Jag barnlös - känner mig så jävla deppig!

Fattar inte riktigt själv hur det går till. Man orkar väl för att det just inte finns mycket att välja på... På nåt konstigt sätt så letar man sig upp ur det stora svarta hålet varenda månad och för att verkligen tro att nu, nu blir det en bebis. Hoppet är en märkligt stor kraft.

Kämpar precis som ni andra med förtvivlan och längtan och jag låter det ta stor del av min tid. Inte så att jag direkt delar med mig till andra men jag grunnar mycket och försöker förstå mina känslor. Då blir det lättare. Att surfa runt på FL hjälper också men risken är att man blir helt besatt...;)

Jag försöker intala mig att det skulle vara lättare (och att jag skulle bli med barn snabbare!) om jag inte fokuserade så mycket på barnlösheten. Livet är ju här och nu och man måste ju hitta en mening i det, det är ju den enda chans man får. Den taktiken går inte så bra... Det är svårt att stänga av det, det har ju blivit en så stor del av ens person och tillvaro.

Fick missfall i juni och sedan dess har folk inte kommenterat barnlösheten, det är i och för sig skönt men man känner alltid att frågan ligger mellan en. Alla undrar och alla försöker diskret dölja att de har stenkoll på om jag dricker eller inte...