Jag barnlös - känner mig så jävla deppig!

Hej hopp TS...

Hur man klarar av tillvaron?..
Jo, med MYCKET humor ...

Jag har slutat att svara på dessa urbota kommentarer som kommer från släkt, vänner mm...
Tyvärr så verkar dom inte komma från den här planeten ,så dom vet inte vad barnlöshet innebär....

Har inga bra tips, sitter i båten själv! Just nu upptar detta så stor del av min tid att jag tror jag ska bli tokig. Men att sitta här på FL hjälper mig faktiskt ganska mycket!

Vad skönt att läsa att andra också är helt sönderstressade och slutkörda av all denna längtan. Jag tänker dag och natt på detta och vil inget hellre än att sluta tänka på det. Men HUR????
/kehe

Ja, det är verkligen inte alltid man orkar med vare sig sin egen längtan eller omgivningens kommentarer. Jag tycker att barnlängtan kan kännas nästan som en fysisk smärta och att den har ökat min känslighet och sårbarhet på flera sätt, trots att jag tror jag är en ganska stabil person i grunden. Just nu låter jag mina tankar kring barnlöshet få ta tid och plats i mitt liv. Inte minst känns det väldigt bra att vi har Fl där vi öppet kan berätta om vår sorg, saknad och frustration för andra i liknande situation.

Tror vi alla här känner igen oss *kramar om*
Humor som The Blue rose säger är bra. FL är helt klart en annan ventil.
Sen med tiden har jag lärt mig att stänga öronen och att inte hänga upp mig på alla korkade människor som faktiskt inte har förmågan att sätta sig in i vad det här handlar om.
Vissa dagar är totalt eländiga då släkt och vänner bara dräller ur sig små bebisar men jag och ni andra här är ju tvungna att klara av det -så på det ena eller andra viset så kommer man upp ur sitt svarta hål och mår bättre.

FL är en bra ventil och varför inte kanske träffa andra i samma situation in real life.. vi är många ..

Fattar inte riktigt själv hur det går till. Man orkar väl för att det just inte finns mycket att välja på... På nåt konstigt sätt så letar man sig upp ur det stora svarta hålet varenda månad och för att verkligen tro att nu, nu blir det en bebis. Hoppet är en märkligt stor kraft.

Kämpar precis som ni andra med förtvivlan och längtan och jag låter det ta stor del av min tid. Inte så att jag direkt delar med mig till andra men jag grunnar mycket och försöker förstå mina känslor. Då blir det lättare. Att surfa runt på FL hjälper också men risken är att man blir helt besatt...;)

Jag försöker intala mig att det skulle vara lättare (och att jag skulle bli med barn snabbare!) om jag inte fokuserade så mycket på barnlösheten. Livet är ju här och nu och man måste ju hitta en mening i det, det är ju den enda chans man får. Den taktiken går inte så bra... Det är svårt att stänga av det, det har ju blivit en så stor del av ens person och tillvaro.

Fick missfall i juni och sedan dess har folk inte kommenterat barnlösheten, det är i och för sig skönt men man känner alltid att frågan ligger mellan en. Alla undrar och alla försöker diskret dölja att de har stenkoll på om jag dricker eller inte...

just när man mår som sämst är det skönt att få dela med sig här på fl. men jag får nog ut mer av att prata med dem som står mig nära...

Vissa av mina vänner får höra mitt tjat när jag mår dåligt och är deppig och jag är så otroligt glad att de finns där och orkar lyssna

Hej igen. Skönt att få ventilera lite...
....jagt känner mig oxå extra ledsen för jag tycker INTE att jag kan få stöd av mina närmsta vänner (som alla har barn), inte så att dom inte stöttar och känner med mig, men för mig går det helt enkelt inte att dela något till fullo när den andra personen inte ens har varit i närheten av att känna som jag gör, att ha denna längtan och sorg i en gegga av känslor inuti. Det faller liksom platt när dom försöker säga att det kommer att gå, ge det tid, bra att ni har kommit igång med utredning!, osv osv. Det kanske låter fånigt (men idag tillåter jag mig själv att vara lite ynklig och gnällig :) men jag vill faktist bara vara som alla andra, jag vill inte ha några jävla sympatier - jag vill bara ha ett barn. Det växer och blir som en osynlig vägg mellan mig och mina vänninor - där dom förmodligen inte vet hur dom ska hantera detta (förutom att försöka lyssna och finnas till) och jag inte orkar med att efter deras försök till tröst bita ihop och typ avsluta samtalet med "ja, det kommer nog att lösa sig" eller nåt i den stilen, så att alla ska känna sig väl till mods - jag menar jag klarar inte av att visa min rena skära desperation för så många personer i min närhet, det är inte alla som klarar av det, och jag har märkt ibland att jag ångrat mig efgteråt om jag blottat mig och kanske storgråtit inför en kompis ang barnfrågan -- det blir så otroligt krystat efteråt...oj vad jag svammlar, så mycket tankar och mojs i huvudet...

