Inlägg från: Aunt Molly |Visa alla inlägg
  • Aunt Molly

    Varför vill ni ha barn?

    Jag har svårt att tycka att det är "en hysteri" att skaffa barn! Alla arter i naturen strävar efter att fortplanta sig och det är väl den starkaste driften i naturen (själva orsaken till vår sexualdrift). Att kalla det en hysteri är att ta i tycker jag

    Varför skaffar man barn? Ja, man vill se sig själv leva vidare! Se sina egna gener föryngrade i en ny liten människa. Känna igen sig i ett barns blick, hårfärg, personlighet osv. Självklart kan man älska ett adopterat barn lika mycket, men att låta sin gener leva vidare är väl *egentligen* naturens och livets mening?

    Jag älskar mitt barn mer är alla andra på jorden (inklusive min man vågar jag påstå), men det är en kärlek som egentligen inte konkurrerar! Barnet är min och livets framtid, han behöver mig och är beroende av mig och till syvende och sist är kärleken till avkomman en kemisk process som är livsviktig för att livet ska fortsätta!

    För mig bleknar allt annat i livet vid sidan av kärleken till min son! Jag är också välutbildad, vill jobba, vill vara mer än "bara mamma", vill göra vuxna saker osv, osv, men utan honom skulle allt annat vara meningslöst! Så känner jag! Därför blir talet om att "förfula kroppen" helt absurt för mig -- hur kan ett par lite hängiga bröst vägas mot ett varmt levande litet barn?! Jag är stolt över vad min kropp har åstadkommit!

    Jag respekterar dem som inte vill ha barn. Man har möjlighet att välja nuförtiden så välj som ni vill!

  • Aunt Molly

    Tja, TS livet är orättvist; det är orättvist att vissa mår bra under graviditeten och har lätta förlossningar medan andra har det jobbigare. Du ver inte vilken typ du eventuellt skulle tillhöra

    Det är bra att du är ärlig inför dig själv med hur viktigt det är med en snygg och vältränad kropp! Det måste inte bli annorlunda efter en graviditet -- men jag ska inte försöka övertala dig till något!

    Om barn bara var jobbig graviditet och förlossning, vaknätter, skrik och bajsblöjor så skulle väl ingen skaffa barn! Det är ju inte det som är vitsen! Det är skitjobbigt med små barn men i det lilla nyfödda, skrikande barnet finns ju löftet om framtiden! Det är framtidens människor man får förmånen att lära känna (och påverka!)! Ens egna gener och personlighet får genom barnen liv efter döden! Egentligen är det en väldigt självisk handling att skaffa barn!

    Innan man har barn tror man inte att man kan älska dem så mycket! Många som väntar barn nr 2 eller 3 oroar sig också för att inte kunna älska ett till barn lika mycket! Men mängden kärlek man är kapabel att känna är ju inte konstant utan ökar med varje barn! Därför kan man fortsätta att älska sin man/hustru lika mycket som innan (eller mer) men ändå känna en gränslös kärlek till barnet! Det finns ingen motsättning i detta! Kärleken till ett barn är också annorlunda för den är (bör vara) ovillkorlig! På sin man har man krav (att vara trogen tex) för sin kärlek, men barnet behöver inte prestera något för att få kärlek!

    Man ska inte se barnet som ett slags hipp accessoar som man kan förverkliga sig själv genom! Då får man det jobbigt! Ett barn är från början en egen individ med egen personlighet och behov. Barnet vill inte formas utifrån ens egen vilja eller uppfylla föräldrarnas förväntningar. Barnet kommer inte att älska sina föräldrar mest av allt hela livet (det gör ju inte vi!). Man investerar mer än man får tillbaka och om man skaffar barn för att känna sig älskad blir det fel! Det är vi som är ansvariga för barnens liv, inte tvärtom!

    Tänk så här TS, om du vill: kärleken till ett barn är kärleken till dig själv! I barnet kommer du att se dig själv (även ett adopterat barn får ju drag av föräldrarna genom miljö och uppfostran) och glädjas över att du lever vidare! Det är själva grunden för fortplantingsdriften. Sedan hjälper naturen genom att uppfylla en med kärlek till det lilla barnet!

  • Aunt Molly

    Jag kom på en sak till! Du undrar TS, vilket som är starkast; käleken mellan dig och din partner eller hand längtan efter barn! Jag kan inte tala för honom utan bara för mig själv; men jag hade lämnat en man som definitivt inte ville ha barn! För mig hade inte kärleken till en man räckt för att avstå från barn! MJag träffade min man när jag var 28 och jag frågade ganska tidigt om han ville ha barn i framtiden för annars hade han "gått bort" för mig!

    Det är viktigt att ni båda är öppna med vad ni vill ha av livet; att inte han i hemlighet hoppas att du ska ändra dig trots att du redan bestämt dig osv. Ska han kunna välja måste han ju ha alla kort på bordet; annars kan nog mycket bitterhet uppstå! Sedan kanske en eller båda ändrar sig; det vet ju inte jag!

