Att komma över omöjlig kärlek

Våran sits är väldigt jobbig, då vi alla fyra är vänner och umgås ofta... Vi båda tycker det är otroligt jobbigt att umgås allihopa, men ändå så står vi ut...min älskare har sagt vid flertal tillfällen att detta känns som vardag nu...vi pussas hej då och så hörs vi senare... Och när man kliver in i hemmet sitt så sätts en mask på. Det är jätte hemskt, jag vet. Och när vi umgås alla så försöker man göra sitt bästa för att ingen ska märka nåt, men det är skit svårt, då vi bara vill vara nära varandra hela tiden, vi gillar varandras närhet. Ingen av oss vill mista det. För två veckor sen pratade vi lite, kom fram till att vi ska ta det lite lugnt, en paus...det gick väl sådär...tog en vecka sen kunde vi inte låta varandra vara...det är så svårt, för vi ses nästan dagligen. Bor "grannar"...barn i samma skola. Jag har varit så nära två gånger under denna tid att sälja och flytta, men tanken på att inte få vara nära han, mista han gör mig panikslagen. Samtidigt så funkar det bra med min man hemma, vi är kärleksfulla, har jätte bra och underbart sex...vardagen flyter på så att säga...

Klart jag inte vill se, jag älskar ju han..och det gör så ont att dela han med en annan, speciellt att dela han med min vän. Jag vet vad jag måste göra, och det gör så himla himla ont i mig, känns som mitt hjärta slits i tusen bitar.. Jag trodde aldrig att jag kunde få sånna hära känslor för någon annan än min man, men oj så lätt det var. Vi föll pladask, från första stund jag lärde känna honom kände jag att jag drogs till han...att jag trivdes så bra med han, vi är så lika...och desto längre detta gått, har jag insett att jag och min man är så olika, och att jag nog lever i ett instängt äktenskap. Känner mig så levande med min älskare. Men jag vet att jag måste lämna han, för min man och barnens skull...måste försöka...för deras skull.

Ingenting fattas, jag bara vart förälskad, vart kär..i en annan än min man...

Precis. Bra skrivet. Man måste fundera på vad det är man vill ha egentligen. 

Problemet är väl att hon får det bästa av två världar på ett sätt. Plus en känsla av ett händelserikt dramatiskt liv. Det kan vara mer lockande än den vanliga vardagslunken som ligger där och väntar.

Det är som att någon berättar att den åker tåg och det går fortare och fortare och är så himla kul, men det inte finns några bromsar. Det kan alltså, om man inte hoppar av i tid, bara sluta på ett sätt. Men det är ju så härligt med vinden i håret, så det tänker vi inte på nu.  

Frustrerande, som Fool säger.      

En del av mig vill berätta, för jag hatar att ljuga. Men jag kan inte berätta sanningen. Min älskare vill inte detta kommer ut, inte jag heller. ..och de sista jag vill är att förstöra hans förhållande. Sen om vi en dag vill att detta ska komma ut, att vi känner att det är vi. Då är det en annan sak. Men jag tror inte det kommer bli så...

Jag lägger mig i lite. Självklart resonerar du och många andra klokt Fool . Det som fascinerar mig är varför man inte lyssnar på det du berättar. Jag har visserligen kommit till ett annat stadie då jag till slut var tvungen att berätta för att kunna gå vidare, men jag har varit där "Vilsen" är. Jag har varit otrogen och jag har varit nästintill "öppen" i min kärlek till min älskarinna. När jag var det så vet jag att allt var riskabelt. Tyckte det var otäckt att jag kunde förlora min fru, mina barn och min familj, men jag kunde inte sluta. De ord du skriver var just bara ord. Allt pekade på att det skulle bli en katastrof, alla tidigare erfarenheter, alla som varit med om något liknande och berättade vad som skulle komma, alla kloka människor, psykolger, terapeuter, precis alla. Men man lyssnar inte. Jag kan inte förklara mitt beteende, jag kan inte förstå hur jag hamnade där, men jag kan förstå hur svårt det är för "Vilsen" och många andra att vara förnuftig och fatta det beslut som borde vara det enda rätta.

Vet inte ut eller in... Han vill inte sluta. Fan att detta är så svårt. Jag vill inte såra min man, mina barn. Men vill inte släppa min älskare. Jag har inte känt såhär på flera flera år, han har väckt upp känslor i mig jag inte trodde fanns. Jag är förälskad...men inte i min man...

Har precis upptäckt att känslor på inget sätt svalnar om man har begränsad kontakt och inte träffas på ett tag. Jösses...ett överraskat möte och några blickar fick mig att bli ännu mer säker.

Tänkte också lite på det som skrevs tidigare med avgiftning av kärlekskänslorna och att det kan liknas som en drog. Det finns en stor skillnad. Det fanns en anledning till att man blev kär och också var otrogen. Man ville bort från förhållandet och sedan mötte man en ny värld. Att slå undan den och komma tillbaka till det livet som man hade innan är absolut det sista man vill. Jag vill ha en stor förändring. Det är jobbigt och det tar tid. Det känns som "avgiftningen" är det sista som jag vill göra.