Ellen Jag förstår precis hur du känner dig.
Jag har blivit bemött exakt på samma sätt. Numera svarar jag inte ens på de extremt klumpiga kommentarer som haglar över en.

Ibland försöker jag byta samtalsämne,
i vissa fall har det gått så långt att jag inte ens orkar ha kontakt med personen ifråga.

Jag är också så vansinnigt trött på att vara alla till lags hela tiden. Och jag fullkomligt hatar när jag får kommentarer om att jag kommer bli gravid när jag slutar tänka på det slutar stressa, slutar träna för mycket, slutar dricka vin, slutar .....slutar...slutar ... det är så lätt att säga sådant när man själv sitter med stor fet mage eller redan har barn.
De enda jag umgås med idag är mina singelvänner, då slipper jag iallafall prat om barn hit och dit.

gör som jag,
drick dig full och grina lite så ska du se att det känns bättre sen.

Åh cornelia, som jag skrattade när jag såg din sista kommentar och sen tittade på vinglaset som står här intill mig... Det hjälper en liten stund i alla fall. Och jag umgås också nästan bara med icke-föräldrar och andra rekorderliga människor. Vad man har fått höra genom åren. "Du kan få hålla i min bebis så ska du se att det börjar bulta i äggstockarna." Ja tjena. Skål gumman.

Skål!
botten upp..

Jäklar vad jag känner igen mig i det du beskriver!! Eftersom jag också befinner mig i källaren just nu är jag nog inget vidare på att komma med peppande och värmande ord annat än "VI FIXAR DETTA!".

Stor kram
Annika

Jag känner igen mig till viss del i det ni säger, först och främst alla frågor som man blir trött på, men också min mammas förhoppningar om att bli mormor, som hon gärna tar upp varje gång vi träffas, skitjobbigt!

Det jag inte känner igen mig i är att jag faktiskt knappt har nån mens, och har aldrig haft sedan jag fick mens vid 12 års ålder. Den kommer och går som den vill, och det har gjort att jag inte riktigt har tagit det där med att faktiskt bli gravid på allvar, skumt att skriva kanske men det känns inte så verkligt, så konkret på nåt sätt. Det är inte förrän nu som jag känner att jag har en chans att bli gravid. Vi har genomgått undersökningar och det konstaterades att vi funkar jättebra, förutom min vikt, som är orsaken till att jag inte har mens, och som är orsaken till barnlösheten. Det kändes befriande att höra, och nu när jag gått hos en dietist och förövrigt startat igång en pulverdiet på 3 månader så ser det ännu ljusare ut för oss. Dietisten berättade sist att hon har slutat räkna, så många tjejer är det som berättat att dom har blivit gravida när dom satt igång med pulvret. Det skussar igång kroppen, sätter igång mensen. Så jag ser ljust på framtiden, fastän vi försökt få barn i över 4 år....

Kram och tack för en bra tråd och ett gott stöd....

Det jag menar är ju att jag sitter inte varje månad och väntar på att mensen INTE ska komma utan jag väntar varje månad på att mensen ska komma. Jag vill fungera så att det kan bli en bebbe nån gång, längtar ju så otroligt mycket, min bror har ju barn och en hel del vänner....suck!

Tänker på det ibland att det finns så många människor som skaffar sig barn, och så kan de inte ta hand om dem, men vi som längtar och längtar, och som är beredda att göra allt för våra barn, vi har svårt att bli gravida, det är inte rättvist!!

Kramis på er igen!

Hej.... Kristina L , ville bara fråga VET du / ni att det är din vikt som gör att du inte har mens å ÄL???? För jag har iaf Pco..... å det har jag med el utan vikt.

.... bara en undran *L* / Kram