Jag barnlös - känner mig så jävla deppig!

Hej igen. Skönt att få ventilera lite...
....jagt känner mig oxå extra ledsen för jag tycker INTE att jag kan få stöd av mina närmsta vänner (som alla har barn), inte så att dom inte stöttar och känner med mig, men för mig går det helt enkelt inte att dela något till fullo när den andra personen inte ens har varit i närheten av att känna som jag gör, att ha denna längtan och sorg i en gegga av känslor inuti. Det faller liksom platt när dom försöker säga att det kommer att gå, ge det tid, bra att ni har kommit igång med utredning!, osv osv. Det kanske låter fånigt (men idag tillåter jag mig själv att vara lite ynklig och gnällig :) men jag vill faktist bara vara som alla andra, jag vill inte ha några jävla sympatier - jag vill bara ha ett barn. Det växer och blir som en osynlig vägg mellan mig och mina vänninor - där dom förmodligen inte vet hur dom ska hantera detta (förutom att försöka lyssna och finnas till) och jag inte orkar med att efter deras försök till tröst bita ihop och typ avsluta samtalet med "ja, det kommer nog att lösa sig" eller nåt i den stilen, så att alla ska känna sig väl till mods - jag menar jag klarar inte av att visa min rena skära desperation för så många personer i min närhet, det är inte alla som klarar av det, och jag har märkt ibland att jag ångrat mig efgteråt om jag blottat mig och kanske storgråtit inför en kompis ang barnfrågan -- det blir så otroligt krystat efteråt...oj vad jag svammlar, så mycket tankar och mojs i huvudet...