Först och främst: Det tar tid att svälta ut känslor via en begränsad kontakt.. En del tror det räcker att inte höras på några dagar eller veckor men det handlar troligen om månader och i vissa fall år beroende på hur djupt rotad förälskelsen är.

Sedan är det så att det inte räcker med distans i tid och rum - man måste använda tiden till att hitta nya bilder, en ny längtan. Fylla tomrummet i sitt hjärta.

Min egen erfarenhet är att man lätt kan intala sig att man ska "försöka" bli fri från sin förälskelse, så sätter man upp en tidsgräns för sig själv.. låt säga några veckor eller nån månad då man verkligen ska kämpa för att undvika att ta kontakt..

Problemet är att man precis som dig (en till) egentligen inte vill, inte innerst inne. Det finns ingen äkta önskan, ingen riktig motivation och ingen beslutsamhet i grunden.

Det som händer då är att man "håller andan" i ett par veckor men inget mer. Undermedvetet längtar man inte efter att bli "fri", man hoppas inte ens att bli fri utan man hoppas på två saker.. 1) ett mirakel 2) att tiden ska gå så man kan få ta kontakt med sin älskade igen.

Därför: Beslutet och motivationen måste komma inifrån och vara förankrad i dig själv. Du måste komma till en punkt där du även känslomässigt inser att ditt liv blir bättre utan XX, Du måste hitta bilder av hur ditt liv blir rikt utan honom/henne. Kanske behöver du också väldigt aktivt plocka fram allt det negativa och smutsiga som är förknippat med otroheten.. Det är ett hårt arbete som kräver aktivitet och beslutsamhet.. att prata med människor du har förtroende för och som säger det du behöver höra - inte det du vill höra.. (normalt söker vi oss till dem som bekräftar vårt beroende och undviker sanningssägare).
Troligen behöver man även fatta en del riktigt obekväma beslut, inse att det inte längre finns några bra lösningar utan ett urval av dåliga - din uppgift nu är att välja den minst dåliga och acceptera dina förluster, medveten om att alternativen faktiskt innebär ännu större förluster.

Att bara "hålla andan" några veckor/månader kommer inte  hjälpa dig om du inte har en plan och jobbar hårt för att gå vidare.

Har du bestämt dig?
Är du beredd att göra vad som krävs?
Har du accepterat att ditt beslut innebär en stor förlust?
Har du hittat strategier och verktyg för att hantera sorgen, ångesten, frustrationen och begäret?

Samtliga dessa bitar måste du ha svar på för att ha en rimlig chans att lyckas.           
 

Kan någon vänlig själ förklara för mig vad en mogen kärleksrelation är?

Ibland verkar det som att det är en relation där man varken känner åtrå, generositet  eller lycka utan bara vanlig hederlig lojalitet. Och att jag i princip skulle kunna välja vilken person som helst att bygga upp en sådan med, eftersom jag tydligen inte ska gå efter om jag blivit förälskad i personen i fråga eller inte.  

Jag är lite kluven inför det där begreppet "mogen kärlek". Ordet mogen gör att jag associerar till under hur lång tid den funnits, men jag tycker att tidsaspekten är sekundär . Ibland så verkar det som om allt det där du räknar upp bara förutsätts finnas ju längre tid man varit tillsammans.. Man tittar inte på vad som egentligen finns i relationen utan tar tiden som ett mått på kvalitet.     .

Jag tror att för att kunna ha en relation med det innehållet  så krävs det en personlig mognad och en ödmjukhet inför förändringar. Det är förmågan att kunna ta in att den andra också utvecklas i livet och att intressera sig för det som gör en kärlek djupare. För det behövs inte flera år eller årtionden, för det behövs en förmåga att kunna se bortom sig själv.

Man kan vara gift i 25 år och anse sig ha mogen kärlek utan att bry sig det minsta om vem den man lever med vill vara.  

Och om du valt fel och levt i en relation under lång tid där kärleken inte var "mogen" och du blir kraftigt förälskad., Då kan du, om du är väl grundad i dig själv, ana att bortom den vilda förälskelsen i personen i fråga, så kommer något annat som du ännu hellre vill ha med just den människan och som gör att du väljer att lämna den relation du är i.  

Hej alla igen... Jag har haft en jobbig helg, därför valt att inte läsa eller kommentera här. Men kunde inte slita mig från detta forum. Har inte sett min älskare nu på många dagar. Har inte hört av mig till han alls, men han hör av sig hela tiden...på olika sätt... Det är otroligt jobbigt, jag tänker på han varje sekund. Får höra från min man vad min älskare gör och så, försöker låta glad...fast jag bara vill grina och lägga mig ner och dö. Det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar. Jag älskar han. Vill leva med han. Vill starta en framtid med han. Men just nu går det inte. Jag ska försöka få det bra med min man, jag har satt en tidpunkt, maj 2014. Känner jag då att det inte går att rädda mitt äktenskap, känner jag då att jag fortfarande älskar någon annan än min man, då kan jag inte stanna hos min man. Men jag ska INTE träffa min älskare under tiden. Ska försöka att inte ses så mycket allihopa, ska lösa det på något sätt, Är jag dum som satt en tidpunkt, maj2014.... Jag måste ju börja någonstans för att försöka rädda mitt äktenskap, försöka för barnens skull...