    Man kan självklart leva lycklig utan barn! Det blir ett annorlunda liv men inte fel eller skamligt på något sätt!

  • Aunt Molly

    Tja, att man pratar mycket om sina barn är inte så konstigt! De är ens stora kärlek och av det hjärtat är fullt talar munnen! De flesta som är nykära håller på likadant; antingen det är en ny kille eller en bebis! Det tillhör ju en ny fas i livet att bli förälder, så det klart man kan komma i ofas med vänner som inte har barn. Många föräldrar tycker ju deras gamla vänner blir ointressanta att umgås med när de fortfarande bara vill prata om mode, party eller liknande. Man får söka sig till likasinnade!

    Det ÄR svårt att inse att andra inte har samma intresse som en själv! Bara tjatet i denna tråd om hur kroppen förändras av en graviditet tycker jag är vansinnigt tråkigt och ointressant att höra på! Det är mycket roligare att diskutera bajsblöjor

  • Aunt Molly

    Hej Koalan!
    Jag måste erkänna att så som du beskriver det upplevde jag de första månaderna med min nyfödda son! Han var mycket jobbig och krävande; bara skrek och vills bli buren 24 timmar om dygnet och jag kände att jag kvävdes, att mitt liv var förstört mm! Jag var inte förbredd på att det skulle vara så jobbigt och fick en smärre chock helt enkelt!

    MEN -- jag visste att jag inte tycker bebisar är det bästa som finns, däremot gillar jag dagisbarn och att leka med lite större barn! Jag visste också att jag absolut ville ha barn och även i de jobbigaste stunderna insåg jag att det skulle bli bättre ju äldre sonen blev! Det blev det också, men det dröjde några månader innan jag verkligen började älska mitt barn på allvar och trivas som mamma! Jag har sett det så att bebistiden är "ett nödvändigt ont" för att få stora (vuxna) barn som tillför glädje och mening resten av livet! Barnen förblir inte skrikande krävande bebisar för alltid! Och bebisspyor luktar inget (Fast min son kräktes nästan aldrig; det var ett plus med honom )

    Nu är min son snart 1½ år och solen i mitt liv! Jag blir nästan gråtfärdig av kärlek bara av att tänka på honom och numer har jag ibland dåligt samvete för att jag uppfattade honom som en liten parasit i början! Jag gör vuxna saker på samma sätt som innan och har samma intressen kvar. En fördel med att vara över 30 när man får barn är att man (i alla fall jag) har hunnit festa av sig mm så jag saknar inte de bitarna. De sista åren innan jag fick barn var jag inte ute och "gjorde stan" så ofta i alla fall; det är något jag växt från oberoende av att jag blivit mamma!

    Dessutom kan jag meddela att jag efter att ha fått barn blivit mycket mer bebistokig än innan; när kompisar får barn nu tycker jag bebisarna är såååå gulliga och vill gärna hålla, bära mm. Så var jag inte innan! Jag lurar också mig själv med att tycka att min son var ganska mysig när han var nyfödd trots att jag inte tyckte det då!

  • Aunt Molly

    Aurum: jag tycker du tänker rätt; man ska inte skaffa barn för att man vill ha en bebis! Oavsett vad man tycker om bebisar så växer de upp och då blir allt helt annorlunda!

  • Aunt Molly

    grubblar: visst kan man få ekvationen att gå ihop! Det beror förstås på vad man har för intressen, men många sakar kan man göra tillsammans med barn! Jag älskar t.ex. friluftsliv och barn brukar också gilla att vara ute i naturen! Lätt att få ihop! Sedan är det självklart så att villkoren ändras; man kan inte hålla på med extremskidåkning tillsammans med ett litet barn, utan man kanske får nöja sig med att kava runt i skidspåret utanför knuten. Men alla sådana uppoffringar uppvägs av det underbara i att se glädjen i barnets ögon när han/hon får delta och ha roligt tillsammans med sina föräldrar! Barn vill vara med och härma de vuxna/vara duktiga!

    Sedan är det viktigt med vuxentid ibland, både med sin partner och ensam, men det går också att få ihop! Vi har varsin aktivitet utanför hemmet en gång i veckan och det räcker långt tycker jag!

    Du frågar om det inte finns något mer än att ge upp det som gör en lycklig när man får barn, men att även om man offrar en hel del för sin barn så kan ingeting i världen uppväga den lycka det är att ha barn! Som jag skrivit tidigare i den här tråden har jag många andra intressen än att "bara" vara mamma, men allt det skulle vara meningslöst utan min son! Han är den största lyckan i mitt liv och allt annat bleknar vid sidan av den kärlek jag känner!

    Sedan tror jag att sjävla längtan efter barn och även kärleken till barnen är ett kemiskt trick av naturen för att släktet ska leva vidare! Det är ioftast nte så övertänkt varför man vill ha barn men de flesta blir väldigt nöjda med sina små glin!

Svar på tråden Varför vill ni ha barn?