Anonym (Gick inte)

Äldre 24 Aug 11:10

847 svar

Att komma över omöjlig kärlek

Fool skrev 2013-08-23 16:59:21 följande:

Jodå jag håller med dig , har tom skrivit om det många ggr , har full förståelse för varför folk trillar dit och att det kan vara oerhört svårt att ta sig ur , förälskelser liknar på många sätt ett drogberoende , sätter förnuftet ur spel och aktiverar belöningsystemet , leder till liknande egoistiskt beteende och är lika svårt att ta sig ur.

Det jag däremot harsvårt för är alla diverse undanflykter , bortförklaringar , försök att lägga ansvaret för sina egna handlingar på någon eller något annat , etc

Jag håller med dig helt och fullt. Man är 100% ansvarig för sina handlingar. Och man har alltid ett val. Som man sedan måste kunna stå för.

Anonym (Gick inte)

Äldre 26 Aug 22:06

#156

TS, läs den här frågan och ffa expertens svar: http://blogg.dn.se/fragainsidan/2013/08/26/hur-ska-jag-bryta-foralskelsen-i-min-kollega/

Du har redan fått de råden här i tråden, men det kan kanske vara bra att även läsa att experter står bakom dem.

Lycka till!

Anonym (Gick inte)

Äldre 5 Sep 19:12

#166

Anonym (ångest) skrev 2013-09-05 15:32:32 följande:

Nu är det kört igen. Hann inte träffas mer än två veckor efter semestern innan vi återupptog vår relation. Nu är det separation från min man som gäller. Även om jag aldrig kommer bli nummer ett för min älskare kan jag inte fortsätta leva i mitt äktenskap.

Det är ju bra att du kommit till ett beslut i ditt äktenskap. Men räkna med att det tar tid, både praktiskt och känslomässigt. Även om du inte älskar din man längre, så är det känslomässigt jobbigt. Ge dig själv tid att sörja och läka.

Däremot är det inte bra att du håller fast vid din älskare. En otrohetsrelation är destruktiv i längden. Jag har god lust att ge din älskare en rejäl spark i röven. Fy f*n att han håller fast vid dig trots att han inte tänker lämna sin familj. Du blir ju en känslomässig gisslan. Bryt med honom!!!!!!

Anonym (Gick inte)

Äldre 11 Sep 19:18

#224

Anonym (Solvippan) skrev 2013-09-11 12:05:39 följande:

Vill vara lägga in en brasklapp här - man kan älska fler än en man/kvinna men bara vara lojal mot en (oftast).

Om nu du käre läsare motsäger dig detta faktum - inse ändå att det finns folk som kan. Vi alla kan odiskutabelt älska 1, 2, 3 .., 10 egna barn utan att ifrågasätta att kärleken kan innefatta många men ändå vara lika sann.

Ja, visst kan man älska många människor. Självklart! och man gör det på olika sätt. Men kärleken till sina barn, föräldrar och vänner går inte riktigt att jämföra med kärleken mellan älskande partners. För den innehåller även ett visst mått av "begär", en längtan och en önskan om att stå närmare än andra. För många vill man vara nummer ett för sin älskade. Och jag tror ärligt att även polyamorösa personer står lite olika nära sina partners. Oftast finns det väl en som har en alldeles särskild plats i hjärtat.

Men, avsett vilket, älskar man en annan människa vill man väl henne/honom bara väl, och borde alltså inte hålla kvar någon i en relation som är destruktiv för den älskade. DET är väl pudelns kärna här, inte om man älskar en, två eller många. TS älskare är inte omtänksam och kärleksfull när han håller fast vid TS i en relation som inte har någon framtid och som delvis gör henne illa. Jag har varit i TS sits, och jag vet precis hur svårt det är att bryta med någon som håller kvar. Men också hur dåligt man mår, och hur skadad man kan bli.

Anonym (Gick inte)

Äldre 12 Sep 08:38

#228

pratglad och passionerad skrev 2013-09-12 08:27:56 följande:

Jag tror inte att en äkta osjälvisk handling handlar om att man behöver få uppskattning. Inte heller att man ska frånta en människa ett beslut.