Haj

Jag läste både historier och framförallt kloka råd. Jag befinner mig i en omöjlig situation...Levde länge i ett äktenskap som inte var bra, träffade en man som hade det likadant! Starka band och känslor föddes och otrohet kom som ett brev på posten.Jag/ vi betraktade inte det som otrohet egentligen eftersom i vår värld var skilsmässan det som fördröjdes bara för att våra respektive inte ville. Mitt i förälskelsen när vi försökte reda ut hur vi ska gå vidare berättar han att han är alkoholist och har missbrukat i många, många år. Numera är han nykter i 5 år och känner starka skuldkänslor gentemot sina barn och är rädd att skilsmässa blir att de känner sig svikna ännu en gång! Jag chockad ,har aldrig haft med missbruk att göra, kär och besluten at vi ska genomgå allt stegvis och fint och klara det! Jag skilde mig...han började hitta på anledningar att förhala allt...Mer än ett år gick...vi började  plågas av osämja och varje gång vi bestämde oss att avsluta föll vi tillbaka till varandra. Oftast var det jag som tog kontakt med honom! Vårt förhållande uppdagades och då beslöt han sig att försöka reparera sitt äktenskap som det så fint heter...smärtsamt för mig men jag bet ihop och inte hade ngn som helst kontakt med honom. När vi efter två månader träffades så kändes det som om vi aldrig gick ifrån varandra ...Under dessa två månader försökte han ge sitt äktenskap en chans men även träffade en tjej på AA och vad det var för relation de emellan är jag inte säker på. Den upphörde dock när vi två åter tog kontakt. Vi fortsatte träffas men snabbt hamnade vi på ruta 1, han med sina rädslor och övertygelser att han inte vill skiljas trots allt han känner för mig och jag med min konstiga,helt hemska sätt att stå ut och plåga mig i relation med honom! Till slut gick det inte vi slutade träffas den 7 november...sedan dess har vi skrivit mycket både kärleksfullt och riktigt elakt till varandra men inte träffats alls. Jag har tillgång till till information om honom och vet att han tog kontakt med en kvinna men vet inte vad det är för relation det är de emellan. Plågar mig med att veta att han skriver, pratar och träffar henne då när vi träffades innan. Han förnekade men jag kom på honom att han ringde på de tiderna man inte brukar prata med bekanta. 

Jag skrev ett brev till henne och frågade men fick aldrig ett svar. Det är fruktansvärt jobbigt att jag uppför mig så här impulsivt, oberäkneligt och jobbigt och att jag inte kan stoppa mig innan jag gör så pinsamma saker som att skriva till hans ev älskarinna.

Jag vill egentligen sätta punkt på det hela och gå vidare men blev så svag vissa stunder att jag helt enkelt faller tillbaka. Nu drivs jag även av hatiska, hämndlystna tankar att skriva även till hans fru och meddela henne om allt. Har någon snälla rara människor ngn mirakel bok, tips, råd...Jag är 40 + och detta skrämmer mig att jag inte fixar detta på egen hand. 

 

tusen tack för hjälpen

Titti

Vi har verkligen försökt sluta. Jag har gjort slut med han säkert 6 till 8 gånger. Men mina känslor för han gick inte över. Saknade han så otroligt mycket. Jag kunde prata med han, älskade hans närhet. Han var även min bästa vän. Jag mådde så bra av han. Och han kände samma sak. Hade inte vi alla varit så bra vänner, då vet jag det hade blivit vi. Men vi vet att det vi gjorde, så gör man bara inte. Man blir inte kär i sin kompis partner. Speciellt inte inleder ett förhållande. Och nu i efterhand är jag glad att vi stod på oss där. Det hade aldrig slutat lyckligt. Vi har varit vänner i ca 4 år. Han och jag fann varandra ganska tidigt. Vi har alltid dragits till varandra. Jag kunde prata mer med han än hans sambo. Kan erkänna att jag var mer vän med han än henne. Nu i helgen har jag och mannen bokat rum inne i gamla stan, vi ska ta pendeln in och bara strosa runt i gamla stan. Rå om varandra. Det behöver vi. Och jag ser fram emot denna helg. Jag måste lägga det gamla bakom mig. Gå vidare med min man. För våra barns skull. Och för oss. Och jag har inte ljugit nåt, min man vet om vad den andra och jag gjort. Att vi haft sex. Sen är det han som valt att inte vilja veta detaljer. Frågar han om nåt. Då svarar jag ärligt.