla nyfödda, skrikande barnet finns ju löftet om framtiden! Det är framtidens människor man får förmånen att lära känna (och påverka!)! Ens egna gener och personlighet får genom barnen liv efter döden! Egentligen är det en väldigt självisk handling att skaffa barn!

Innan man har barn tror man inte att man kan älska dem så mycket! Många som väntar barn nr 2 eller 3 oroar sig också för att inte kunna älska ett till barn lika mycket! Men mängden kärlek man är kapabel att känna är ju inte konstant utan ökar med varje barn! Därför kan man fortsätta att älska sin man/hustru lika mycket som innan (eller mer) men ändå känna en gränslös kärlek till barnet! Det finns ingen motsättning i detta! Kärleken till ett barn är också annorlunda för den är (bör vara) ovillkorlig! På sin man har man krav (att vara trogen tex) för sin kärlek, men barnet behöver inte prestera något för att få kärlek!

Man ska inte se barnet som ett slags hipp accessoar som man kan förverkliga sig själv genom! Då får man det jobbigt! Ett barn är från början en egen individ med egen personlighet och behov. Barnet vill inte formas utifrån ens egen vilja eller uppfylla föräldrarnas förväntningar. Barnet kommer inte att älska sina föräldrar mest av allt hela livet (det gör ju inte vi!). Man investerar mer än man får tillbaka och om man skaffar barn för att känna sig älskad blir det fel! Det är vi som är ansvariga för barnens liv, inte tvärtom!

Tänk så här TS, om du vill: kärleken till ett barn är kärleken till dig själv! I barnet kommer du att se dig själv (även ett adopterat barn får ju drag av föräldrarna genom miljö och uppfostran) och glädjas över att du lever vidare! Det är själva grunden för fortplantingsdriften. Sedan hjälper naturen genom att uppfylla en med kärlek till det lilla barnet!

Jag kom på en sak till! Du undrar TS, vilket som är starkast; käleken mellan dig och din partner eller hand längtan efter barn! Jag kan inte tala för honom utan bara för mig själv; men jag hade lämnat en man som definitivt inte ville ha barn! För mig hade inte kärleken till en man räckt för att avstå från barn! MJag träffade min man när jag var 28 och jag frågade ganska tidigt om han ville ha barn i framtiden för annars hade han "gått bort" för mig!

Det är viktigt att ni båda är öppna med vad ni vill ha av livet; att inte han i hemlighet hoppas att du ska ändra dig trots att du redan bestämt dig osv. Ska han kunna välja måste han ju ha alla kort på bordet; annars kan nog mycket bitterhet uppstå! Sedan kanske en eller båda ändrar sig; det vet ju inte jag!

Man kan självklart leva lycklig utan barn! Det blir ett annorlunda liv men inte fel eller skamligt på något sätt!