I såna här situationer finns dock ofta en massa osynliga trådar och magneter. Den som "håller kvar" en älskare använder ofta dessa trådar och magneter utan att ens vara helt medveten om det. Älskarinnan påverkas av detta utan att alltid förstå.. primitiva signaler som lockar, spelar på de allra finaste känslosträngar och bygger på ett beroende (förälskelse) som finns.

Nyckelordet är inte att ta beslutet från den andra men att vara lyhörd. Inte så sällan så säger älskarinnan med ord eller i handling: "jag orkar inte mer, ge mig allt eller inget."

Orden kan i praktiken säga: "jag tar vad jag kan få." men det är beroendet som talar.

Att vara omtänksam och verkligt kärleksfull i den här situationen kan då vara att säga: jag kan inte göra detta längre, jag ser och förstår att du inte mår bra i en relation där du aldrig kan bli nr. 1. Hoppas du förstår att det är för din skull. För mig vore det härligt att få allt detta också, bekräftelse och passion från dig - trygghet och historia med min fru. Men jag ser något som du inte ser eller känner.

En av dessa osynliga trådar är ju hoppet, det fruktansvärt (i det här fallet) meningslösa hoppet om att en dag väljas fullt ut av den älskade. För även om man på ett rationellt plan vet att det aldrig sker, så finns det en röst som viskar tyst, tyst, långt in i hjärtat att jag visst måste vara viktigt, han håller ju fast vid mig. Hör av sig, säger alla de gulliga sakerna, tar initativ till träffar...

Så var min fd älskare. Det var han som stod för det mesta av initiativtagandet. Jag försökte backa och bryta, men han höll kvar, höll fast. Drog i mina trådar. Och sa ja och skrev rent ut att jag inte orkar mer. Men han fortsatte, och fortsatte.

Nej, det är enbart själviskt att hålla kvar någon som älskar, när man vet att man aldrig kan ge allt som hen vill ha och behöver.

Anonym (Gick inte)

Äldre 22 Sep 09:01

#303

Anonym (Varför otrohet?) skrev 2013-09-22 07:23:04 följande:

Hur jag vet det? Jo, jag delar inte med mig av mitt privatliv, delar inte med mig av mitt samliv med andra män. När jag har problem med min man, med vårt gemensamma liv så pratar jag med honom om det. Jag tillåter mig inte att diskutera såna frågor med andra män eftersom det innebär att det blir för privat, för intimt. Jag pratar aldrig med andra män om mina känslor, om min man på ett sådant sätt att det öppnar upp för en mer intim relation med en vän eller kollega. Därför vet jag att jag inte kommer att hamna där du är.

Jag säger inte att jag aldrig känt mig attraherad av andra män - det går liksom inte att undvika när man varit ett par i över 25 år - men jag släpper aldrig in någon i den privata, intima sfär som endast tillhör mig och min man som ett par. Jag låter dem inte komma mig så nära att jag riskerar att utveckla känslor för dem. Och känner jag att det är något mer på gång så undviker jag situationer där jag hamnar ensam med en sån man.

Så därför vet jag. Jag tar aktiva beslut om hur jag vill vara och agera och där ingår inte att vara otrogen, att ljuga och bedra den man jag älskar. Sen förstår jag att du kanske lever i en relation som är långt ifrån perfekt, med en man som kanske inte behandlar dig på ett bra sätt - men det jag inte förstår är varför du väljer att stanna kvar.

Visst du har rätt, det händer saker i livet som man inte visste kommer att hända. Men du kan påverka hur du hanterar dessa händelser. Du är en människa med fri vilja och just nu väljer du att vara otrogen och att inte lämna din partner.

Precis, man har alltid ett val. Känslor som inte går att "kontrollera" uppstår inte på två röda, även om man blir blixförälskad. Det finns alltid tid att dra i bromsen. Och om man inte gör det, utan tillåter känslorna att få utrymme, så har man gjort ett val.

Och, jag vet, jag har själv i ett tidigare liv valt att låta sådana känslor få blomma ut i något som till slut var destruktivt för mig. Men det var min väg ut ur ett äktenskap som jag inte mådde bra i. Jag är verkligen inte stolt över det. Trots att det har gått flera år så känner jag skam och skuld. Det får jag bära resten av livet.

