Att komma över omöjlig kärlek

Känner nog lite som du tror jag. Jag vill bara prata med henne, men hon pratar bara om ytliga saker de få gånger vi pratar. Men det är väl ett naturligt självförsvar eller så har hon helt enkelt klivit vidare hur hon nu har lyckats med det. Känns inte mänskligt i så fall.

Jo, det är säkert så. Men jag tycker också att hon sjabblar bort allt just nu, men då är det väl så det får bli. Man kan ju inte styra över andra människors känslor och tro på vad som är rätt. Börjar faktiskt tvivla på om jag vill söka upp henne när jag väl är klar med separationen. Hade hon velat på allvar vara vid min sida hade hon varit det oavsett om det blåser. Jag bad henne bara om att få lite distans för jag behöver ordna upp mitt liv innan vi kan komma vidare, men hon klev ut ur dörren. Omöjlig kärlek definitivt.

Hey you, keep away from her. Got it my friend

Ibland blir abstinensen och längtan för stor så man behöver en spark i röven för att vakna till.....

Jag är nog också ganska övertygad om att vill man lämna då lämnar man, kanske inte direkt men inom rimlig tid. Jag har funderat mycket på varför jag inte lämnade för min älskarinna. Egentligen finns det nog en ganska enkel förklaring som man inser nu när man fått lite perspektiv på saker ock ting, men jag insåg inte det då. Eller det kanske jag gjorde mycket väl. Jag är helt övertygad om att hon kunde ge mig så mycket mer i mitt liv än vad jag har nu, men jag tvekade/tvekar. Hon gav mig kärlek i mängder, vi kunde kommunicera på ett sätt som jag bara drömt om, vi hade samma intressen och mål i livet, grymt sex de få gånger vi hade det, hon är väldigt vacker, men det gick ändå inte. Skumt. Vi "strulade" ju under ganska lång tid så jag fick inte bara se hennes goda sidor utan även hennes mindre bra sidor, eller vad ska jag säga, se sidor jag jag tyckte mindre bra om. Ska inte gå in på detaljer, men det var nog de som gjorde att mitt val blev så svårt. Hade jag verkligen känt att hon var helt rätt för mig då hade jag lämnat garanterat. Jag kanske strävade efter en drömbild som inte finns, jag vet inte. Vet heller inte om mer tid hade hjälpt mig i mitt beslut att välja henne, men jag valde istället att vända på steken och fokusera på mitt nuvarande förhållande istället för på henne. Jag hade väl kanske inte räknat med att hon skulle bli så sårad när jag vände henne ryggen, men det var någonting jag var tvungen att göra helt enkelt vid den tidpunkten. Har väl hela tiden varit lite naiv och trott att om det verkligen är riktig kärlek då består den tills jag är redo. Så är det kanske till viss del, men hon behöver ju gå vidare i livet och släppa in andra personer i hennes hjärta som kan ge henne det hon behöver nu. Men som sagt, känns allt rätt, då tror jag att man lämnar. Och då menar jag naturligtvis inte den kategorin som är notoriskt otrogna och bara ute efter spänningen och bekräftelsebehovet, men har det i själva verket helt okey hemma. Den kategorin kan jag inte svara för och tyvärr är det nog många älskare/älskarinnor som sitter och väntar i en sån situation.

Till "Kämpar"

Jag önskar min fru var så insiktsfull och sund som du verkar. Otroligt säger jag bara. Han borde vara sååååå tacksam över att ha dig.

"De flesta som skriver här verkar inte ha det bra i er nuvarande relation, jag är lite nyfiken hur och om ni hade kunnat glömma er älskarinna/älskare snabbare? Hade det hjälpt med mer närhet och sex? Eller är hjärtat för alltid hos den andra, oåterkalleligt?" 

Kärlek, närhet och sex hjälper garanterat. Nu får jag bara lite ibland av någon del vid olika tillfällen och det gör att jag inte glömmer min älskarinna. Nej, jag tror absolut inte mitt hjärta kommer vara hos henne för alltid oåterkalleligt, men då behöver jag någon som ger mig det jag behöver d.v.s. kärlek, närhet och sex. Så länge jag lever utan dessa delar, eller i minimala portioner, trots att jag ger och ger och ger så vet jag inte varken ut eller in. Eller jag vet att jag måste ut....

Förstår om du funderar mycket, men på det sätt som du resonerar så borde du inte vara orolig. Lycka till !!

Stackare. Det värsta med att gå in i skalet är att det hjälper inte utan det gör bara att tiden går och förvirringen, kaoset blir större. Nästan så det känns lite skönt att sitta där inne i skalet och skärma av sig från alla impulser runt om i livet och man slipper då också ta tag i sitt liv och det som måste göras för att man ska börja må bra igen. Någon typ av försvarsmekanism som klickar in när livet inte längre blir hanterbart och utom sin kontroll.

Det man inte inser där inne i skalet är att livet traskar på och nära personer i sin omgivning som betyder mycket går vidare för till slut orkar de inte vänta längre. När man sitter där inne och ser sin nära vän hitta en ny kärlek och går vidare, ledsen över att man inte förstått vad värdefull kärleken var som dök upp från ingenstans, då börjar sorgen och smärtan på allvar. Så länge man har en tråd kvar gör det bara fruktansvärt ont men när tråden brister och man ser att hon blir kär i en annan då kommer den riktiga outhärdliga, obeskrivliga smärtan.

Jag ser på min kärlek att hon lider och sörjer i det tysta och kanske säkert innerst inne hoppas och jag är helt handlingsförlamad där inne i mitt skal. Förut gjorde jag henne glad och livlig, men nu blir hon bara ledsen när hon ser mig. Andra personer gör henne glad nu. Usch vad tragiskt det här är. Hon har slutat kämpa och går vidare mot ett nytt liv som inte innehåller mig för hon orkar inte vänta längre. 

Du har ju iallafall ditt hopp och din tro kvar på din kärlek och jag hoppas han ser det och kommer till dig till slut för det är du värd som har detta enorma tålamod med honom och otvivelaktiga kärlek. Det råder ju ingen direkt tvekan om hur mycket du älskar honom. Hade min älskarinna visat så mycket kärlek till mig som du gör till din älskare under så lång tid, då hade jag aldrig kunnat vara kvar i mitt förhållande, det är jag rätt säker på.

Min fd älskarinna har inte haft den underbara förmågan som du har att visa det så tydligt som du gör och då har jag har tvekat tyvärr. Må vara korkad, men så är det. Visst visste jag att hon ville försöka och att kärlek fanns, men inte i det närmaste av det som du visar för honom. Eller så var det hennes kärlek som tryckte in mig också i skalet även om hon inte kunde uttrycka sig som du. Man får väl tro fortfarande att kärleken vinner även om det känns rätt avlägset just nu. Jag önskar dig all lycka i framtiden för det är du värd.

Nej det känns inte som ett oöverstigligt hinder nu, men det har gjort det förut. Rena panikångesten faktiskt precis när man skulle ta steget i handling och inte bara i ord. Tanken har mognat mer och mer hos mig och jag tror faktiskt att jag är beredd att ta steget fullt ut nu. Tanken har nog mognat hos min fru också att det kanske är bättre att leva isär. Men just nu känns det inte som jag kommer göra det faktiskt och det beror nog mycket på att min fd älskarinna har tagit avstånd och slutat visa sin kärlek. Hon gav mig kraft och styrka att vilja mer. Jag vet vad jag har och ju mer man anstränger sig desto mer får man tillbaka. Vet inte om det räcker för mig, men hellre det än att sitta själv i en lägenhet någonstans med barnen varannan vecka och stora samarbetsproblem runt dem. Skulle nog inte få några problem att hitta en ny, men vad säger att man hittar rätt då? Risk bara att man blir för kräsen om förblir själv i jakten på den man kanske aldrig hittar. Inget sugen alls på att komma ut i en desperat köttmarknad. Tror min fd älskarinna är för stolt för att släppa in mig igen i hennes hjärta så då väljer jag hellre att stanna kvar och kämpa för att hitta kärleken i mitt nuvarande förhållande. Jag vet att den finns där stundtals, men den är så jäkla svår att få bestående och djup igen speciellt efter jag har sårat henne så. Tveksam om det ens går överhuvud taget men jag har inte gett upp. Blev inspirerad av "Kämpar". Man får väl ta en dag i taget och försöka göra så bra av den som det bara går med barnen och familjen i fokus även om mitt hjärta delvis är brustet.

Ger upp har jag väl kanske inte gjort, men jag kan inte göra något som det ser ut nu. Omöjlig kärlek. Vi har tappat kommunikationen och då avstannar allt och det känns som om det är det hon vill så jag har respekt för det. Det jag kan göra är att bryta mitt nuvarande förhållande och ställa in mig på att vara själv och hoppas att vi kanske hittar tillbaks till varandra på sikt eller kan ta in någon ny kärlek, men det känns för avlägset för mig nu. Då återstår bara att stanna och kämpa tills man kör in i kaklet fullständigt. Visst känns det snyggare att lämna med "rent hus", men det känns också mer omöjligt än innan. Sedan har jag ju faktiskt fått en viktig kvittens på vem som verkligen har stannat hos mig och det är min fru. Tänkvärt. Nu får jag väl på mig någon moraltant att jag bara sitter och gnäller över mina problem, är feg, och inte gör något, men det är så det känns just nu.

 

Det är en så fruktansvärt lång och komplicerad historia så jag känner att jag kan inte gå in på den här. Skulle tråka ut alla direkt. 

Men jag säger återigen att du är så otroligt insiktsfull och klok i dina tankar så jag är väldigt övertygad om att ni lyckas ta er igenom det tunga sorgearbete som en otrohet medför. Allt som krävs för att få tillbaka tillit och respekt för den andra parten.

Själv har jag en rejäl uppförsbacke innan hon kommer på samma nivå som du är om hon någonsin kommer dit och då har vi ändå jobbat med det i flera år. Och jag kan säga att viljan finns från mitt håll även om jag tappar orken ibland och tankarna kanske stundtals inte riktigt är hundra, men näst intill.

Jag är glad för er skull att ni har kommit så långt som ni verkar ha gjort och jag misstänker att jag har så svårt att glömma då processen är så långsam hemma. Men vi gör stora framsteg dessbättre. Två steg framåt och ett bakåt, en steg framåt och två bakåt, tre steg framåt och två bakåt....

Du får gärna starta den nya tråden så kan jag berätta lite mer om vårt arbete med otroheten men till mångt och mycket så har det blivit en enmansuppdrag så förutsättningarna är inte de bästa.

Du gav mig inspiration att det faktiskt går! Tack!

Kan inte svara på det alls för jag tänker inte på samma sätt som din älskare, eller vem jag nu pratar med?? "Ångest", "Närvetman" eller "?". Det är ju viss skillnad mellan "ångest" älskare och "?" älskare och "Närvetman" vet jag inget om. Det var aldrig min plan att ha både frun och älskarinnan kvar, det var helt otänkbart i min värld. Kunde inte alls hantera den situationen och ännu mindre se att ha det så i fortsättningen. Men jag inser att det finns den typen av personer också som nöjer sig mig den guldkantade vardagen, men det funkade inte för mig.

Jag var och är beredd att lämna men behövde mer tid för ett snyggare avslut, mest för barnens skull. Sa det till henne men mina handlingar visade väl för henne att jag hade svårt att genomföra det. Kan tycka att hon gav mig väldigt lite tid när hon väl fattat sitt beslut att lämna och jag kunde inte ge henne en tidpunkt. Det var ju först då när hon lämnade som jag insåg på allvar att något måste göras. Drabbades av panik inför den delvis självförvållade pressen som uppstod.

Jag våndades och led oerhört inför själva genomförandet. Det är ju handlingarna som verkligen betyder något i slutet och jag visade väl inte resultat tillräckligt fort helt enkelt eller gav ett tydligt besked som hon var nöjd med. Hade inte mage att låta min älskarinna sitta i kulisserna och vänta på mig för jag visste att hon led så jag var tvungen att vända ryggen till henne eftersom jag inte kunde ge besked när det sker. Nu tyvärr har incitamentet att bryta blivit betydligt mindre när hon inte finns i bilden så nu är jag nästan tveksam om jag kommer dit ens. Stoppar huvudet i sanden och försöker göra så gott jag kan för att reparera istället..

Känner ingen lycka och närhet med min fru och det var ju därför jag lämnade ut mitt hjärta till en annan, men har väl inte gett upp hoppet att jag kan få känna det någon dag. Känner däremot stor lycka att få krama om mina barn varje dag och känna att jag finns där för dem till hundra procent. En otrohet skakar om ordentligt i grytan så länge som alla parter känner till den alltså på gott och ont.

Det blir nog sällan bra avslut i dessa fall där man inte väljer varandra eller "strular" under längre tid. Jag hade önskat också att avslutet hade blivit bättre men jag vet inte om jag hade mått bättre idag av det oavsett. Hon var en person som jag tog till mig riktigt djupt under en lång tid i mitt liv och verkligen anförtrodde mig till som jag sedan var tvungen att avvisa. Hon kände ju säkert samma fast värre d.v.s hon anförtrodde sig till mig helt och så bara dumpar jag henne. Hade verkligt behövt henne nu. Det värsta är när jag ser henne att hon låtsas som ingenting, jag är en total främling för henne. Jag ser att hon skrattar och är glad med sina väninnor men när hon ser mig så ser hon bara sorgsen och ledsen ut. Som om all energi bara flyger ur henne. Jag kan inte göra henne glad längre och det gör verkligen ont på alla sätt. Väninnorna har nog räddat henne från hemska mig. Skulle så gärna vilja veta hur hon tänker nu, om jag finns i hennes värld över huvud taget eller om hon lyckats rensa ut hela mig och faktiskt lyckats gå vidare. Därför vill jag inte börja prata om detta med henne för det river säkert bara upp en massa sår, men oj vad jag behöver henne nu för att orka gå vidare i det jag ska gå igenom. Kan faktiskt till och med känna lite hat och bitterhet att hon inte ställer upp för mig nu när jag har det jobbigt. Jag fanns ju vid hennes sida när det var som värst för henne och nu skiter hon i mig när jag har det fruktansvärt. Fast jag förstår henne för jag sa ju till henne att jag inte vill det så jag får skylla mig själv. Men jag tror faktiskt att om hon hade haft verkligen riktiga känslor för mig, då hade hon funnits där för mig nu, men hon väljer en annan väg. Jag måste ha sjabblat till avslutet, men hur hade jag kunnat gjort det annorlunda. Tror inte det gått att gjort annorlunda och bättre. Hon kanske kunde berätta det för mig, men jag kan ju inte fråga. Minns hela tiden att hon sa att hon inte förstår och ville ha förklaring och det gnager i huvudet att jag inte kunde ge henne det tillräckligt så hon kunde finnas för mig nu. Det är speciella omständigheter som gjorde att jag behövde tid och jag kunde inte säga exakt hur mycket. Det känns nästa omöjligt att gå vidare och det har snart gått ett år sedan avslutet. Känns bara jobbigare och jobbigare och mitt hjärta blöder fortfarande. Precis som Felicia skrev att det är som personen dör, men uppstår då och då. Fruktansvärt jobbigt. Tror faktiskt det är lättare att gå vidare för den som blir själv och hittar ny kärlek än den som sitter kvar i skiten som aldrig går att reparera. Om man inte har en fru som "Kämpar" förstås som är så fantastisk och insiktsfull och verkligen "vill" kämpa.

Har du räknat med att han kanske väljer att berätta snart för sin partner och förväntar sig sedan att du ska göra samma sak? Du säger att du har det kärleksfullt med din man och underbart sex?? Får inte ihop det riktigt. Är du så säker på att din man kommer förlåta dig så du vågar riskera det? Man tror att man kan litar på varandra men när otroheten väl blir en känt faktum för alla parter är  blir det andra spelregler. Det slutar i stort sett aldrig bra och det är skyhöga insatser. Jag var dum och naiv också när det hände mig för jag förväntade mig inte att det värsta skulle hända, men det gjorde det. Helt utanför min kontroll.

Spontant så låter det som du har betydligt mer att förlora än din älskare som sitter i ett sunkigt förhållande. Tänk på det och var rädd om dig för det slutar sällan lyckligt. Bra liknelse förresten att sitta med med håret fladdrande i vinden på ett skenande tåg utan bromsar. Underbart bra och jag kan intyga att kraschen blir kännbar när den väl kommer. Du har din familj med dig på tåget inklusive dina barn. Är nog väldig få som lyckas med en "clean out" i dessa lägen när det är så mycket känslor inblandade.

Vad bra då återstår det bara om det kommer ut av misstag. Någon ser, någon läser ett mess, någon fattar misstankar, någon lägger sig i.... Kommer ihåg hur det var när man var i kärleksruset, det var fantastiskt, men också väldigt uppslitande. Gjorde så ont när man inte kunde ses. Var omöjligt att sätta gränsen. Går nog inte att komma ur utan att någon blir sårad ordentligt. Tror det var en väninna som "räddade" min fd älskarinna och fick henne till slut på andra tankar. Män har oftast färre vänner av den typen, men du kanske kan ta hjälp av någon för att bli av med ditt beroende till honom för tro mig det slutar inte lyckligt och det blir bara värre ju längre tiden går? Mer uppslitande, mer tankar, mer frustration och kanske till och med hat och bitterhet i slutet. Man behöver nog riktig hjälp av någon närstående för att komma ur beroendet. Lägg kraften på dina barn och din man istället för du håller på att förlora dem det kan jag garantera. En alkoholist eller annan missbrukare kommer sällan ur sitt beroende på egen hand.

Jag tror barnen ser igenom det där och att du kommer få det mycket bättre själv. Du har ju gett upp allt hopp var det verkar. Vad är det som gör att du inte kan ta steget ut i det fria? Vad har hon för hållhakar på dig? Leta upp en lägenhet utan att berätta det som du och dina barn kan må bra i. Förbered dig på bodelningen genom att dokumentera allt och förbered ett förslag. Berätta dagarna innan att du har fått nog och flyttar ut och dra igång bodelningsprocessen och äktenskapsskillnaden om ni är gifta. Vill hon då inte ta över huset så sälj det och kanske ta förlusten för du måste bort. Det där som hon kör med att ta hela vårdnaden om barnen kommer hon inte långt med om du inte har något brottsligt i bagaget vill säga. Du måste bort från henne nu med en gång för hon skadar dig och dina barn. Har du ingen vän som du kan vända dig till för att få lite råd och stöd? Här brukar man inte få så mycket sympati direkt så det är fel plats för dig. Det svåraste är att fatta beslutet och det hindret är du över redan för länge sedan.
Var stark och lycka till.  

Stark av dig. Precis så tänkte jag. Sätt en tidpunkt och ge förhållandet en chans iallafall för barnens skull. Min älskarinna som då precis hade brutit med sin man kunde inte vänta sa hon och skaffade sig en ny direkt Så kan det också gå. Det var nog inte riktig kärlek tröstar jag mig med. Hade inte kunnat gjort annorlunda för jag var tvungen att reda ut saker och ting och då kan man inte ha en älskarinna i garderoben.

Lycka till och var stark. Bra att du ger familjen en ärlig chans.