Vi diskuterade otroligt mycket angående KUB o ev resultat förra graviditeten. Det var framförallt trisomi 13 o 18 som vi i så fall ville veta; DS var vi helt överens om att vi inte skulle kunna välja bort ett barn för... Efter mycket vändande och vridande (vi skulle dessutom få betala 1 600 kr för KUB -inte så att vi inte skulle ha råd, men vi såg det nog lite som ett typ incitament för att det inte bedömdes vara nån stor risk) så avstod vi eftersom trisomi 13 o 18 normalt upptäcks vid rutinultraljudet enligt den informationen vi fått. Visserligen får man reda på det några veckor senare då, men det kändes ändå OK. Den här gången hade vi väl egentligen inte hunnit fundera så mycket eller prata (tiden springer iväg på ett helt annat sätt med en tvååring, haha - nu blev vi ju dessutom framkastade nästan en hel vecka också), men på väg till inskrivningen nämndes det, och vi ville båda göra det. Vi vet inte alls vad vi gör om det skulle visa sig vara hög sannolikhet för Downs den här gången - vi får ta det om vi hamnar där. Men eftersom jag är äldre än förra gången (fyller 35 under 2014) och man redan har ett barn så går tankarna i lite andra banor... Man tänker massa "omutifallatt" och hur det skulle påverka blivande storasyster: Kommer vi orka? Hur mycket kommer hon få "stå tillbaka"? Men från de tankarna är det nog fortfarande väldigt långt bort för oss att s a s "välja bort" Downs... Hoppas ni förstår hur jag menar, för det ser verkligen inte roligt ut skrivet svart på vitt såhär. Och förlåt för långt inlägg utan styckeindelning; ser bra ut på skärmen men radbrytningarna försvinner vid publicering (skriver på mobilen - e blir ofta r också men det är inte FL:s fel, utan mina tjockfingrars).