Anonym (Gick inte)

Äldre 25 Sep 12:14

#358

Anonym (ångest) skrev 2013-09-24 20:54:59 följande:

Känns som om tråden fått lite ny inriktning och jag vill därför redogöra för mina åsikter:

Jag tycker att otrohet är fel!
Om jag från början insett vart vi var på väg hade jag avstyrt det hela innan något hände - men jag trodde verkligen bara att vi var väldigt nära vänner ända tills vi åkte iväg på en jobbresa och känslorna bara exploderade.
Inser att hans fru skulle bli sårad om det kom fram (min man vet att jag är kär i min kollega och numera även att vi har varit intima - själv söker han aktivt efter en älskarinna och ingen av oss orkar bry oss då kärleken är borta).

På grund av ovan har jag försökt bryta med min älskare och vi hade till exempel ingen kontakt under semestern MEN jag tänkte fortfarande på honom jämt och hela mitt liv fortsatte att snurra runt honom som vid värsta tonårsförälskelsen (ex. tränade för att vara snygg för honom etc). Nu när vi träffas på jobbet igen är vi sakta men säkert på väg tillbaka. Frågan som kvarstår är alltså hur jag ska få ut honom ur mitt liv?

(vår dotter är 2 år medan hans fyra barn är 5-15 år)

Ja, vi är ju flera som påpekat att den enda sättet, iaf nu så här i början, är att bryta helt. Som att rycka bort plåstret snabbt - det gör fruktansvärt ont först, men sen går det över.

Det krävs en enorm vilja och mental styrka - ja - men det går om man ger sig katten på det. Att fortsätta säga gulliga saker, sms:a osv är att vattna förälskelsen = då går det inte att bryta.

Alltså, du måste fråga dig själv om du VERKLIGEN vill ha ut honom ur ditt liv. Om svaret är ett tveklöst JA, då är det bara att bryta. Den första tiden blir skitjobbig, likabra att ställa in sig på det. Abstinens på hög nivå. Då gäller det att redan innan ha skaffat sig ett "skyddsnät" som hjälper en att låta bli att ta kontakt. Med tiden avtar abstinensen och det är inte lika jobbigt.

Men, som sagt, om det ska fungera så måste du ha bestämt dig.

Anonym (Gick inte)

Äldre 27 Sep 10:53

#374

Anonym (ångest) skrev 2013-09-27 09:42:15 följande:

Nu har han ändrat sig igen och vill fortsätta träffas - gör så ont och är så svårt för oss båda att bryta när vi egentligen inte vill (ni har övertygat mig om att min vilja saknas). MEN så här kan vi ju inte fortsätta - vi har ingen framtid!

Du.. läs din sista mening om och om igen tills den sjunker in. För det är i denna insikt du måste hålla dig fast vid nu. Allt annat är sekundärt.

Jag måste säga att din älskare är en riktig typ som håller på och velar. Jag skulle vilja skrika åt honom: Men människa - bestäm dig!!!! Konsekvenserna hans velande får för dig är ju oerhört smärtsamma. Du får uppenbarligen ingen som helst hjälp från honom i att bryta dig loss. Då återstår att göra det på egen hand, vilket kommer kräva en enorm viljestyrka.

Så, jag skriver det igen, det ENDA sättet för dig att komma vidare är att bryta alla personliga och privata band med honom. NU! Du ska förhålla dig lite kall och avståndstagande mot honom när han drar i dig. Och här krävs STENHÅRD vilja. Jag har varit där du är, min fd älskare drog i mig. Och ju mer jag markerade avstånd desto intressantare blev jag ju. Men, om jag då sa: okejdå, då väljer vi oss!. Då backade han. Daaaahhh!

Du vet ju att du måste bryta. Du skriver det ju själv. Hämta kraft och styrka från dina vänner och din familj. Skriv av dig här, men skit i älskaren. Han är inte din framtid.

Anonym (Gick inte)

Äldre 17 Oct 12:31

#406

Vänder mig till TS och En till. Ja, förälskelsen är oerhört stark. Jag väljer att kalla det förälskelse, för riktigt djup och varaktig kärlek kan det ju knappast hunnit bli.

Läser just nu Kärleksrelationen av Tomas Böhm. Författaren skriver att vi blir förälskade för att vi har en längtan och behov av bekräftelse och att bli sedd. De ljuva, förtrollande känslorna och idealiserade bilder av föremålet för de ömma känslorna finns bara under själva förälskelsen. Sedan landar vi i en mer nyanserad bild av den älskade och en kärlek som inte enbart består av pirr i magen.

Det är klart att det är oehört svårt och smärtsamt att bryta en relation under själva förälskelsen. Man har ju i princip enbart postitiva känslor och tankar kring den älskade. Man är helt hög på förälskelsehormoner. Bryter man då så blir abstinensen ENORM. Vilket TS fick uppleva under sommaren.

Man brukar säga att en normal förälskelse håller i sig 6 mån upp till 2 år. Jag tror att det kanske kan ta ännu längre tid när man inte ses så ofta. Vardagen delar man ju inte, utan otrohetsrelationen handlar ju om hemliga, efterlängtade möten. En slags flykt från den grå vardagen.

Men, till slut går förälskelsen över. Och vad finns kvar då, i en otrohetsaffär? Inte mycket.

Jag stannade kvar i min otrohetsaffär alldeles för länge. Förälskelsen gick över och ersattes av känslor av förödjmukelse, känna mig billig, inte värd att satsas på osv. Inte kul alls. Min självkänsla tog enormt med stryk. Jag önskar idag av hela mitt hjärta att jag låtit bli och bara enkelt konstaterat att jag blivit lite för förtjust i en kollega, men sedan låtit det stanna där. Det var inte alls värt smärtan, sorgen, förödmjukelsen.

Av det jag läst på fl under åren och mina och vänner erfarenheter säger mig att det inte finns några lyckliga slut på otrohetsaffärer. Någon eller några blir i princip alltid sårade i slutändan. Man kan heller aldrig undvika ansvaret för sina handlingar. Och någon gång måste man fatta ett beslut om hur man vill leva sitt liv. Att inte fatta ett beslut (fortsätta) är också ett beslut. Som får konsekvenser.

Anonym (Gick inte)

Äldre 18 Oct 12:01

#410

Anonym (en till) skrev 2013-10-17 21:51:59 följande:

"Gick inte". Jag håller med dig i det du skriver och vet om att förälskelse egentligen bara är en kemisk process som håller i sig i max 2 år. Sedan är ju inte alla förhållandena lika. Det finns tusen olika anledningar till varför man inleder en affär utanför äktenskapet. Vet att det är en stor risk att bli olycklig men det kan också finnas öppningar för upplevelser som gör livet mer drägligt att leva i.

Ja, om man tittar rent krasst på oss människor så är vi biologiska och kemiska varelser. Men det är ju inte allt vi är. :)

Visst är det så att det finns lika många anledningar till varför man ger sig in i en otrohetsaffär som det finns otrogna människor. Nu var det ju inte det jag skrev om, utan om förälskelsen som sådan. Det är ju inte alla otrogna som är förälskade i den de är otrogna med. Men om man är det, så är det oerhört svårt och smärtsamt att bryta. Men det går, om man är beredd på "abstinensperioden" efteråt.

Till syvende och sist så handlar det ju om vilken människa man vill vara (en som ljuger och bedrar, eller är sann och ärlig) och hur man vill leva sitt liv (öppet och ärligt, eller har vissa delar i det fördolda).

Jag landade mer och mer i att jag inte ville vara en människa som ljög och gick bakom ryggen. Alltså blev det omöjligt att vara otrogen, eftersom det är själva förutsättningen för en otrohet. Jag ville också leva ett helt liv - öppet och ärligt. Jag ville inte ha delar av mitt liv som jag dolde för mina nära och kära (förutom för älskaren). Det gjorde mer och mer skada att leva så.

Jag är idag skild eftersom det inte gick att rädda äktenskapet och jag mår jättebra. Alla sår är läkta, och självkänslan är reparerad tack vare en underbar man (en ny kärlek).

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL